om när en vecka kändes som en livstid |
Pappa luktar sågspån och målarfärg och det är nog därför jag kramar honom extra hårt. Han luktar hemma. Jag vill ha kvar den lukten längelängelänge.
Det är 88,9 kilometer till Biskops Arnö. Nio mil. En timme och åtta minuter. Min spellista hinner spelas två gånger. Mamma frågar femtioelva gånger om jag behöver mer pengar. Det gör jag inte.
Det är nu jag ska skriva om hur tung resväskan kändes när jag drog den över grusgången. Det är nu jag ska berätta om hur jag skrattade när Elina och Sonja utbrast ”Oh my god, you’re from Sweden?! Finally someone who understands this place!” Det är nu jag ska återge varenda liten detalj om vår första rundvandring på ön, vår första måltid tillsammans, hur vi simmade i sjön, trots att vattnet var skitigt och hur larvigt taggade vi var på att få besöka Moderna Muséet.
Jag kan inte. Jag har försökt, men jag kan inte.
För vi var så mycket mer än bara trettio skrivintresserade ungdomar på en liten lummig ö i Stockholms skärgård. Vi var levande människor med så många äkta känslor att hela luften kändes elektrisk. Syret magiskt.
Vi var poeter. När det regnade var vi redlösa och sa att himlen grät. När vi diskuterade hade alla så sjukt mycket vackert och vettigt att säga att jag helst ville skriva ner alla våra samtal och bara läsa dem om och om igen. När vi såg tavlor skrev vi fantastiska texter om dem och när vi gav varandra boktips fick lärarna nästan tvinga oss att sluta prata. När vi berättade spökhistorier var det inga vanliga smågulliga berättelser utan sagor om ond bråd död högt uppe i de isländska bergen. När vi grät tillsammans grät vi på riktigt, med tunga kristallklara tårar som inte gjorde oss rödmosiga utan fyllde oss med en känsla av att existera. När Jórunn frågade ”why does everything have to be so complicated?” svarade jag “because this is life” och så var det inget mer med det. Vi accepterade att livet är som det är, och det enda vi kan göra åt det är att skriva, så det gjorde vi.
Hela jäkla veckan skrev vi.
Vi skrev tills fingrarna blödde och när vi sista kvällen läste upp våra ansökningstexter för varandra applåderade vi så högt att taket i det gamla biskopsköket lyfte sig ett par centimeter i ren hyllning så att alla de magnifika formuleringarna kunde sväva ut genom springan och vidare in i oändligheten.
|
|
|
|
