Även en mörk skugga har sina ljusa stunder! Del 3 |
Detta har hänt: Emma hade köpt ett svart arab sto vid namn Darkshadow från en försäljare hos familjen Goldspur. Hon visste inte om köpet var klokt nog eller om hon gjorde en bra deal eller inte. Chiara hennes bästa vän och som visste mer om hästar tyckte att hon hade kunnat vänta tills en bra häst som passade Emma bättre. Stoet var enormt tittig och nyfiken av sig så vid första ledningen, gick det inte alls som Emma tänkt sig och stoet brakade ut genom stallet.
Det tog oss 30 minuter att fånga in stoet. Chiara var den som lyckades få tag i henne. Stoet som travade fram till mig, klumpigt svängde hon runt och hennes mage slog i mig i sidan, jag fick stålsätta mig för att inte åka ner i snön. Chiara såg inte direkt munter ut, men ärligt talat så var väl Madness lite värre än Sasha? Inte så långt bort hörde vi Baronessan skratta då hon kom gåendes emot oss. Hennes fina klänning svajade runt hennes ben då hon kom emot oss. Hon kom gående på ett så elegant sätt att det såg ut som att hon gick ovanpå snön och knappt lämnade spår efter sig. Hennes hy var gammal men så perfekt för någon som är 80 år. Rynkorna kunde du se men bara ana mest runt ögonen och på kinderna. Annars såg hon stilrent ut. De silvriga håret var uppsatt i en elegant knut på huvudet. Läpparna var målade i en fin rosa färg och ögonskuggan matchande i en grön färg mot den gröna berlocken på hennes hals.
"Hihi, det var många år sen jag fick se en svart liten arab springa omkring på gården. Hon måste ha haft det roligt hon den lilla skuggan!" Kallade hon Sasha och gick fram till de stirriga stoet och klappade lugnade över halsen och ner fram på bogen. Stoet upphörde att hoppa på tårna och stod sen helt stilla och njöt av rörelsen som Baronessan gjorde. Egentligen gjorde hon ingenting, hon klappade hästen på samma sätt som jag klappat mina hästar. Fast, hennes rörelse måste vara lugnade för jag har aldrig sett Sasha så lugn.
"Jag vet inte vad som flög i mig!" Hör jag min egen röst gällt och Baronessan vänder sitt varma ansikte från Sasha och tittar på mig.
"Hursa?" Frågade hon mig med samma lugna röst.
"Men, att jag köpte henne. Jag vet inte vad som flög i mig!" Baronessan log.
"Jag skulle säga att du gjort ett underbart fynd. Araber är eleganta hästar med stora steg trots att dom är små. Jo de är energiska, men dom behöver vara det för klara av långa ritter. Många araber härstammar från en och samma arab för många år sen. Ditt fynd med Sasha är Fantastisk. Jag kan se i hennes ögon att hon lever upp för sitt namn och vill vara trogen sin nya ryttare, men jag ser också en viss iver för henne att få komma ut och röra på de små starka benen." Jag och Chiara tittade stumt på henne. Hennes röst var riktad mot Sasha och inte oss, men vi tog genast lärdom av vad hon sagt och studerade sen Sasha som sänkte huvudet ner i Baronessans famn och frustade.
"Ni verkar veta mycket om araber. Har ni arbetat med sådana förut?" Frågade Chiara. Baronessan skrattade högt.
"Om jag så önskade, men nej. Hästsportcentret här, innan det vart ett privatstall, var en gång i tiden en av Jorviks största stuteri som satsade högt på deras Engelska Fullblod." Hon tittade sig omkring på hennes stora fina Vingård som låg nu under en vitt täcke av snö. "Varje staty ni ser." Började hon. "Kommer från en speciell häst som fötts upp på gården. Alla har de gjort något makabert under deras livstid och som tack för deras medverkan i livet tillsammans med deras ryttare så res en staty i deras ära." Ingen av oss visste om det, vi trodde häststatyerna var en del av resecentret men att dom stod där av en anledning var inget vi lagt tanke till. "Red du någon av dom här statyerna?" Frågade Chiara nyfiket.
