[M/M] De sju dödssynderna. [Del 41] |
förlåt. för att jag bara lämnat er. för att jag lämnat dem. för att ni inte får veta, vad som händer. vad de gör och tänker. jag ska försöka avsluta det här nu.
Vi drog längs vägarna,
gudsslagna budbärare i eld tvagna.
Dom och soning, så bjöd rösten.
Och domen sannades, men aldrig trösten.
- De sju dödssynderna, Karin Boye
Kroppar som rörde på sig med yviga gester, flaskor som stod samlade på bordet och kastade tillbaka ljuset från tv-skärmen – som lekte med det i all oskyldighet. Ovetandes om kropparna som föll, en efter en i spelet. Det var en helt jävla vanlig fredag. Fingrarna rörde sig över skärmen, ögonen såg utan att se något annat och läpparna pressades samman. En hand mot bakhuvudet och de röda bokstäverna som började blinka. Dead! Dead! Dead! Så blinkade det.
”Men vad fan, jag var så nära att slå ditt rekord!” Med svordomar som överröstades av Colins skratt såg Alexander hur han lämnade rummet för att hämta mer öl. De andra killarna hade redan påbörjat nästa omgång och med läppar som ryckte såg han hur Colins spelare var den första som strök med.
”Hur går det med spelet?” Det var Peter som frågade, där han satt på sängen med benen i kors. Tv-skärmen speglades i hans ögon och fingrarna rörde sig över konsolen som om de var hopkopplade. Kanske hade han en extrasladd, en sladd som gick från konsolen och rakt in i nervtrådarna. ”Har vi ett nytt highscore eller är Colin fortfarande obesegrad?”
”Snart har jag krossat honom”, lovade Alexander och startade om spelet. Han hade kommit långt, det svarta och vita dansade framför honom och fingrarna rörde sig av sig självt när mobilen vibrerade och ett nytt meddelande täckte skärmen. ”Med vad fan!” Han sparkade till bordet bredvid honom, flaskorna klirrade mot varandra och ljuset från teven darrade, oroad av den plötsliga rörelsen.
”Colin, Marcus undrar om det blir någonting imorgon – han kanske drar ner till Götet”, ropade han till stegen som närmade sig från köket. Fler flaskor delades ut och Alexander tog sin, ställde den bredvid den halvtomma flaskan han redan lämnat. ”Ska jag be honom hålla käften tills jag slagit rekordet?”
”Säg att vi drar vid tio”, svarade Colin innan han stal Peters konsol. Alex kunde se hur extrasladden slet sönder ett par nervtrådar och Peter bara satt där och såg hur hans spelare offrades till motståndarna utan att säga någonting.
[20:34 sänt meddelande] Drar vid 10. Ses då, snygging. XOXO
[20:41 nytt meddelande: Mac] Det är Alex som skriver, eller hur? Du är CP. Vi ses!
Alexander skrattade och lutade sig tillbaka mot sängkanten, bläddrade upp och läste sitt eget meddelande innan han läste Marcus svar en gång till. Han visste inte hur tankegångarna måste ha gått, men-. Han fortsatte bläddra. Ljuset i rummet förändrades. Klirrandet av flaskor ekade i hans öron och någonting kallt och formlöst spred sig i magsäcken. Lade sig på botten, frätte hål och lät magsyran leta sig ut bland organ och blodplättar. Fingrarna rörde sig över skärmen i takt med att magsyran sipprade ut. Frätte sönder allt det kom åt. Arbetade sig uppåt, mot lungorna och hjärtat. Det gjorde så jävla ont.
”Hur går det? Ger du upp eller?” Colins röst skar i öronen och skyndade på syran i kroppen. Fick den att dubbleras och dubbleras igen. Handen kramade runt mobilen och han svalde – försökte skölja bort den fräna smaken. Ju mer han läste, desto fler röster började skära i hans öron. Fick dem att blöda. Fick dem att ömma och bulta.
”Lex, är du okej eller?” Han såg handen som rörde sig mot hans bakhuvud och slog bort den. Benen kämpade för att lämna golvet och flaskorna vid hans sida föll som dominobrickor. De spillde ut sitt innehåll och skapade egna sjöar på mattan. Colins svordomar tryckte på alla knappar i Alexander, fick det att blinka Dead! Dead! Dead!
