Känslan av att förlora en vän |
Det är nedsläckt i rummet jag stiger in i. Konturerna av en hopkrupen människa syns på sängen som står vid ena väggen. Jag stannar till medan mina ögon sakta vänjer sig vid mörkret - innan jag går fram till sängen.
- Hur är det?
Det känns som att min röst och mitt uttal inte är sig likt. Jag vill liksom att det ska vara min riktiga röst som talar, men det känns som om jag inte känner igen den alls. Ljudet som kommer fram ur min mun är någon annans röst. Någon rädd persons röst, någon som inte vet vad den ska säga eller göra. Och det känns som om hela världen rasar när personen på sängen pressar fram:
- Hur länge ska jag stå ut?
- Jag vet inte, men det tar slut, någon gång. Det gör det alltid, svarar jag tyst.
Men samtidigt vet jag inte om jag ens tror på det själv längre. Jag vet inte om det verkligen kommer bli bra igen, jag vill tro det, men det går inte riktigt att tro längre. Jag har sett för mycket och kämpat för länge. Det känns som en klyscha då jag försöker hitta orden de en gång sa till mig, när jag var längst nere. När jag var där nere och inte trodde att det någonsin skulle bli bra igen. Det känns som ett hån mot både mig själv och henne när jag säger det.
- Ibland undrar jag vem av oss som kommer dö först, säger hon utan att se på mig.
Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Allt känns så overkligt och jag känner mig inte levande längre. Bara som en levande död. Det känns som om jag har fallit lika djupt som henne nu. Som om jag inte existerar i den här världen längre. Eller som om världen inte ens finns. Jag vet vad hon menar, jag vet det så väl, men jag vill inte låtsas om det.
- även om man inte menar att dö när man gör det, så blir det ju farligt, till och med dödligt ibland. även fast det bara är tvångstankar
Jag vet precis vad hon menar, jag vet precis vad hon syftar på men jag vill inte låtsas om det. Jag vill inte veta att det verkligen är så. Men jag vill heller inte kännas vid att jag kan dö en dag. Att jag kan vara lika nära döden som hon är ibland. även fast det "bara" är tvångstankar. även tvångstankar kan döda. Men jag vill inte kännas vid det.
- Ska vi gå ut en stund, du minns väl förra gången du mådde mycket bättre när vi hade kommit ut?
Jag försöker förgäves, jag ser på henne att hon knappt orkar andas. Hennes andhämtning är snabb och hon håller sin ena hand över bröstkorgen precis som om hon ska få en hjärtattack.
- Jag inbillar mig att tabletterna har gett mig men, mitt hjärta bankar så hårt så fort jag reser mig upp.
Jag vill bara resa mig upp och krama henne, krama om henne tills allt blir bra igen. Jag vill ta bort allt svart som förgör henne just nu. Men jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska kunna ta över hennes smärta så att den blir min. Jag vill att den ska bli min och att hon ska få slippa den. Men jag vet inte vad jag ska göra, jag vill egentligen bara skrika och be henne att sluta, sluta gräva ner sig själv i all ondska och smärta. Men jag vet att det inte är så enkelt. Jag vet precis hur man mår och känner efter att ha förlorat en vän.
Jag vet hur det är att förlora en vän, vet hur det är att förgås av allt mörker och all smärta. Jag vet hur det är att inte vilja leva längre. Men jag vet inte hur jag ska hjälpa dig.
- Ibland funderar jag på att ringa mamma när jag tror att jag ska dö, men jag gjorde inte det den här gången och det är kanske lika bra.
Jag vet inte vad jag ska svara. För en gångs skull har vi haft ett samtal där jag varit mållös och känt mig så liten och hjälplös. Men det är säkert ingenting mot vad hon känner just nu.
|
| Kommentarer | | Sockerina - 31 okt 14 - 23:50 | | nattblick: tack <3 | | nattblick - 30 okt 14 - 09:44 | | Du skriver alltid lika bra/känslosamt! Man berörs, i alla fall jag <3 |
|
|
|
