I hate (almost) everything about you- del 92 [m/m] |
ett lite kortare kapitel men ni behövde i alla fall inte vänta länge på det =)
och det här var i princip den scenen jag hade i huvudet redan när jag började med den här storyn för så himla länge sen.
Den är dock inte slut än så jag hoppas ni stannar kvar :D
____________________________________ _____________________
- kapitel 92
”Och då ska vi alltså dela ut priset till balens kung och drottning som ni röstat fram här ikväll”, sa deras rektor i mikrofonen och fumlade lite med ett guldkuvert. ”Balens kung..”
”Marcus!” var det någon som ropade och därefter följde allt fler som ropade ut namn. Det som överröstade det mesta var dock rösterna från hans egna kompisar som stämt in i ett ´Liam! Liam! Liam!´ Till och med Pontus som röstat på sig själv.
“Kom igen killar..”, flinade han och drog handen genom håret. Det skulle bara bli jättepinsamt när det ropades ut någon annans namn från scenen.
”Balens kung är.. Liam Solin!”
Det mesta han hörde var jubel och busvisslingar men också någon eller några som buade längre bak i hallen.
Jakes arm var den första att läggas om hans axlar. ”Snyggt jobbat!”
”Upp nu!” fortsatte Johan och gav honom en lätt knuff i ryggen mot scenen.
Med det vanliga självsäkra, något roade, leendet började han ta sig igenom folkmassan upp mot scenen och den väntande kronan men något, någon, fick honom att hejda sig innan han kommit fram. Han såg honom bara i ögonvrån, stående bredvid Jens och med ett litet leende på läpparna, men det hade varit tillräckligt för att få hela hans bröstkorg och dess innehåll att reagera. Andningen blev mer ytlig för varje steg och hjärtat som först gjort en volt slog nu bara väldigt hårt och väldigt snabbt. Lungorna verkade helt ha glömt av det där med normalt tempo och revbenen verkade av någon anledning ha spänts åt. Som skärp med inåtvända nitar.
”Grattis Liam!” sa deras rektor när han väl tagit stegen uppför trappen och hon placerade den guldsprayade kronan på hans huvud. Ännu mer jubel hördes och han flinade mot den stora folkmassan fastän det inte gick att urskilja särskilt många ansiktet i det starka ljuset som riktades ner mot scenen.
”Tack som fan!” Han höjde handen för att rätta till kronan – det vill säga placera den lite mer snett över det rufsiga blonda håret och höjde sedan en knytnäve i luften i riktning mot sitt kompisgäng. Han gjorde vad han förväntades men hjärtat fortsatte slå sådär okontrollerat och det kändes som att det var någonting som undanhölls för honom. Och det konstigaste var att det nog var han själv som undanhöll det.. Varför kände han sig så äckligt nervös? Han hade ju inga problem med att stå på den här scenen, det var inte som att han skulle behöva hålla ett tal. Rektorn hade ju till och med börjat fumla med nästa kuvert. Hans blick sökte sig ut till folkmassan igen och fastän han redan konstaterat att det inte gick att urskilja några ansikten letade han ändå efter det vackraste.
”Balens drottning är..”
Lungorna hade vänt sig ut och in. Revbenen måste ha krossats varenda ett. Hjärtat gjorde inte bara dubbelvolter längre utan åkte fritt fall ner till tårna och uppskjutet tillbaks till huvudet. Om och om igen.
”Vänta.”
Det tog en sekund för honom att inse att det var han själv som uttalat ordet. Tydligen hade han också greppat tag om rektorns arm för att stoppa henne från att fortsätta. ”Vänta”, sa han igen och tog sedan stegen fram till trappan. Han joggade nedför den och såg sig sedan stressat omkring. Vart var.. Folk hade börjat prata, dom såg förvånat upp mot scenen och dom försökte se vart han tagit vägen. Men han struntade i allt det där för tillfället. Gud. Till sist fick han syn på dom. Fortfarande ståendes bredvid varandra, nu med lika förvånade blickar som alla andra. What the hell, han tänkte göra det här. Sårad eller inte – det fanns ju ingen han hellre ville vara med.
Utan någon tvekan slet han tag i Andys arm och såg sedan på Jens som stod där i sin prickiga fluga.
”Sorry du får hitta någon annan att gå med. Någon ur mattegruppen kanske.”
”Liam!” flämtade Andy till och såg upp på honom med stora ögon.
Men han sa bara ”Kom” och började dra med honom mot scenen genom folkmassan. Han hann se ännu mer chockade blickar och han kunde inte ens föreställa sig hur hans kompisars blickar måste se ut. När han lyckats komma fram till trappan igen, tack och lov fortfarande med Andy kvar, lossade han på greppet om hans arm och tog istället ett fast tag om hans hand medans han gick uppför trappen. Det kändes som att den andre var något motvillig, eller kanske mest chockad, men det behövdes inte särskilt mycket styrka av Liam för att dra upp honom.
”Liam! Vad gör du?” väste han och såg förvirrat på honom, ut över scenen och sedan bakåt mot alla människor som med största säkerhet också undrade detsamma.
