Psykiskt sjuk, prinssessan |
Jag förstod inte. Att jag kunde vara så förvirrad. Att jag vaknar upp på ställen inte kommer ihåg att jag gått till. Att folk klagar på saker jag aldrig gjort. När mamma sa att det förmodligen var därför jag inte hade några vänner så var det som ett hårt slag rakt i ansiktet. Det var inte mitt fel, ingenting var mitt fel. För jag har inte gjort något.
Jag ryckte till av det plötsliga ljudet, jag måste ha somnat. Jag gnuggade mig i ögonen och kollade på skärmen. Smset var från mamma, det förvånade mig inte alls.
”Hej gumman, jag blir sen hem idag” Den meningen förvånade mig inte heller. Jag la ifrån mig mobilen och vände mig om igen. Sedan måste jag ha somnat om i mitt rum. Men jag vaknade i vardagsrummet. Det förbryllade mig, jag kollade på klockan, elva. Mamma var inte hemma än. Jag fick en obehaglig känsla i kroppen men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag drog koftan närmare om mig, jag rös i hela kroppen trots att det egentligen inte var kallt. Jag fastnade i tanken på att jag vaknat upp i vardagsrummet, men kom på ganska snabbt att jag måste gått i sömnen. Jag gick vidare in till köket för att laga mat, det var länge sen jag åt sist så inte konstigt att jag blivit trött. Jag stannade med ett ryck i dörröppningen, för på spisen stod det redan mat.
Jag har inte lagat någon mat, vem kan då ha gjort det? Mamma skulle aldrig åka hem från jobbet för att laga mat åt mig även om jag vet att hon brukar få skuldkänslor. Och om hon nu hade gjort det så hade hon väl ändå väckt mig? Inte hade hon ätit själv när hon ofta klagar på att vi så sällan äter ihop.
Jo, tallriken i disken tydde på att någon redan hade ätit. En olust känsla gick genom hela kroppen, och nu när jag kände på kastrullen så var den fortfarande varm. Någonting sa mig att jag inte borde ringa till mamma. Olusten gick över i ilska.
- jag hatar det här! Jag hatar ensamheten, jag hatar det! Skrek jag ut över det mörka huset.
Du är inte ensam hjärtat.
Jag brast ut i gråt. Vem sa det? Jag vet att jag var ensam, vem skulle komma till mig nu? Jag måste ut, ut nu.
Tanken var så stark att jag blev tvungen att gå ut, springa en löprunda i kvarteret i den mörka kalla hösten.
Jag vaknade nästa morgon av att mamma knackar på dörren, sömndrucken gnuggar jag mig själv i ögonen och kisar på henne.
- god morgon hjärtat! Jag är ledig idag! Sa mamma och log sitt bländande vita leende.
- Vad är klockan? Sa jag alldeles förvirrad.
- Den är halv 11, kom upp och drick te med mig nu.
- Kaffe, mummlade jag tillbaka.
- Kaffe? Sen när började du dricka kaffe? Sa mamma förvånat.
- Nu. Jag är trött. Sa jag innan mamma stängde dörren och försvann ner i köket.
Jag reste mig upp lite för hastigt, så jag drabbades av ett lätt blodtrycksfall. Varför var jag så trött? Det kändes som att jag hade supit mig full och festat hela natten. Jag skrattade till av tanken. Den var ju löjlig. Jag drog på mig morgonrocken och skyndade mig ner till mamma. Köket luktade gott av kaffe. Jag drack det inte egentligen, men kunde inte låta bli att älska lukten som fyllde hela näsborrarna. I vanliga fall så brukade jag inte kunna låta bli att le när jag känner den välbekanta och trygga kaffedoften från köket. Men av någon anledning så gjorde jag inte det idag.
- vad är det gumman? Du ser helt förstörd ut.
- Nej det är ingenting. Sa jag.
Och det var sannesenligt. Men precis efter att jag uttalat orden rös jag till i hela kroppen och mindes allt från igår. Maten, rösten. Du är inte ensam hjärtat. Det var precis som om att jag hörde den igen. Jag öppnade munnen för att fråga mamma om gårdagen men hejdade mig lika fort igen. Jag vet inte om det var för att jag inte ville höra svaret om gårdagen eller om det var för att jag inte visste att mamma skulle veta att jag var rädd. Jag menar, jag var snart 18 år, inte skulle jag kunna erkänna att jag blev rädd av att vara ensam hemma. Då skulle till och med hon skratta åt mig.
