Ljudet av ett brustet hjärta - Del 6! |
Jag fick precis på mig tröjan över huvudet när Ray hade placerat sina läppar över mina. Han hade bara fått på sig underdelen av kläderna och kysste mig med bar överkropp.
"Vi har precis fått på oss kläderna!" Fnissade jag mot hans läppar, han log också och trängde in med sin tunga genom mina läppar och lät den möta min. Jag föll ner mot den torra skogsmarken igen med Ray över mig.
"Det är något vi måste prata om, som jag inte hann nämna förut!" Sa han genom mina läppar. Hans hand hade letat sig in under min tröja och han kupade handen över mitt bröst. Jag tryckte bort honom från mig.
"Vad för något?" Undrade jag nyfiket och den pirrande känslan avtog. Han drog fram sin hand under min tröja. Han smekte min kind och såg olyckligt på mig. Jag puttade bort honom ännu mer och satte mig upp. "Vad är det du ska berätta?" Frågade jag honom igen.
Han öppnade munnen för att säga något, när jag satte mig rakt upp och letade igenom fickan på mina byxor och fick fram en liten omodern telefon. En sliten sådan, med knappar. Jag tittade på skärmen och svarade.
"Vi har ett problem!" Det var Kits röst och den var orolig och inte det minsta glad och spirutiel som den brukade vara.
"Jag kommer alldeles strax!" Svarade jag henne och la på luren och tittade på Ray. "Vi måste in till stan. Det har hänt något!" Sa jag och ställde mig upp.
Rayanas tittade upp genom trädkronorna.
"Nu? I Solen?" Han vart osäker. Han vistade sig gärna inte i solen, även om solen inte skadade oss på samma sätt som myterna säger, skulle solen bara sakta ner oss.
"Om vi håller oss til skuggorna borde vi klara oss in till stan. Kit lät orolig och det var mycket vitkigt!" Uppmuntrade jag honom och tog hans hand i min. Han log inte, men fick på sig sin vita t-shirt och den svarta skinnjackan innan han sen snurrade den röda scarfen runt halsen och tog min hand.
Vi mötte upp Kit inne på Kyrkgatan, inne vid en av dom öde innergårdarna, där vi kvällen innan hade hittat Elise, som höll på att äta upp en ung man.
Inne där hittade vi Kit och Elise. Kit stod lutad mot stenväggen. Hennes bruna långa hår hängde rakt ner över hennes axlar och hon hade på sig ljusa jeans byxor, med en reva i vid knäet. Hon hade på sig en snygg vinröd topp, där hon struntat i att knäppa den översta knappen. Hon dolde hennes röda ögon med mörka solglasögon.
Elise satt på en mindre mur som fanns inne på innergården. Hon satt där och höll i sin vänster arm, där jag kunde se ett rött ärr som gick runt axeln.
"Vad har hänt?" Frågade jag när jag såg ärret.
"Välkommen hem Ray!" Log Kit och tittade fram bakom dom mörka glasögonen. Elise åmade sig och smekte sin axel.
Hon bar en helt annan klänning nu än den gula klänningen med blommotiv. Den hon hade på sig nu, var blå med vita prickar med en rejäl urringning och en stor kjol. Men klänningen var sönderriven och den hölls bara uppe med hjälp av det högra axelbandet. Under avslöjades hennes bara hud och bröst.
Jag la automatiskt handen över Rays ögon, vilket fick Elise att skratta.
"Åh Maggan, du tror inte han sett sådana här förut?" Log hon och viftade sensuellt med överkroppen. Hennes arm hade läkt på plats igen vid hennes vänstra axel.
"Vad?" Jag höjde rösten och stirrade på Ray. Han log inte eller tog bort min hand från sina ögon. Elise skrattade hjärtligt.
"Vi kanske kan ta itu med det sen! Fick du med dig kläderna som jag sa?" Undrade Kit. Jag slet bort handen från Rays ögon för en sekund, innan dom var på plats igen. Elise rynkade på näsan av mitt val av kläder.
"Byxor och en ful t-T-shirt? Kunde du inte ha stulit en klänning åtminstone?" Hennes franska brytning fick ett sting av sorg när hon tittade ner på mitt klädval åt henne. Jag morrade tyst inombords åt henne. Att hon ens vågade sitta där med bröstena synliga i Rays närhet.
"Skit samma, vi har problem! Kanske Elise skulle vara vänlig att berätta samma sak för er som hon berättade för mig?" Muttrade Kit och började stampa otåligt med foten.
Elise kastade av sig sin klänning (tacka gud att jag dolde Rays ögon) och avslöjade hela sin nakenhet för oss, oblygt. Men hon var ju Svarta Änkan av Frankrike, hon brydde sig inte.
"Vart ska jag börja?" Suckade hon och tittade en längre stund på byxorna.
