Tell Her The Nightmare Is Over [HP] - Prolog |
Det var inte förrän klockan hade passerat elva på kvällen som Lucy vågade lämna städskrubben som hon hade gömt sig i. Försiktigt sköt hon upp dörren tillräckligt mycket för att hon nätt och jämnt skulle kunna ta sig ut. Väl utanför stängde hon den igen och såg sig ängsligt omkring. Korridoren låg öde åt alla dess håll och kanter. Långsamt drog hon ett djupt andetag i hopp om att få kontroll över sina nerver igen. Med en darrande hand strök hon undan lite av sitt rödbruna hår från ansiktet. Det hade gått nästan femtio år sedan hon sist satte sin fot på Hogwarts och om man bortsåg från lärarna som hade kommit och gått så hade inte skolan förändrats sig alls. Det betydde att Gryffindors uppehållsrum fortfarande låg på samma plats. Självklart. Med sin plan tydlig för sina ögon tog hon snabbt och smidigt formen av en katt, mer exakt formen av Mrs Norris, och travade ljudlöst ned längs den tomma korridoren. Skulle någon nu se henne så skulle de endast tro att det var vaktmästarens katt som fortfarande var uppe och strök runt. Ingen kunde ana att katten egentligen var en tidigare elev på skolan som nu har brutit sig in i jakt på en bok som återigen befann sig på slottet. En bok inte bara hon ville komma åt.
Det visade sig vara lättare än hon trodde att hitta till uppehållsrummet. Ingenting hade förändrats och till Lucys fördel så stod dessutom trapporna helt rätt. De ledde henne hela vägen upp till porträttet av den tjocka damen. Men innan hon satte sin fot, eller tass, i den korta korridoren som ledde dit så stannade hon upp. Återigen nervös såg hon sig omkring men kunde inte se en skymt av en levande, eller död, själ. Tavlorna som prydde slottets väggar hade även de somnat så hon kände sig genast lättare till mods. Med ett litet ”ploppande” ljud gick hon från att ha haft formen av en katt till att bli en mycket mindre insekt. Därefter ville hon inte spilla mer tid. Med sina korta små ben började hon röra sig mot den rörliga tavlan. Det tog längre tid än vad hon hade hoppats på men sedan så fanns det heller inget annat sätt att göra det på om hon ville ta sig in osedd. När hon nu var såhär liten så skulle hon kunna smita in bakom tavlan och sedan in i uppehållsrummet. I en större form hade hon behövt vänta på att en nuvarande elev skulle in innan hon kunde följa efter. Och då var risken att bli upptäckt så mycket större. Så utan vidare sprang hon upp längs väggen och pressade sig genom den smala glipan. Efter att ha spenderat flera händelselösa timmar på slottet så stod hon till slut i öppningen som ledde in till Gryffindortornet. Då hennes obefintliga storlek inte längre var behövlig så blev hon för en kort stund sig själv igen. Under någon minut gjorde hon inget annat än att bara stå och andas tungt i dörröppningen. Framför sig kunde hon urskilja silhuetterna av flera sittmöbler, bänkar uppradade längs väggarna samt trapporna som ledde upp till pojkarnas sovsalar. Tyst tog hon ett steg framåt så att hon slutligen faktiskt stod inne i uppehållsrummet. Inte ett ljud hördes om man bortsåg från det låga sprakandet från den öppna brasan. Långsamt såg hon sig omkring och fann dörren som ledde till flickornas sovsalar. Hon visste inte riktigt vart hon skulle finna det hon letade efter förutom att den skulle finnas i händerna på en Gryffindorelev. Vilket gjorde uppgiften återigen lite svårare. Ju mer tid hon spenderade med att leta efter boken desto större skulle risken bli att någon vaknade och kom på henne. Efter en stunds övervägande bestämde hon sig för att börja leta hos flickorna. För chansen var trots allt större att en flicka skulle besitta en dagbok än en pojke. Så med snabba och ljudlösa steg tassade hon genom rummet och fram till den stängda dörren. Utan vidare eftertanke öppnade hon den, såg sig om en sista gång och tog återigen formen