Jag blinkade till i två sekunder och helt plötsligt så var mamma borta igen, mitt kaffe var uppdrucket och jag stod och diskade. Jag måste ha somnat igen. Men, diska i sömnen? Jag ryckte till nu när jag var vaken, diskvattnet var alldeles för varmt för mina händer som hade förvandlats till knallröda skrynkliga klumpar. Kan man diska i sömnen? Och varför sa inte mamma hejdå när hon åkte? Jag sänkte värmen på diskvattnet diskade klart och ringde till mamma, som vanligt inget svar. Så istället använde jag mina skrynkliga klumpar som faktiskt börjat likna händer igen, för att skriva ett sms. ”hej mamma vart är du” 5 minuter sedan hördes ett klick ifrån min ficka. ”men gumman, jag sa ju att jag var tvungen att åka in och jobba extra igen. Och ska du vara sådär otrevlig emot mig så är det ändå inget roligt att vara hemma, tänk på att det kan vara därför dina vänner slutade prata med dig. Du kanske borde kontakta dom igen”
Jag gjorde en löjlig grimas åt mammas sms. vadå otrevlig? Hon måste tycka att jag är otrevlig som sover så ofta. Men det kan jag inte rå för. Det är inte mitt fel att jag alltid är så trött. Jag kanske borde uppsöka läkare gällande det. Ja, det fick bli en annan dag, för vad jag istället gjorde var att gå och bädda ner mig i soffan igen.
När jag vaknade var jag kallsvettig och kipade efter andan. Jag hade drömt en mardröm som var så svår att förstå, men den var ändå så hemskt, Ett mörkt rum, en flicka , som kan ha varit jag, fast ca 10 år yngre. En man som satte ett finger över mina läppar.
- schh, prinssessan. Detta får du inte berätta för någon. Var nu min duktiga lilla flicka. Jag älskar dig.
Vem var mannen? Och vem var hans prinsessa? Och varför skrämde detta mig?
Veckorna rusade iväg, jag vet inte ens om jag var i skolan. Kändes som att jag bara hade blinkat, men sedan en dag, så sa mamma.
- vi ska ut och åka en stund.
- Vart ska vi? Frågade jag, då vi aldrig åkte ut och åkte.
- Det får du se men det är bra för dig.
Jag blev glad. Kanske hade mamma bestämt sig för att överraska mig. Kanske har hon kommit på att hon har jobbat för mycket, och kanske hade hon kommit på att vi behövde mer tid ihop. Jag kände ett glädjerus genom hela kroppen, och till och med solen log idag. Solen fortsatte att le, men mitt leende försvann snabbt från läpparna när jag och mamma nådde våran slutdestination. På en vit ful och tråkig skylt möttes jag av texten.
”Barn och ungdomspsykiatrin” det fanns så mycket frågor men jag var återigen för trött för att protestera, kanske var vi här för att prata om min sömn tänkte jag, tog ett djupt andetag och gick in. Vi möttes av en läkare och sköterska i ett jourrum och de bad mamma att vänta utanför. Läkaren pratade på om alla möjliga saker, ”trötthet, din mamma säger att du är otrevlig, att du gör saker du inte kommer ihåg. Att du inte har någon självkontroll” kändes som att han pratade i en evighet utan att göra uppehåll. Men när han tillslut var klar så brast jag.
- hur fan kan hon säga att jag är otrevlig? Ja jag är trött, ja jag sover mycket. Men det kanske inte är så jävla konstigt när jag drömmer mardrömmar om nätterna. Förresten så är det väl inte så konstigt när mamma inte finns tillgänglig!?
Jag förundrades över mig själv, jag hade ju bara haft mardröm en gång. Och varför sa jag det? Det är inte heller mammas fel att hon måste jobba. Jag kände mig helt plötsligt som en värdelös dotter. En värdelös människa. Så jag kopplade bort den talande läkaren. Ingenting spelade någon roll. Jag bara sjönk, djupt ner, i den osynliga avgrunden.
- så då bestämmer vi alltså att du läggs in på avdelningen för observation.
- Vadå? Sa jag som inte lyssnat.
- Ja, men mamma är med dig än så länge och hon kan hälsa på varje dag.
Vita väggar, äcklig lukt. Instängt. Gula väggar. Vitt, gult, vitt, gult. Grått. Jag funderade på varför alla sjukhus var tvungna att se så tråkiga ut. Inne på den tråkiga avdelningen träffade jag en mängd tråkig personal, som pratade på om ännu tråkigare information, om hur allt fungerade och om vilka regler som fans.
Jag suckade djupt. Vad gör jag här? Bland en massa sjuka människor. Psykfall”
- du är sjuk hjärtat. Dom tyncker det, men schh det är en hemlighet.
Den dör rösten! Jag ryckte till.
- mamma vad sa du?
