I hate (almost) everything about you- del 93 [m/m] |
- kapitel 93
Dom hade inte väntat på någon buss, tagit tunnelbanan eller ringt efter skjuts utan istället börjat promenera hem. Det var så mycket som hade behövt sägas.
..´Förlåt att jag gjorde det där mot dig. Innerst inne visste jag väl att det var fel; eftersom jag inte sa något om det till dig. Men jag ville inte avsiktligt vara elak. Du hade all rätt att bli förbannad.´..
´.. men jag borde inte ha smällt upp dig mot väggen på det där sättet, jag betedde mig för fan som Pontus.. jag skulle aldrig, aldrig vilja göra dig illa, det spelar ingen roll hur förbannad jag skulle vara..´
..´.. jag vet vad du menar, jag..´
´.. fel av mig..´
´.. vet att jag bryr mig om dig.´
´Det där jag sa om..´
´.. så jävla chockad bara, och efter att vi redan hade bråkat på morgonen.. blev för mycket.´
´Och jag skäms så sjukt mycket Liam, jag hade inte riktigt tänkt på hur det skulle se ut i dina ögon.. och väl där inne försökte jag väl intala mig själv att det inte alls var så hemskt, för att skydda mig själv på något sätt.. Det låter bara fruktansvärt själviskt när jag säger det nu.´
´Jag hade förmodligen tänkt likadant..´
Händer som kramat varandra hade tyst godtagit ursäkter och sneglande, långa och djupa blickar hade lika tyst sagt sådant som läppar inte kunde göra. ´Det är inte okej just nu men om du bara låter mig vara en stund..´
Och efter att dom pratat på riktigt, verkligen, verkligen pratat, hade det känts som att den där vidriga spänningen från tidigare under kvällen släppt.
”Du valde inte ett lite.. mindre offentligt sätt heller. Typ genom att kanske börja prata normalt med mig i skolan, eller börja med att berätta för dina kompisar att du gillar både tjejer och killar..”
Andy såg flinande upp på honom samtidigt som han kramade om handen med dess fingrar som var sammanflätade med hans egna.
”Mhm. När jag väl bestämmer mig för att göra något så är det väl aldrig särskilt diskret..”, sa han och skakade lite roat på huvudet, som att han inte heller riktigt greppat det här än. ”Dessutom är du värd att visas upp för alla..”
”Liam..” Leendet hade för länge sedan passerat gränsen för hur många mil det var okej att ha mellan sina utdragna mungipor.
”Gud. Det här skulle kunna vara en scen ur en av dina romcom-filmer..”, stönade han och släppte hans hand en kort stund för att dra den genom sitt hår.
”Du hade inte bestämt innan att du skulle göra det där va..? Jag menar innan du visste att jag.. att jag skulle gå med honom.”
Liam skakade på huvudet och riktade blicken framåt. Han hade faktiskt varit tacksam över den nyligen lite mer lättsammare tonen men samtidigt fanns det förstås kvar sådant att prata om som inte gick att ta lika lättsamt.
”Nej. Jag var ju skitsur över vårt bråk vi hade imorse och jag ljög inte när jag sa att jag inte hade någon lust att gå överhuvudtaget”, började han och sparkade till en sten framför sig. ”Men ja, när jag såg dig när jag skulle upp på scenen så.. Jag bara kände där uppe att jag var tvungen att göra det, att jag ville.. Fastän jag var skitledsen och arg på dig. Men jag var asrädd, jag..” Blicken föll ner på dom svarta skorna och greppet om Andys hand hårdnade. ”Jag är fortfarande det.. Men är det något som ska vara värt att utsätta sig för den där rädslan för så är det väl för den man är kär i..”
Han sneglade mot honom och Andy svalde hårt när han mötte hans blick. Han hade inte tvivlat på att Liam älskade honom, inte efter att han uttalat dom tre orden i sängen, men han hade aldrig trott att han skulle få höra det där. Särskilt inte den kvällen när allt redan varit kaos. Särskilt inte efter vad han gjort.