av en katt. Smidigt tog hon sig uppför de många trappstegen men hoppade över det sista då hon med tidigare erfarenhet visste att det både knarrade och satt löst. Väl uppe på den lilla avsatsen blev alternativen åt henne tydliga. Till vänster om henne fanns en dörr med en skylt som talade om att just den sovsalen tillhörde förstaårseleverna. Dörren till höger ledde till andraårselevernas sovsal. Ville hon besöka någon av de äldre eleverna så skulle hon bli tvungen att gå upp för ytterligare en trappa. Men utan att tveka en sekund så bestämde hon sig för att börja med förstaårseleverna. Det skulle förmodligen bli lättast så. Mjukt tog hon ett skutt rakt upp i luften och lät sina tassar landa på det avlånga handtaget. Ljudlöst gled dörren upp och blottade vad som fanns bakom den. Längs de rundande väggarna var fem identiska sängar utplacerade i vilka fem flickor låg och sov. Försiktigt smög sig Lucy längre in i rummet. Tack vare månljuset som letade sig in via de höga fönstren så hade hon inga större problem att se något trots det dunkla mörkret som belägrade salen. På bara ett par sekunder överblickade hon rummet i jakt på någon som helst bok som kunde ligga framme. Men allt hon såg var nattduksborden som det fanns ett av vid varje säng samt koffertarna som belägrade golvet vid sängarnas fötter. Hon suckade lågt för sig själv. Det såg ut som att det här skulle bli en lång natt. Efter en stunds övervägande så tassade hon fram till det nattduksbord som stod närmast dörren till vänster. För att nå upp till handtaget på den lilla lådan fick hon ställa sig på bakbenen och sträcka sig upp. Försiktigt kilade hon ned tassen i det hästskoliknande handtaget och började därefter att backa så att lådan långsamt drogs ut. När det var så gott som vid öppet frigjorde hon sin tass och rättade till sig så att hon utan problem kunde se vad som fanns där i. Till hennes besvikelse fann hon inget annat än en bläckpatron, en fjäderpenna samt en bit pergament. Någon hade tydligen hållit på med sin läxa långt in på natten. Lika tyst som hon hade öppnat den så stängde hon lådan igen. Vid det laget hade hon bestämt sig för att gå igenom nattduksborden innan hon gav sig på väskorna. Så när hon var klar med den första lådan så travade hon vidare till nästa i ordningen. Återigen en besvikelse. Detsamma gällde de två kommande lådorna. Till slut var det bara en kvar och det var den som stod närmast dörren fast till höger. Då hon började känna stressen komma krypande så blev hon allt mer oförsiktig i det hon gjorde men fortfarande hördes inte ett knyst. Det var med ett bultande hjärta som hon drog ut den sista lådan. När hon väl kikade över kanten hoppade hjärtat istället över ett slag. Det enda som fanns där var anledningen till varför hon hade brutit sig in på slottet. Den svarta bokpärmen försvann nästan bland skuggorna men de guldiga bokstäverna längs kanten gick inte att ta miste på. Utan att tänka sig för tog hon sin mänskliga form och sträckte sig direkt efter boken. Omslaget kändes kallt mot hennes fingertoppar. Det hade gått nästan ett halvt sekel sedan hon sist hade sett den och nu när hon väl lade vantarna på den igen kunde hon inte sluta le. Med ett fast tag om boken sköt hon igen lådan och backade ett par steg. Därefter valde hon den lämpliga formen av en kungsörn och spred ut sina enorma vingar, otroligt nog utan att riva ned något eller väcka någon. Sekunden därpå sköt hon ifrån och kastade sig mot närmsta fönster. Glasrutan krossades mot hennes ansikte men det var knappt att hon lade märke till det. Det enda hon kunde känna var den kyliga nattbrisen samt avsaknaden av fast mark under fötterna. Men hennes vingar bar upp henne och snart kunde hon spegla sig i den spegelblanka ytan på den lilla sjön nedanför slottet. Bara minuter senare hade hon lämnat Hogwarts område och var på väg hem till sig igen.