"Få på dig kläderna kanske!" Morrade jag åt henne. Jag dolde fortfarande Rays ögon med min hand. Elise tittade upp retsamt och på några sekunder, satt hon på muren, full påklädd och dinglade med benen. Hon fnissade åt oss när jag avlägsnade handen från Rays ögon.
"Bonjour Ray!" Hennes röst vart ännu mer sensuell när hon använde sin franska mot Ray. Han log när han såg henne. Jag höll på att koka av ilska av att Ray föll för hennes söthet. Jag slog armbågen i sidan på honom.
"Elise!" Fräste Kit åt henne. Elise suckade, igen och började.
"Det hände förut idag, tidigt på morgonen. Jag skulle bege mig hem till min mörka och tråkiga lilla vrå för att sova, när fem stora män blockerade min väg. Jag kände inte igen dom på dofterna, eftersom dom luktade okänt,"
"Okända man luktar okänt!" Muttrade jag åt henne. Elise log bara åt mig och skrattade.
"Självklart! Men dessa var något helt annat. Dessa var inga människor, utan andra vampyrer. Jag hade aldrig sett dom förut eftersom jag inte känner till så många vampyrer här omkring. Förutom oss fyra då. Men, en av dom steg fram, något mindre men väldigt maskulin." Hon drömde sig bort lite över mannen hon just sett.
"Han ville ge mig något i gengäld om jag kunde berätta något för honom, för tydligen sprids nyheter fortare än vinden." Fortsatte hon och drog ut på saken om vad som hänt henne. "Han ville veta mer om Ray faktiskt och hört att jag visste vart du var någonstans. Så klart var det inte sant, jag ville bara ha något att nämna till Maggan. Jag ville inte att hon skulle oroa sig så mycket över dig."
"Vad ville dom Ray?" Frågade jag. Elise rykte på axlarna.
"Ingen aning, när dom fick veta att jag ljugit attackerade dom mig. Mannen slet av mig armen innan jag till slut lyckades fly. Jag har suttit här sen dess för att vänta tills armen läkt på plats igen. Jag ringde Kit och berättade för henne och hon ringde er."
"Har du någon signalement på mannen?" Frågade Ray henne. Jag var också nyfiken. Vad ville männen Ray och varför attackerade dom Elise?
"Han hade ett ärr på vänstra kinden och hans ögon var riktigt mörkröda, med ett sting av blått runt den svarta pupillen. Han hade också en grå och trasig kavaj på sig, maläten såg den ut att vara. Stora mörka kängor. Jag hade kunnat säga att han såg ut som Ray, men mest på grund utav ögonen. Jag vet att Ray har den ögonfärgen och du Maggan."
"Mina ögon är orange, inte röda!" Stoppade jag henne.
"Jo, men du med har det där blåa runt den svarta pupillen. Jag vet inte om det har med vem som gjorde dig odödlig, men det verkar vara ärftligt." Log hon. Jag log inte. Jag tittade istället på Rayanas. Hans ögon var unik och förtrollande för mig, men om en till man springer runt i samma ögonfärg. Kunde det vara Rays skapare?
"Vem vet, Ray, du kanske vet vem han är? Eftersom han söker efter dig." Log hon och lutade sig framåt mot honom.
"Jag känner ingen man med dom signalementen, inte heller ögonfärgen. Jag trodde min var unik, liksom Maggans." Svarade han henne och lutade sig mot stenväggen och började fundera. Han hade inte sett skymten av Adelsmannen, som gorde honom odödlig. Han kunde inte riktigt säga vem den här var. "Sa han något mer?" Elise skakade på huvudet.
"Tyvärr inte, men hans plånbok kanske säger något?" log hon och viftade med en brun och sliten plånbok.
"Du tror inte du kunde ha visat den först?" Muttrade Kit och slet den av från henne.
"Ni frågade inte! Ni ville vara ha signalement på honom. Ni frågade inte efter en plånbok!" Sa hon lite brydd och fortsatte dingla med benen.
Vi utbytte blickar med varandra och skakade på huvudet. Kit öppnade plånboken och tittade en långstund på vampyrens ID, innan hon sen skickade den vidare till Ray.
Ray behövde bara titta en kort stund på bilden innan hans ansikte ändrades drastiskt. Ögonfärgen som nyss var mörkröd fick en svart nyans.
"Ray? Vad är det?" Jag tog hans hand i min och han blinkade några gånger och slet bort blicken från bilden.
"Att döma av bilden, ser jag vem det är. Jag har sett hans ansikte förut." Han ansträngde sig för att inte trycka ihop plånboken.
"Vart då? Vart har du sett honom?" Undrade Kit och flyttade sig närmare för att se ner på det lilla fotot.
"Ansiktet tillhör Adelsmannen som försvann för 400 år sen!" Sa han upprört. Jag lutade mig över för att se på fotot. Även om ID handlingen såg ut som vilket körkort som helst, kunde jag se en likheten, som Ray hade med mannen.
Dom mörkröda ögonen.
|
|
|
|