Det betydde så obeskrivligt mycket att han gjort det för deras skull, fastän han var jätterädd och osäker och absolut inte velat – eller mer för att han inte vågat – tidigare. Andy hade som sagt inte känt något slags behov av att visa upp för varenda en att dom var ett par, han behövde inte stå och hångla upp Liam inför alla som passerade i korridoren eller på stan, men det var ju det där andra han insett; att han ville ha möjligheten. Att han ville få hångla upp Liam om han kände för det, att han ville få hålla hans hand för att det kändes bra – inte för att markera inför alla andra tjejer och killar att den där snyggingen var hans.
”Du förstår hur mycket det betyder för mig va?” sa han tyst.
”Jag tror det. Även fast du har vetat om att inget utav det jag gjort i skolan, och att jag vägrat berätta om oss, har haft att göra med att jag skäms över dig så förtjänar du att komma före min rädsla. Vi förtjänar det, eller hur?”
Han nickade och drog sedan tag i hans hand för att få honom att stanna. Han ställde sig på tå men tvekade till att röra vid hans läppar. Det var kanske inte okej. Kyssen på scenen hade varit något helt annat. ”Jag lovar att du kan ta dig igenom den”, sa han tyst och lät bara läpparna snudda väldigt snabbt vid hans mungipa innan han lika tveksamt lutade kinden mot hans bröstkorg. Liam höjde handen och la den mot hans bakhuvud och han hörde att han tungt andades ut. ”Och tack för att du.. Jag förtjänade inte det där ikväll Liam. Jag förtjänade inte att du skulle ta upp mig där på scenen och avslöja allting.”
”Jag har också gjort misstag, jävligt många sånna. Jag kan inte kräva att du ska vara perfekt. Du gjorde mig sjukt besviken ikväll men skulle jag låta det överskugga allt annat du gör och gjort? Jag har liksom aldrig känt mig så, du vet, älskad av någon som jag gör av dig. Jag tänkte att det vägde mer än ett misstag..”
Andy försökte desperat svälja ner klumpen i halsen. Det skulle inte gå att få fram några ord. Istället sträckte han sig ännu lite mer upp på tå och pressade ansiktet mot hans bröstkorg samtidigt som armarna kramade åt om hans midja.
”Har du glömt att du ska ha den här på huvudet?” Andy hade tagit ifrån honom kronan han haft i handen sedan dom lämnade balhallen och tryckte mjukt ner den på hans huvud med ett flin.
”Jag skulle ha tagit den där tiaran åt dig.”
Den svarthårige skrattade och nickade. ”Jag hörde inte ens om hon sa vem som blivit framröstad till baldrottning. Du förstörde förmodligen hennes, vem det nu vars, kväll. Tog all uppmärksamhet, drog in mig i stjärnglansen..”,
”Jag säger ju det, jag är en riktig badass”, flinade han och la ena armen om Andys midja för att dra honom intill sig i sängen.
[01:02 nytt meddelande- Jake] Det där var en jävla uppvisning! ;D Sjukt stolt över dig kompis. Hälsa Andy.
[01:03 nytt meddelande- Jake]Alltså på riktigt, jag fattar inte att du gjorde det!! Alla vet verkligen nu.
Liam kisade mot den ljusa skärmen innan han kastade en blick på den sovande pojken bredvid sig. Dom hade haft så mycket att prata om, så många kyssar att dela, så mycket känslor som behövde komma ut. Men till sist hade Andys ögonlock fallit ner allt oftare och allt längre stunder och efter att han viskande sagt att han inte hade menat det han sagt tidigare; att Liam var en känslokall idiot och att han inte hade velat ge dom en chans till, hade han somnat.
[01:40 sänt meddelande] Hur tog dom det?
Nu när han var ensam vaken började dom där jobbigare tankarna leta sig fram, den andra världen, - den som inte innehållit pojkväns-Andy utan EmoAndy - och det obehagliga krypandet i kroppen ville inte riktigt ge med sig. Andy var viktigast och han ångrade inte vad han hade gjort, men det hade väl varit konstigt om han inte funderat och oroat sig över det här. Han hade ju inte ens träffat dom efteråt, han hade inte sett deras reaktioner och inte hört vad dom sagt. Inga sms hade kommit heller – men han kunde inte avgöra om det var ett bra eller dåligt tecken.
[01:43 nytt meddelande- Jake] Jag stannade inte kvar så länge efter att ni försvann men.. du fattar hur dom skulle ta det. Du kom ut som gay, kind of, och med Andy. Det var inte särskilt positiva toner – för att säga det på ett milt sätt. Jag blev ju tvungen att erkänna att jag visste om det, jag skulle inte kunna stå där och hålla med om att du var asäcklig, men jag drog såklart inte hela eran historia.