Solen gled långsamt upp över horisonten och färgade morgonhimlen milt rosa. Det var en trött Lucy som efter flera timmar i luften äntligen kunde landa på fältet utanför hennes hus. Med en mjuk duns tog hon till slut fast mark under sina fötter igen. Boken hon nyligen hade hämtat från slottet höll hon fortfarande i ett krampaktigt grepp. Hon ville inte för sitt liv tappa bort den efter allt hon hade gått igenom. Då det ofta sades att Hogwarts inte gick att bryta sig in på och att säkerheten där var hög på grund av Dumbledore så kände hon sig väldigt stolt över vad hon hade åstadkommit. Nu var det egentligen inget större brott hon hade begått. Hon hade bara stulit en dagbok från en elvaårig flicka, vars dagbok det egentligen inte var. Bragden var egentligen det faktum att hon hade lyckats både ta sig in och ut från Hogwarts utan att någon hade lagt märke till henne. Sedan att hon hade krossat ett fönster i sin flykt därifrån var en annan femma. Det var med en tung suck som hon började famla i sin ficka efter nyckeln till huset. Hon var inte stolt över att hon hade stulit från en oskyldig flicka och inte heller att hon hade vandaliserat slottet. Men hon hade inte haft något annat val. Hon hade verkligen behövt få tag i boken när hon till sist fick veta vart den faktiskt befann sig. Sedan att skuldkänslorna skulle bli tunga det hade hon vetat från första början. Men trots det så var de lite tyngre än vad hon hade räknat med. Däremot så fanns det inte längre någon återvändo. Det var för sent för henne att ångra sig nu. Hon var flera timmar från slottet och höll nu Toms dagbok hårt i famnen. Det enda hon hade kvar från honom om man bortsåg från halsbandet som låg kring hennes hals. Ett simpelt litet hjärta av silver som betydde mer än världen för henne. Hon hade fått det strax efter deras avgångsår från Hogwarts då de inte skulle se varandra lika ofta. Däremot hade han lovat att försöka flika in tid för henne så ofta han kunde. Något han hade vidhållit fram till den dag då han gick under. Sedan dess hade hon varit fullt ut ensam. Visserligen hade hon aldrig haft ett överflöd av vänner tidigare heller, det hade alltid bara varit Tom, men nu hade hon inte en levande själ. Det var till och med så illa att ingen ens visste om att hon existerade. En insikt hon fick leva med varje dag. Det första hon gjorde när hon väl tog sig in i huset var att tungt sjunka tillbaka i soffan som stod i det lilla vardagsrummet. Tomt tittade hon på den öppna spisen ett par meter framför sig i hopp om att kanske få se något utöver det vanliga. Men som egentligen förväntat så hände ingenting. Istället lät hon sin blick glida tillbaka till den slitna gamla dagboken hon höll i handen. Det svarta lädret hade spruckit lite vid ryggen och de guldfärgade bokstäverna nere vid foten var lätt nötta. Men om man bortsåg från det så skulle det vara svårt att tro att den hade över femtio år på nacken. Med varsamma fingrar öppnade Lucy den och drog sina fingertoppar över den blanka ytan. Sidan var tom och hade vid det här laget börja gulna. Medveten om att det egentligen är etiskt fel att kolla i andras dagböcker så kunde Lucy ändå inte låta bli att bläddra vidare. Inte för att där fanns särskilt mycket att se. Alla sidor var lika tomma och gula som den första hade varit. Med en lätt smäll slog hon igen den igen och lade den försiktigt på det lilla soffbordet. Därefter lutade hon huvudet tungt bakåt och somnade.