”Hur länge har det pågått?” Syran letade sig upp längs luftstrupen och fäste sig vid hans stämband. Den färgade hans röst och han hoppades att det skulle sprida sig, att de andra skulle fräta sönder där de satt med sina fåniga konsoler och sitt fåniga spel med äcklig jävla öl. Colin såg på honom utan att förstå och Alexander visade honom mobilen innan han långsamt, ord för ord, frågade igen. ”Hur länge?” Färgen försvann från Colins ansikte och musklerna stelnade. Skapade en ogenomtränglig mur. ”Du är ett jävla as, vet du det?” Den spruckna läppen var en välbehövlig kontrast till allt det vita och Alexander såg det som sin uppgift att färglägga honom, slag för slag. Blått, grönt, gult, rött. Slag för jävla slag. ”Fan vad jag hatar dig! Hör du det? Jag hatar dig!” Peter, den enda som inte längre satt hopkopplad med sin konsol, var den som fick honom att sluta. Den som viskade, det räcker nu.
[21:11 sänt meddelande] Jag måste få prata med dig. Nu.
[21:11 sänt meddelande] Jag vet vad de gjort.
[21:15 nytt meddelande: Oscar x] Det finns ingenting att prata om.
[21:17 sänt meddelande] Du ger upp bara sådär?
[21:22 nytt meddelande: Oscar x] Det är inte värt det.
[21:30 sänt meddelande] Du menar inte det där.
[21:36 nytt meddelande: Oscar x] De har förstört mitt liv, Alexander.
[21:40 nytt meddelande: Oscar x] Jag orkar inte mer.
vad tänker ni, egentligen? jag vill så gärna veta.
|
| Kommentarer | | ilenna - 27 okt 14 - 17:24 | Åh. Vad töntigt glad jag kände mig när jag såg din story-titel här i forumet igen! Jag har saknat pojkarna och jag har saknat dina ord.
För det första älskade jag beskrivningarna av flaskorna, teven, ljuset som reflekteras, som darrar till.. Det är jättevackert! Likaså beskrivningarna av nervtrådar och spelkonsoler - hur smart och coolt som helst! Älskar att du har så unika liknelser och beskrivningar. Tycker också att du gör hela stämningen i det där rummet väldigt levande (och nu menar jag innan dramatiken.) Det blir liksom inte tråkigt och det känns som att man är där, att man själv sitter någonstans där mitt i rummet och bara tittar på dom där killarna som känt varandra så länge och som har en helt vanlig jävla fredagskväll – för att använda Alex egna ord.
Och nu till det hemska. När man förstår vad det är Alex har suttit där och gjort, att det knappast var spelet som tog upp tankarna i hans huvud. Supersmart idèe av dig! För jag har ju väntat på det här, jag har ju hela tiden hoppats att Oscar ska berätta om alla elaka ord och att Alex skulle få veta. Och herregud.. Det går inte ens att föreställa sig hur Alex måste känna, att föreställa sig vad det är han fått läsa, vad han tvingats inse. Och än en gång älskar jag dina beskrivningar – dom som får en att känna av den där smärtan, ilskan, chocken.. Det är som ren poesi (men sådan man faktiskt fattar och kan identifiera sig med) det med magsyran, hur den sprider ut sig i kroppen, försöket till att skölja bort smaken, öronen som blöder.. Du skriver helt otroligt! Jag älskar scenen när Alexander kommit upp på fötter, med flaskor som ramlar, hur Colin inte fattar, hur han frågar igen och visar mobilen, Alex som vill färglägga hans ansikte, ´Jag hatar dig!´. Det är perfektion, det är som en film framför ens ögon, det är smärta och ilska och allt på samma gång. Och du gör det som vanligt så himla snyggt! Du behöver inte skriva ut exakta slag eller specifika tonlägen – det är med där ändå.
Och slutet. Som att allt inte redan är kaos och smärta i ens huvud och hjärta. Oscar, Oscar </3 Jag vill så väldigt gärna tro att den här storyn ska sluta lyckligt och att det ska få bli Alex och Oscar igen och att jag återigen ska få läsa dom där söta scenerna där man bara sitter och ler fånigt och känner hur det tidigare onda hjärtat istället blir omstoppat med bomull. Men du skrämmer mig ska du veta! Oscars svar skrämmer mig. |
|
|
|