[01:45 sänt meddelande] Okej. Det var ju det här jag var livrädd för, men jag hoppades väl kanske ändå att det inte skulle bli exakt så.. Typ att det skulle ha någon slags betydelse att vi varit polare rätt länge ändå. Vi har ju hängt ihop sen ettan..
[01:46 nytt meddelande- Jake] Du gör nog bäst i att inte hoppas :/ Men jag finns här vet du. Och om det är någon tröst är nog Pontus typ lika jävla pissed off på mig som på dig..
Han försökte ignorera kylan som spred sig längs ryggraden, som letade sig in i magen och upp i bröstet. Han fixade det här. Det hade varit risken, den som varit ganska så hundraprocentig, och han hade valt att ta den för Andys, för deras, skull.
[01:54 sänt meddelande] thanks buddy. Ska sova nu, ses imorgon. ´Vi har bara festen kvar ´du vet.. ;) Natti.
[01:55 nytt meddelande- Jake] .. ´fy fan va vi är bra´ ;D Och bara så du vet har jag gett mig själv full tillåtelse att kalla dig för Romeo nu. Godnatt
[02:00 nytt meddelande- Jake] Är du okej Liam?.. Jag vet att du antagligen inte vill prata mer om det nu men.. Jag kan ringa om du vill.
[02:05 sänt meddelande] Det är lugnt dr. Phil. Du har fattat rätt och du behöver inte ringa. Men tack – jag menar det.
Han la ifrån sig mobilen på sängbordet innan han vred sig om mot Andy och försiktigt la ena armen om hans midja bakifrån. Det rörde sig fortfarande så himla mycket i hans huvud och han visste inte riktigt vart han skulle göra av alla känslor och tankar. Han var orolig. Ledsen. Glad. Utmattad. Lättad. Lite chockad. Smärtsamt kär och någonstans långt där inne som han egentligen inte ville erkänna kände han sig.. liten.
Så plötsligt rörde den andre på sig, vände sig om och makade sig närmare innan han la båda armarna om Liam och drog honom intill sig. Precis som att han varit medveten om att det var vad han behövde just då. Fastän Liam kanske inte ens själv vetat.
Och han lät honom göra det.
Han tillät sig att vara den som faktiskt var känsligast för stunden, den som behövde tas om hand lite och vara den som blev indragen i en famn istället för att själv ta kontrollen.
Om Jake hade varit där istället, om det var han som kunnat erbjuda en famn och säga att han fattade hur det kändes. Hur det hade känts att se Andy med Jens igen. Hur det hade känts att blotta sitt innersta där på scenen och hur pissjävligt det kändes att han förmodligen inte betydde ett skit för sina så kallade kompisar längre, om det var han som sagt att det var okej att känna sig gråtfärdig.. – Då hade han ändå föredragit Andy. Han behövde känna hans armar om sig. Det var bara så.
”Är du vaken..?” viskade Andy.
”Mm.”
En smal hand strök långsamt över hans hår innan den andra armen kramade åt ännu lite hårdare. ”Jag älskar dig. Du vet det va? Så mycket att det känns som att det inte får plats.”
”Inte konstigt med tanke på hur kort och smal du är..” Han andades hest ut i något mellanting av skratt och andetag. Ja han tillät sig själv att känna sig liten men det var fortfarande lättare att le än att gråta.
”Kul”, andades emopojken lågt tillbaks mot hans hals innan han fortsatte mer seriöst. ”Det är okej att du är ledsen och arg på mig, du får känna dig sårad. Men du får inte tvivla på att jag älskar dig, okej? För det finns ingen jag hellre skulle vilja vara med. Någonsin.”
Han svalde hårt innan han vred lite på huvudet för att kunna pressa läpparna mot Andys släta axel. Det var klart att han hade blivit arg, ledsen och sårad men han hade ändå inte tvivlat. Han visste att dom hade något speciellt. Efter den där natten när Andy släppt in Liam genom fönstret och dom suttit och pratat i timmar, efter att dom bestämt att ge det ett riktigt försök för att ingen utav dom kunde vara utan den andre och när Liam på sitt eget nervösa sätt frågat om han kunde tänka sig vara hans pojkvän. Efter det hade han vetat att det dom hade inte gick att klippa av.
