Ljudet av ett brustet hjärta - Del 2! |
När solen äntligen försvann ner bakom berget i Nolby, kom kvällen rätt så snabbt och mycket snart, lades det ett mörker över den lilla byn Kvissleby. Jag själv hade försvunnit över Harabergsbron som gick över Ljungan älven. På andra sidan bron fanns det mera hus, dock var det lite öde. För så fort mörkret lägger sig, drar sig människorna in i deras hus och njuter av värmen. Jag för den delen, kände varken någon kyla eller värme.
Jag älskade regnet. Jag kommer väl ihåg under mina mänskliga tid, att jag gillade att smyga ut och ställa mig i regnet under natten eller tidigt på morgonen, helst innan min familj vaknade. Jag njöt verkligen. Jag kunde inte se regnet, men att känna den droppa ner på mig, var en befrielse.
Jag vek av från vägen och skyndade mig in på en stig som vek av direkt från bilvägen och in i en liten skog. Jag visste att det gick folk här inne hela tiden och det var ett perfekt ställe för att jaga på. Dock fick jag undanröja mina spår så gott jag kunde. Jag stannade och lyssnade. Mina skor hade jag sen länge sparkat av mig någonstans på vägen och gömt undan.
Jag såg bättre om jag inte hade skor på mig. Det var bara Maria som envisades med att jag skulle ha skor på mig. Det var mindre missstänktsamt om jag hade skor. Jag skrattade, tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Jag lyssnade med fötterna, min känsel har förstärkt sig något så otroligt. Under min tid som människa, lärde jag mig att se med mina fötter och lyssna med min hörsel. I och med att jag vart vampyr har mina fem sinnen förstärkts och jag var en utmärkt kännare och jägare. Ljudet från trafiken var det som bullrade under mina fötter, det borde vara svårt att se då, men jag kunde också se en annan röra sig genom skogen. Jag lyssnade. Offret lyssnade på musik och gick hastigt fram på stigen. En kvinna var det, rätt så ung sådan. Inget bra offer. Jag såg förbi henne och lyssnade igen. Ingen verkade vilja gå på stigen den här tiden på dygnet.
Jag öpnnade ögonen och vände mig om och sprang genom skogen, hoppade över det lilla diket med dyvatten. Landade smidigt på andra sidan och fortsatte framåt.
Jag är glad att dagens kläder gjorde det lät för mig. Mina svarta jeans och gråa munktröja fick mina rörelser att kännas extra smidig. Inte från förr när klänningarna var ett hinder och jag trasslade alltid in mina ben. Fast, jag började tidigt att klä ut mig som en man för att kunna springa runt i byxor och kavaj.
Jag fortsatte över vägen och ner till en liten sjö som låg mellan Kvissleby och Skottsund. En liten insjö som var ett populärt badställe varje sommar för alla. Jag sprang förbi sjön och in på en stig som gick runt sjön.
Med lätthet, klättrade jag ljudlöst upp för ett träd och lyssnade. Nedanför mig kom en man gåendes. Medelålder, svart hår, skinjacka och trasiga jeans. Svarta skor hade han på sig och gick i serpentiner över den lortiga stigen. Regnet hade börjat forsa ner från den svarta himmelen och blötte ner oss båda.
Jag kände hur mitt humör ändrades plötsligt och den gick över till ilska. Rovdjuret inom mig växte och jag kastade mig från trädet och landade ovanför mannen. Mannen började svära och skrika för att bli av med mig.
Jag kastade mina armar runt honom. Trots han var större än mig, var han en lätt match. Med min styrka, brottade jag ner mannen och satte tänderna i axeln på honom. Mina knivskarpa tänder, gick igenom skinnet på skinjackan och kände hur det varma blodet snuddade min tunga. Ivrigt skyndade jag mig dricka av det. Mannen hade börjat skrika. Jag bytte possition och satte mig över honom, la min kalla hand över han mun och satte tänderna på nytt i honom, nu över halspulsådern. Blodet pulserade in i min mun. Det smakade sött, men smaken av alkohol fanns blandat med det söta. Mannen fortsatte försöka kämpa sig loss mitt järngrepp, men mycket snart tröttnade han och vart kraftlös. Jag kände att jag kom till den sista bloddroppen och släppte honom. Satte mig upp med mitt ansikte mot regnet. Regnet spolade bort restern av blodet som runnit ur min mun. Jag log.