"Statyerna vid biblioteket var dom 2 sista Engelska fullbloden här på Hästsportcentret. Jag red dom båda två åt en tränare. Den till höger var svart som natten, som Sasha här, fast han han en bred bläs. Ett brunt och ett blått öga. En riktigt himmel sten. Den andra till vänster var fux med inga tecken alls. Manen och svansen var lila ljus som kroppen på honom. Båda två reds på dressyrtävlingar. En del vinster, men också en del andra rosetter. En och en annan pokal fick dom också. Det är dom man kan kolla på inne på biblioteket. Dom två var dom enda som gick till världsklass." Hon låg mot dom båda statyerna innan henne leende försvann och vart sorgset. Rynkorna framträdde mer. "Den fuxfärgade, Gordon King. Han fick en hjärtattack mitt under en bilresa till Tyskland där han skulle ställas ut. Han lämnade inga avkommor efter sig. En fin herre med mycket krut och kärlek att ge. Den svarta till höger, Bessman Big, han lämnade ifrån sig en och en annan avkomma, men ingen av dom gick till större dressyr eliter mer än klubbtävlingar och båda var två mycket vackra ston med rätt så hetsiga humör."
Hon skrattade åt tanken och fick en återblick från förr.
"Jag fick rida Bessman en sista gång innan han såldes till USA och sen dess hörde jag inge mer från honom. Men han fick en staty i sin ära för hans titel som Hästsportcentrets vackraste hingst."Hon log ännu mer. "Bessman och Gordon som vart stuteriets sista stoltheter fick stå vid Biblioteket tillsammans. Båda var ju tvillingar så ingen av dom skulle lämna varandras sida, oavsett." Baronessan avslutade historien med att rätta på ryggen, stå rakt med handen på Sashas mule och med stolthet mimade hon med läpparna "Heros of the heart". Jag och Chiara vart helt förstummade av historien och visste inte vad vi skulle säga mer. Jag rös från knopp till topp och håren i nacken reste på sig.
"Wow, jag får tanken på att ni två inte visste ett skvatt om det! Framför allt du Chiara som är så påläst borde väl vara den som fattat det!" Rösten var spydig och kom bara från en person som alltid talat illa om mig fram för allt. Jag och Chiara vände oss om och mycket riktigt stod Mr. Charles Kembells dotter Alicia Kembell där med ett hånleende. Hennes blonda hår hängde långt ner från axlarna. Hennes ansikte var rent, helt fläckfri från finnar, vilket var ett under med tanke på hur mycket lager smink hon kletade på sig varje dag. Hennes ridkläder var lika stilrent som allt annat. Svart och vit vinterdress. Hennes häst, Briankof, var en renrasig Engelsk Fullblods hingst. Mycket ståtlig att titta på men riktigt hingstig att ha att göra med. Brun utan några vita tecken alls.
"Ska du säga, du har väl inte lyft en bok i hela dit liv." Svarade Chiara spydigt tillbaka.
"Ha, ja somliga måste ju läsa på varje dag för att bli bättre! Andra behöver lära sig redan från dag 1!" Skrattade hon och smakade på Briankof och de skrittade vidare. Då den bruna skönheten skrittade iväg tittade Sasha upp från Baronessans famn och gnäggade efter Briankof som stannade och gnäggade tillbaka.
"Rör på arslet Brian!" Morrade Alicia och rev i med piskan och Briankof skrittade iväg med bestämda steg, bort från det vackra svarta stoet som tittade efter honom med sorg i ögonen.
"Hm, jag tror bestämt att den där hingsten bör hålla sig borta från Sasha ett tag. Jag såg nog vad deras samtal handlade om!" Fnissade Baronessan. Hon klappade Sasha en sista gång och log mot oss. "Bäst ni rider iväg en stund på henne. Jag tror hon kan må gott av det." Fortsatte hon le och gick bort mot Biblioteket och in i värmen. Jag svalde vid tanken på att rida henne.
"Äh ingen fara, jag tar med mig Lion så blir hon lugn. Vi kanske borde leda dom först ner tillsammans till Ridhuset och rida i dressyr delen!" Log Chiara och släpade med mig till stallet. Enda jag kunde tänka på just nu, förutom den fantastiska historien som Baronessan berättat, är att jag kommer få världens ridtur med Sasha och förmodligen brutna ben. Varför blir jag alltid påkommen med min rid rädsla när jag minst av allt vill veta av den?
|
|
|
|