Och hade inte Andy förlåtit honom för det han gjorde när dom var yngre och under så lång tid därefter hade dom aldrig legat här tillsammans nu.
"Jag är inte arg längre”, sa han tyst. ”Ledsen kanske. Men jag vet att du inte hade för avsikt att vara elak Andy. Du är ju den snällaste jag känner.. Du gjorde en dum grej bara.” Han hade inte direkt råkat göra något med Jens. Hade det handlat om något sådant hade dom definitivt inte gått hem tillsammans.
”Men det var en stor sak.” Handen som tidigare strukit över hans hår letade sig ner till nacken istället där han långsamt rörde fingrarna över den tunna huden.
”Det har varit stora saker när jag betett mig som ett as mot dig i skolan också, och låtsats som att jag inte bryr mig om dig det minsta.” Han hade inte ens sagt ifrån när Andy blivit knuffad till golvet i idrottshallen den där gången..
”Det är inte samma sak..”
Liam lät sin egen hand känna sig uppför Andys höft och midja tills den nådde revbenen och dom tatuerade stjärnorna. ”Vi har gjort dumma saker båda två.”
Emopojken var tyst en stund innan han försiktigt pussade honom på bröstkorgen. ”Det var bra att du skrek åt mig sådär. Jag behövde det.”
”Bra. För jag tänker inte be om ursäkt för det”, sa han och drog lite på munnen. Det hade varit fel av honom att trycka upp honom mot väggen men det andra hade han varit fullständigt berättigad till att få göra.
”Det ska du inte.” Hans röst dog ut för en liten stund men sedan drog dom smala armarna honom närmare. ”Dina kompisar då..”
”Vi borde kanske sova, vi ska ju upp tidigt”, avbröt han och andades något hackigt ut mot Andys hals. Han kunde inte tänka på det där. Han fixade inte det just nu.
”Liam..”
”Snälla.”
Han kände mer än såg hur den andre nickade. ”Sov gott. Jag älskar dig.”
vad tycker ni?
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 19:36 | | De har blivit så stora, mina pojkar. De har kommit så långt. Och DU har kommit så långt – i ditt skrivande, i hur du beskriver och gestaltar och jag är så stolt. Det är så sjukt bra! De är så fina tillsammans och leenden som inte vill sluta växa. Och alltså (jag måste sluta överanvända ordet alltså) det är så fint. Alltihop. Deras sätt att prata med varandra, DE ÄR SÅ FINA SÅ JAG DÖR! Hur de legat där i sängen och kyssts och pratat tills Andy somnade. Och fina Jake som smsar och är stolt. Jag tycker om deras relation, hans och Liams alltså. Och hur du drar in Romeo och Dr Phil. SÅ bra. Och alltså. Studenten. Stor dag! Det känns verkligen att det närmar sig slutet och det gör ont i mig, på sätt och vis. Jag kommer sakna dem så väldigt mycket. | | Likeyoudcare - 8 okt 14 - 17:27 | Jättefint kapitel! Och jag tycker det är så bra så bra att Liam är så ovillig att prata om hur det känns nu med hans så kallade kompisar. För även om man kanske vet att ens kompisar egentligen inte är så bra är det ju inte kul att få det bekräftat. Och jag vet inte... det känns som att det gör att det blir lite verkligare för Andy på något sätt, hur jäkla stort det var för Liam. Att Andy förstår ÄNNU mer än innan varför det var ett så svårt beslut. Och att Liam är så sinnessjukt modig (shit, jag skulle aldrig våga ställa till med en sådan scen trots att jag har accepterande vänner). Och jag är så glad att Liam har Jake. En riktigt fin vän den där. OCH HJÄLP VAD JAG SER FRAM EMOT DEN OUNDVIKLIGA FACE TO FACE KONFRONTATIONEN MED PONTUS! :D
(Måste även säga att jag älskar när du använder lösryckta citat och ofärdiga meningar för att beskriva deras konversationer när de båda bara måste få ur sig allt de har att säga och att de pratar länge och mycket. Och säkert i mun på varandra :P Skitsnyggt!) |
|
|
|