"Hur länge har du stått där?" Undrade jag och vände mig om mot en lång kvinna. Kvinnan log hon med. Hon var riktigt lång. Hennes bruna långa hår hängde långt ner över hennes axlar och dom röda ögonen gick inte att ta miste på.
"Tillräckligt länge för att njuta av scenen och doften." Suckade hon ljuvligt. Hon gick förbi mig och satte sig ner på huk och kollade på den livlösa mannen. "Han var mitt offer först, men jag väntade för länge. Jag såg dig inte alls!" Jag skrattade.
"Hoppsan!" Sa jag oskyldigt och torkade bort blodet från min mun. "Jag har letat efter dig länge. Har du vart i Essvik hela tiden?"
Kit satte sig ner.
"Jo, jag är bosatt på en Ö som ligger mitt i Essvik." Jag skrattade åt tanken. Inte konstigt att jag inte kunde hitta henne.
"Du har inte sett Ray någonstans?" Undrade jag. Jag satt fortfarande kvar på mannen och ställde mig upp. Jag behövde gömma undan honom innan någon såg oss och honom.
Kit skakade på huvudet.
"Jag har inte hört från honom på flera år. Jag vet inte vart han håller hus. Men du känner honom, han dyker upp när man minst anar det!" Log hon och följde mitt exempel. Jag lyfte upp mannen, som vägde ingenting för mig och började gå upp för berget bakom oss. Kit följde efter mig. Jag höll med henne. Rayanas var en mystisk man och visade sig inte mer än nödvändigt.
"Men," började Kit när vi klättrade upp för den branta väggen. "Jag har hört ryktesvägen att Ray har hållit sig till här i Sundsvall. Vad han gör vet jag inte!" Fortsatte hon. Vi ställde oss upp och började röra oss inåt skogen och förbi antenen.
"Vem har sagt det?" Undrade jag. Den långa kvinnan kastade med sitt blöta, bruna hår och skrattade.
"Vem tror du?" Log hon mot mig. Bland hennes vita perfekta tänder avslöjades två huggtänder.
"Elise! Hon är en riktigt skvallerbytta!" Elisa är en rätt så ny vampyr. Hon är ursprunligen ifrån Frankrike men bosatte sig i Sverige. Hennes franska brytning använder hon som charm för att locka till sig sina offer. Och hon valde alltid för unga offer, som orsakade rubriker i tidningarna. Jag var den som alltid fick städa upp efter henne.
"Mycket rätt, men man kan inte alltid lita på henne. Jag fick städa upp efter henne nu häromdagen!" Suckade Kit och satte sig ner på en sten. Jag hade börjat gräva ner i berget med mina händer, för att gömma mitt offer från utvärlden. Låt hoppas att ingen saknar honom.
"Jag är inte förvånad. Elisa lär sig aldrig hur man ska uppföra sig!" Kit skrattade ännu högre.
"Vi har alla inte vart felfria heller!" Log hon och torkade bort en låtsastår. Jag skakade på huvudet, hoppade upp från den fyra meter djupa hållet och kastade ner mannen där och begravde honom där.
"Sant!" Svarade jag henne till slut och satte mig ner bredvid henne. Hon bar en vinröd byxdress med ett svart skärp runt hennes midja. Kit var duktig att klä sig profesionellt och ingen kunde ana att hon var ett monster. Bortsett från dom röda ögonen. Hon var verkligen vacker att se på. Oval ansiktsform, liten näsa och röda fylliga läppar. Ögonen var mandelformade, långa och mörka ögonfransar. Hon var en dröm att se på och Kit använde oftast sin stil till att locka till sig rika män. Hon kastade igen med det bruna håret.
"Okej, vad ska vi göra nu? Är du hungrig än?" Undrade hon och ställde sig upp, sträckte på sig. Jag såg ner på hennes skor, men precis som mig, gick hon barfota. Jag ryckte på axlarna.
"Jag tror jag stannar här en stund." Utstiken var fantastisk. Jag kunde se till Kvissleby, där byn lystes upp av alla lamporna och Gumskekullen.
"Skyll dig själv. Jag ska in till stan och kolla på rörelselivet där. Vem vet, Rayanas kanske dyker upp." Hon blinkade med ögat. Jag himlade med ögonen, men kunde inte låta bli att le. Jag nickade och vi kastade oss ut för bergets kant och landade på marken nedanför, utan att lämna spår efter oss.
|
|
|
|
