En dagdröm |
Jag står mitt på gatan i ett stilla duggregn, jag blir inte våt. För det är inget regn som gör en våt, det känns bara mot huden. Det blir fuktigt mot huden, som små kalla stick som sticker mig över hela kroppen. Jag blundar och det känns som att världen snurrar, jag mår illa och får kväljningar men tvingar ner spyan i halsen igen. Jag står där med slutna ögon och marken öppnar sig under mina fötter.
Andetagen är borta, men jag andas i alla fall. Jag andas och frustar men påminn mig, påminn mig, påminn mig. En hand läggs på min axel, en kram som kommer oväntat. Folk som ser på mig med oroliga ögon. De går förbi men jag känner deras brännande blickar. Jag vet inte vad de vet. Jag vet inte hur de tänker.
Jag rycker till, en till kram från oväntat håll och jag vill bara gråta. Vill jag säga tack? Eller vill jag bryta ihop i en ström av tårar? Det blir det första, jag ler och säger tack, att jag mår bra nu. Att allt är okej. Men inuti förtvinar jag, försvinner och förgörs av något jag inte vet vad. Allt är ju bra nu!
Andetagen svider och jag svettas, jag försöker bara att inte svettas, att bara andas och överlev denna tunga stund. Jag slår mig själv ibland för att komma åter till verkligheten, bort från de tankarna som får mig att inte vilja leva.
Kampen i mitt huvud, rösterna de säger att jag inte hör. Tankarna som blivit så starka att det blir som röster i mitt huvud. Men jag bara sitter, jag sitter med en hand på min axel, men en oroad min på ansiktet snett mittemot. Egentligen ser jag inte, hör inte, det finns inte. Egentligen snurrar världen fort, fort, fort framför mina ögon. Fortare än ljusets hastighet och jag sitter och blir illamående.
Rösterna som bara är tankar hånar mig, de försöker få mig att bara tänka. Men hjärnan spelar mig spratt och jag vill inte gå på spratten. Det känns som att min hjärna lever sitt eget liv, som att den har fått fötter och vandrat ut ur mitt huvud och sitter vid min sida och rör mina armar, min mun och mina ben åt håll jag inte ens vill gå. Säger ord jag inte vill säga och gör saker jag inte vill göra. Det känns som att makten inte är min som att någon annan tagit den makt jag inte kan förmå mig att ta över igen.
Det snurrar jag jag försöker att bara sitta kvar, inte röra mig. Inte se eller ens höra. Illamåendet får mig att se suddigt. världen har stannat och nu är det jag som snurrar. Jag snurrar runt, runt, runt och sedan börjar det susa i öronen. Jag vet inte hur jag ska göra för att få det att sluta susa och dunka i öronen. Jag håller händerna för öronen, gapar, gäspar skriker i mitt eget huvud. Men inget hjälper.
Jag andas häftigare och häftigare. Det är panik nu, jag är i panik, vill skrika, bara skrika och aldrig sluta. Hör ett avlägset skrik, ett skrik där ingen drar andetag för att få luft mellan de desperata skriken. Som om någon kämpar för sitt liv, som om någon håller på att dö.
Plötsligt står jag där igen, mitt på gatan i det stilla duggregnet, allt är som om det vore en dröm. Ser upp och stirrar in i ögonen på en av mina vänner, han ser bekymrad ut, jag sätter på mig masken igen,
”Jag mår bra!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sockerina - 24 okt 14 - 22:59 | | nattblick: Tack :D | | nattblick - 23 okt 14 - 23:12 | | Sockerina: Det lyckas du bra med! | | Sockerina - 23 okt 14 - 16:20 | | nattblick: tack :D jag försöker verkligen går liksom in i känslan och bara skriver det jag kommer på :P | nattblick - 23 okt 14 - 12:46- Betyg:  | | Lika bra som alltid! Ingen kan beskriva känslor som du <3 Du är helt makalös på det! |
|
|
|