- Jag har inte sagt något gumman. Sa mamma förbryllat. Och det var nog sant, det var inte hennes röst, och hon kallade mig varken hjärtat eller prinsessan.
Efter all äcklig information så satt jag och läste korsord efter korsord för att få tiden att gå. Ungdomar passerade förbi. Med bandage över armarna. Jag hör inte hemma här, jag är inte sjuk. Men det är ingen som lyssnar. Kvällen kom och jag fick lägga mig i den vita sängen som kändes som att ligga på en sten. Personalen pratade uppmuntrande, att dom fanns utanför, och att jag bara kunde gå ut om det var något. Mamma hade åkt hem och sagt att hon kom tillbaka imorgon. Jag insisterade, ville inte besvära. Men mamma hade bestämt sig hon skulle komma imorgon.
När klockan var tolv så vaknade jag med ett ryck. Hörde fotsteg från korridoren. Jag lät ögonen vänja sig vid mörkrets rum. Det satt någon vid min säng.
- Mamma? Sa jag frågande.
- Nej prinssessan. Det är bara jag. Schh somna om nu. Han ska inte få skada dig.
Så mycket tankar snurrade, sen var allting svart.
Jag trodde återigen att jag hade somnat. Men enligt personalen så hade jag varit orolig på avdelningen. Gapat och vart otrevlig. Någonting stämde inte. Jag kände det. Jag kliade mig på armen och vred mig i en grimas. Det gjorde ont. Jag kavlade upp tröjärmen och möttes av ett flertal sår. Det här kan jag inte acceptera. Någon här har gått in och skadat mig.
- dom hatar mig!
- Prinssessan jag är din vän, jag finns alltid där. Får dig att klara av allt det som blir jobbigt. Jag står upp för dig, för oss. Älskade hjärtat. Såret var aldrig meningen.
Personalen var som hökar på mig och när dom fick tillfälle så satte dom mig ner och berättade att jag hade varit arg, skrikit, gråtit, pratat om mannen som inte lämnade mina tankar. Jag visste inte vilken man det var, jag känner ingen man. Dem beslutade att jag skulle träffa en psykolog och läkare på en gång och mamma blev inkallad på ett möte. Den här gången fick mamma gå in först, och hon såg helt förstörd ut när hon gick ut därifrån. Rödgråtna ögon och svullen i ansiktet. Jag ville ge henne en kram, men ryggade tillbaka åt mitt eget förslag.
När jag kom in fick jag de mest underliga frågorna.
- Vad minns du om din pappa? Hade ni en bra relation? Psykologen tittade uppmuntrande på mig. Jag suckade.
- Jag vet inte, jag minns honom inte. Han stack. När jag var 5 år.
- Borde du inte haft något minne av honom? 5 år är ändå ganska gammalt.
- Fan vet jag! Jag vill inte ha något med honom att göra. Han stack. Släpp det.
- lugna dig prinssessan. Säg det inte till någon.
Jag rös igen. Sjönk undan i någon dvala. Jag förstod ingenting.
- vi tror att du utifrån PSD, post traumatisk stress syndrom, har utvecklat DID, disosiativ identitetsstörning. Du kan varit med om trauman i din barndom vars minnen du trängt undan till ditt undermedvetna och sedan har du skapat flera personligheter som tar alla jobbiga känslor. Dom kan verkas läskiga och aggressiva. Men det är något du skapat själv, du är flera i en, därför sviker dina minnen dig. Därför minns du inte alla dina handlingar. Låter det rimligt?
NEJ. Ingenting lät rimligt, de tror att jag är sjuk, för att jag råkat hamna här på grund av min sömn. Jag är inte sjuk. Jag är en. Alla människor är en. Man kan inte vara flera.
Denna konstiga diagnos, som jag inte ens hade ledde till att jag fick gå på massa möten. Och prata om allt jag minns, eller inte mins. Och ibland så försvann jag från mötena, dagdrömde bort. Min psykolog var söt och log alltid sitt bländande vita leende. Plöstsligt öppnade hon munnen.
- prinsessan?
- Vad säger du? Vad fan är det för ord?
- Jag tror det är så hon kallar dig. Din andra person. Vi har pratat flera gånger. Hon fanns där för att skydda dig. Från traumat, från minnena. Hon vill vara din vän, men förstör. Hon föste undan dina gamla vänner. För att skydda dig. Vi ska hjälpa dig med detta nu, du är hennes prinssessa.
Detta blev som ett slag i ansiktet. Jag var min egen prinssessa. Min andra persons prinsessa. Jag är förstörd. Sjuk.
Jag är den psykiskt sjuka prinssessan.
|
|
|
|