Tre år senare vaknade hon på samma ställe som hon hade somnat på dagen då hon stal Toms dagbok från Hogwarts. Den sena sommarsolen lös genom fönstret som var placerat över soffan där Lucy till hälften satt och till hälften låg och slumrade. Till hennes olycka värkte både hennes huvud och nacke efter en natt på soffan. Mödosamt satte hon sig upp i soffan och kisade ut i det ljusa, varma vardagsrummet.
"Jag måste sluta somna på soffan", muttrade hon lågt för sig själv medan hon drog en hand genom det toviga rödbruna håret. Därefter reste hon sig upp för att kunna sträcka ut sina stela och lätt värkande muskler. Under tiden som hon gjorde det vandrade hennes blick bort mot klockan som satt över dörröppningen som ledde in till köket. Kvart över tolv. Hon suckade bedrövat.
"Vad gör jag med mitt liv egentligen", frågade hon sig själv buttert. Det enda svar hon fick var det dämpade kvittret från en fågel som höll till alldeles i närheten. Annars låg tystnaden som ett täcke över hennes hus. Närmsta by, eller granne över huvud taget, låg minst fem kilometer åt vilket håll man än såg åt. Huset Lucy bodde i var omringat av stora fält vart gräset årligen växte sig väldigt högt. Visste man inte om att det fanns så skulle man heller inte kunna hitta dit. Det låg väldigt avlägset till och risken var alltid stor att man gick vilse i det höga gräset istället. Dessutom fanns det inte heller några utmärkta stigar då hon oftast förflyttade sig på sätt som inte krävde att hon behövde orientera sig fram. Med tunga steg gick hon ut i köket och hällde upp ett glas vatten åt sig själv. Under tiden som hon drack det betraktade hon sin trädgård från det lilla köksfönstret. Området kring själva huset var välvårdat och kontrollerat. Där växte sig inte gräset högre än till fotknölarna och de olika blommorna fick trädgården att explodera i färger under vår och sommarmånaderna. Efter att ha ätit en liten bit, hon hade aldrig någon större aptit utan åt endast för att hålla sig vid liv, så bestämde sig Lucy för att gå ut och helt enkelt få frisk luft. Samtidigt hoppades hon på att det dessutom skulle bota hennes huvudvärk som fortfarande inte hade gett med sig. Så fort hon satte sin första fot utanför ytterdörren var hon tvungen att skugga sina ögon med handen för att över huvud taget kunna se något. Efter ytterligare någon minut hade de vant sig vid det skarpa ljuset och hon behövde inte längre hålla handen över dem. Långsamt gick hon ned för det ensamma lilla trappsteget och styrde stegen bort mot den gamla eken som växte precis intill huset. Under den hade hon placerat en bänk som hon ofta använde när hon ville komma undan solen. När hon satte sig ned lutade hon direkt huvudet bakåt mot den hårda barken. För en stund slöt hon ögonen och bara drog in den friska luften i sina lungor. Då hon öppnade dem igen kunde hon inte låta bli att slås av en mängd olika känslor som hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Det var mer varför hon kände dem som hon inte kunde sätta fingret på än vilka det var. I ena stunden kände hon sig orolig och nervös, sekunden därpå kunde hon vara nära till tårar på grund av hjärtesorg och saknad, glädje byttes ut mot vrede som övergick till apati, smärta, lycka. Känslorna var många men det fanns ingen anledning till varför de var där. Trött drog hon ena handen långsamt över ansiktet och när hon väl kunde se igen så var hon nära på att hoppa ur skinnet. Hjärtat började rusa i hennes bröst och för en stund var hon fullkomligt paralyserad av rädsla. Andetagen kom stötvis och hennes blick började flacka omkring på marken. När hon väl kom till sans igen lugnade hon drastiskt ned sig och höjde slutligen blicken. Framför henne stod en man som såg ut att vara i hennes egen ålder. Det mörka håret gick i vågor längs hans ansikte och de lika mörka ögonen betraktade henne ingående. Hennes hjärta drog ihop sig när hon såg vem det var. Hon varken ville eller kunde tro sina ögon. Det kunde inte vara möjligt för honom att stå där. Han dog, han försvann, för fjorton år sedan. Lämnade henne ensam till att leva vidare i all evighet utan att någonsin åldras. Återigen högg det till i hennes hjärta av sorg när hon påmindes om den ödesdigra dagen.
