Döende blommor |
Jag står ute i regnet med höstlöv virvlandes runt mig. En tornado av färger, rött, gult och orange. Jag ler, eller jag vill le, jag vill skratta och dansa. Men ändå står jag bara stilla, ett stenansikte som inte rör sig, jag bara känner vinden i mitt hår. Den rufsar om håret och jag känner hur det gör ont i öronen. De är så känsliga mot kyla.
Färgerna borde ju göra mig glad, jag älskar ju höst! Det har jag alltid gjort, allt färger, alla döende blommor. För döende blommor kan vara vackra, nästan vackrare än levande ibland. De blir så personliga, så unika på något speciellt sätt. Jag kan se mig själv som en döende blomma ibland, när jag mår bra. En vacker, unik döende blomma som hänger på en skör tråd. Låter vinden blåsa bort de sista bladen så att inget tillslut finns kvar.
Jag lever ibland, men inte när jag faller. För jag faller ofta, jag faller ner till mörkret, ner till det jag helst av allt vill slippa. Det är då jag vill gå i tusen bitar för att sedan kunna samla ihop bitarna igen och gå vidare utan all smärta. Men en människa ska inte gå i tusen bitar, den kan inte gå upp i atomer för att sedan varje bit ska falla på plats igen.
Det känns som tusen nålar i min själ, de dränerar min själ på livet. Jag vill fånga livet med händerna, men det sipprar genom mina fingrar och jag kan inte få fatt i det. Jag vill springa ikapp, men jag är fjättrad vid marken, mörkret med bojor större än Mount Everest.
Jag önskar att skriken från min mun fick smärtan och sorgen att förtvina, försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Men det funkar inte så, inte på mig. Jag skriker i en kudde, men vågar egentligen inte. Jag vill riva i mitt ansikte, jag vill slå på mina armar och ben, jag vill klösa sönder mig själv.
Men istället står jag där i regnet och låter regnet smeka min kind. Jag försöker få styrsel på håret, men vinden vill leka sitt eget liv med mitt hår. Jag ger upp och ser upp så att jag får regnet i ögonen.
Det öser ner nu, jag blir blötare och blötare och det rinner rödfärgat vatten från den nyfärgade håret. Det droppet ner och jag hoppas så innerligt att det inte ska lämna röda fläckar på mina kläder. Men egentligen varför bryr jag mig nu? Jag älskar ju regnet!
Som när jag står och väntar på bussen som stannar just bara för mig när jag står där ensam vid busshållplatsen. Det är rätt häftigt när man tänker efter, att en enda människa kan ha den makten! Bussen stannar även när det bara står en enda människa där. Det kan verkligen kännas som att jag har makten att förändra då! Förändra världen och mig själv. Jag bara önskar att jag alltid kände den känslan.
Jag ser ner på mina naglar, de är ombrémålade. Försökte få till något slags galaxymönster på dem. Det gick ju sådär. Men färgerna, mörkblått och vinröd ser i alla fall ut som en galax. Det är bara de glimmande stjärnorna som blev lite knepiga att måla. Jag har aldrig varit stadig på handen tyvärr. Jag som så gärna ville få till de där stjärnorna, men istället försökte jag med bronsfärgat glitter. Silver hade kanske varit snyggare? Men nu är det rätt avskavt, tyvärr.
Jag ser mig omkring som uppväckt ur en förtrollande känsla av höst och inser att det har blivit mörkt och att jag inte borde stå mitt i vägen utan reflex. Jag vänder mig och går in i porten igen.
|
|
|
|