"Tom?", pep hon lågt med ögonen glänsande av tårar. Om det nu skulle visa sig att hon bara drömde och snart skulle vakna upp så visste hon inte vad hon skulle ta sig till. Bli galen, förmodligen, och därefter låta det gå så långt att hon till slut tog sitt liv för att komma undan den bittra ensamhet som blivit till hennes förbannelse. Mannen gav ifrån sig ett simpelt leende och gick ned på ett knä framför henne. Varsamt rörde han vid hennes kind. Det var då som först som Lucys kropp vaknade till liv igen. Utan ett ord lade hon sig kring hans hals och kramade om honom hårt, oförmögen till att någonsin släppa honom igen. Det var också då tårarna började rinna och dränkte såväl hennes kinder som hans hals. Långsamt reste han sig upp, fortfarande med Lucy kring sin hals, och såg till han stod stadigt på båda benen innan han omfamnade henne minst lika hårt. Länge höll de om varandra utan att yttra ett ord sinsemellan. Solens strålar blev allt mer intensiva ju längre in på eftermiddagen de gled, men tack vare den gamla ekens täta lövverk så var detta inget som någon av dem lade märke till. Det var högst motvilligt som Lucy till sist drog sig undan. Fortfarande med ögon glansiga av tårar betraktade hon det ansikte som hon inte hade fått se på så många år. Försiktigt vidrörde hon hans bleka kind som om hon ville försäkra sig om att han faktiskt var där. Att han var riktig och inte bara en illusion som hennes hjärna hade skapat på grund av värmen. Men även om hon kunde se honom, känna av hans fysiska närvaro, så ville hon inte tro på det. I hennes värld var det rent omöjligt att uppstå från de döda. Att komma tillbaka efter det att man hade gått under. Oavsett hur många år som hade passerat. Hon mötte olyckligt hans blick.
"Vad gör du här Tom", frågade hon till sist med en låg och grötig röst. "Jag förstår inte", fortsatte hon mumlandes. "Hur… hur kan du vara här? Fjorton… det har gått fjorton år sedan. Jag förstår inte. Du försvann…" Ju mer hon sade desto luddigare blev meningarna. Dessutom blev hennes röst allt svagare i takt med att hon kom allt närmre tårarna igen. Tom tystade henne genom att placera ett finger på hennes läppar.
"I sinom tid Lucy, i sinom tid. Du är för upprörd för att förstå någonting just nu", sade han milt och torkade hennes fuktiga kinder med sina tummar. Långsamt nickade hon instämmande. Förläget såg hon ned på sina fötter. Hon gjorde allt i sin makt för att samla både sig själv och tankarna men istället blev det en kamp mellan henne och tårarna som återigen hotade med att börja rinna.
"Du bör försöka andas med jämna mellanrum också", påpekade Tom så snart det blev uppenbart att det var det sista hon gjorde just då. Som på beställning drog hon ett djupt andetag, slöt ögonen ett par korta sekunder och kände till slut att hon hade återfått en viss kontroll över sig själv igen.
"Jag är glad över att du är här", sade hon med ett svagt leende. Han besvarade det med att varsamt luta sin panna mot hennes så att deras ansikten bara var centimeter från varandras. Varsamt lade han sin hand på hennes kind och såg till att hon inte kunde vika undan med blicken.
"Jag kunde ha kommit tidigare men… jag hade lite annat att ta hand om i första hand", sade han lågt och Lucy kunde inte låta bli att följa hans läppar med ett visst intresse.
"Du ger aldrig upp, eller hur", frågade hon och drog för första gången uppriktigt på läpparna.
"Nej." Han förhindrade en vidare konversation genom att kyssa henne väldigt lätt. Utan eftertanke besvarade hon kyssen och kände sig för första gången på flera år lätt om hjärtat.
"Du kom väl inte hit enbart för att säga hej och därefter försvinna igen", mumlade hon med läpparna tätt intill Toms. Samtidigt lät hon sina händer vandra upp längs hans överkropp så att hon varsamt kunde hålla om hans ansikte. Han fnös åt hennes fråga och ett bredare leende spred sig från mungipa till mungipa.
"Nej", upprepade han sig tålmodigt. "Jag tror att vi har en del att ta igen."
För Lucy kändes det som om eftermiddagen försvann under loppet av några sekunder. Solen förflyttade sig allt längre ned på himlen igen och strålarna tappade en del av sin styrka. Det var inte förrän de första stjärnorna hade börjat leta sig fram på den rosaaktiga himlen som Tom till slut hade lyckats förklara allting för henne. Han hade utelämnat vissa saker som han ansåg enbart skulle kunna skada henne mer än vad han redan hade gjort. Bland annat sade han inte ett ord om horrokruxerna då det inte var nödvändigt att hon kände till dem. Men trots att han aldrig hade sagt ett ord om dem till henne så misstänkte han att Lucy faktiskt hade sina aningar. Det var i dessa stunder som han hade svårt att förstå att hon inte var en renblodig häxa utan en simpel (smutsskalle) mugglarfödd. Då han till sist hade talat till punkt lade sig tystnaden mellan dem som en tjock filt. I stillhet betraktade han hennes ansikte ingående. Under de fjorton åren som nyligen hade passerat så hade hon inte åldrats ett dygn. Förbannelsen som han hade lagt över henne, att hon skulle förbli evigt ung, verkade fungera precis som den skulle. Däremot såg hon trött ut, som om hon hade levt ett långt liv som var kantat av ständiga plågor. Smärta som grundade sig på att hon i större delen av sitt liv alltid var ensam. Han kunde sällan ge henne den tid eller uppmärksamhet som hon förtjänade då han för det mesta prioriterade sina högt flygande planer. Men trots det, trots det faktum att han inte behandlade henne rätt så stannade hon kvar. Det kunde bero på den enkla anledningen att hon aldrig hade haft några andra vänner. Under tiden på Hogwarts hade hon varit den elev som ingen ville kännas vid. Varken av Gryffindoreleverna eller av någon annan från de resterande elevhemmen. Däremot hade Tom sett något i henne som alla andra hade missat. Hon var begåvad med något utöver den sedvanliga magin. En talang som skulle visa sig vara användbar även för honom. Men det kunde inte förnekas att han hade blivit ifrån sig av ilska när det hade framkommit att Lucy inte var annat än en simpel smutsskalle. Han kunde inte för sitt liv förstå hur ett så orent väsen kunde besitta en sådan begåvning. Tusen gånger om förbannade han hennes orena blod tills han tvingades svälja sin stolthet och beblanda sig med henne. I första hand enbart för att komma åt den förmåga hon besatt. Vilket han intalade sig själv hela tiden. Tom såg det aldrig som att de umgicks med varandra, i hans ögon så utnyttjade han henne endast. Något som gick förvånansvärt enkelt. Hon drog sig till honom redan från första början. Vilket han antog berodde på att alla andra låtsades som att hon inte existerade. Men allt eftersom åren passerade så började han, till sin extrema förbittring, inse att det inte bara var förmågan han var ute efter. Han ville ha henne mer än någonting annat. Däremot skulle det ändå erkännas att han fortfarande retade sig på hennes orena blod, att hon i princip inte hade en droppe trollkarlsblod i sina ådror. Vilket var den största anledningen till varför han hade valt att gömma henne då han väl kom till makten. I och med att jakten på smutsskallar tog vid så visste han att risken var stor att Lucy skulle stryka med om hon fick gå vind för våg. Ingen fick någonsin veta att han behöll henne i sitt liv.
|
|
|
|