Han såg bara på honom innan han släppte hans hand.
”Liam.. Vad är det här..”, började rektorn men innan hon ens hunnit avsluta sin mening slet han mikrofonen ur hennes hand.
”Sorry för den lilla pausen men det blir ingen drottning, åtminstone inte till mig”, sa han i mikrofonen och tackade tyst enhörningarna, eller vad det nu fanns för någonting att tro på om änglar inte var ett alternativ, för att hans röst inte darrade. Emopojken såg fortfarande helt chockad ut och Liam var faktiskt rädd att han skulle fly ner från scenen. Därför skyndade han sig att fortsätta. ”Det blir en prins.” Han släppte mikrofonen så att den föll i golvet, och den dova dunsen dånade ur högtalarna tillsammans med dämpade flämt ifrån dom andra innan han tog tag om Andys ansikte med båda händerna och kysste honom.
Andy började sakta inse vad som hände först efter att Liams läppar lämnat hans. Han hade inte ens besvarat kyssen. Lamporna var så bländande att han inte kunde se personerna nedanför scenen och i några sekunder trodde han att dom kanske inte ens var kvar. Det var så ty.. Liam hade kysst honom. Liam hade dragit upp honom här inför alla, verkligen alla, och han hade kysst honom. Alla hade sett det. Alla visste nu. Det var ingen hemlighet. Han behövde inte låtsas som att han hatade Liam, han behövde inte oroa sig för att Pontus skulle dyka upp tillsammans med den blonde igen och att det skulle bli sådär jobbigt och.. Hans leende var förmodligen en blandning utav chock och lycka när han såg upp på Liam som nu bet sig lite nervöst i den där silvriga ringen. Han hade kysst honom.
Trots att Andy egentligen gjort något oförlåtligt. Trots att Andy gjort honom så illa.
”Vi kanske ska..”, började Liam men tystnade när det hördes rop nedanför scenen, i nästa stund sa deras rektor någonting i mikrofonen men Andy hade inte lyssnat tillräckligt uppmärksamt för att kunna avgöra exakt vad. Den andre verkade inte heller bry sig utan tog bara tag i hans hand igen och började gå mot trappen. ”Du är en jävla idiot men tydligen älskar jag dig ändå.” Blicken var ganska hård men den vänstra mungipan drogs långsamt upp till ett litet snett leende. Det som alltid gav honom en hisnande känsla i magen.
”Jag.. Det här är helt sjukt Liam”, sa han bara och ett nervöst skratt lämnade hans egna läppar.
Liam var ju så livrädd för att det här skulle komma ut. Hans kompisar var ju här. Alla var här.
Han kramade hårt om hans hand när han följde efter nedför trappen och hoppades att det gick fram både något slags stöd, tacksamhet, och all den där bubblande kärleken han kände. Hans Liam.
”Vad fan var det där? Liam! Är ni..” Orden verkade ta slut och killen, vars namn Andy inte visste, såg förvånat på hans pojkvän som han fortfarande höll i handen.
”Ja det är vi”, svarade han snabbt och Andy såg att ett leende fladdrade förbi på hans läppar, men han såg också stressen i hans blick, all osäkerhet som han annars alltid lyckades dölja så väl, och någonting han inte riktigt kunde beskriva; någonting lättat? Liam fortsatte ta sig igenom folkvimlet tillsammans med honom och det var fler som kommenterade vad som nyss hänt, vissa otrevligare än andra, och det var inte förrän dom kommit längre bak i salen där det äntligen skingrades som dom stannade till.
”Jag fattar inte att du gjorde det där”, andades han fram innan leendet spred ut sig över läpparna. ”Förlåt för allt Liam, jag..”
”Hångla hur mycket ni vill men gör det för fan inte på scenen!”
Liams käkar verkade hårdna men han vände sig inte om utan fortsatte se på Andy. ”Strunta i dom.”
Och mitt i allting ville han lugna Andy när det var han själv som alldeles nyss kommit ut och säkerligen var tusen gånger oroligare än vad han gav sken av.
”Vi kanske kan gå härifrån..”, föreslog han och strök försiktigt tummen över Liams hand. På ett sätt led han med Liam för att han visste hur mycket som måste ha krävts av honom för att göra det där och att han kanske redan ångrat sig, men samtidigt var han så himla, himla lycklig att han helst bara ville gråta. Det var så mycket känslor på samma gång.
För en liten stund sedan hade han trott att han kanske förstört allting. Att Liam aldrig ens mer skulle vilja prata med honom.
Liam såg sig omkring igen och Andy följde snabbt hans blick. Ingen av hans kompisar sågs till.
Musiken hade dragits igång igen och folk hade börjat röra sig men den blonde hade inte hunnit svara innan en askblond tjej passerade och öppnade munnen.
”Jasså Liam..”, sa hon en aning släpigt. ”Så det var därför du aldrig ville följa med mig hem där i våras? När vi var på efterfe.. Ja du vet. Det förklarar saken.” Blicken gled över till Andy och han bestämde sig i samma sekund för att han verkligen inte tyckte om den där tjejen. Hon måste dessutom till och med vara mer lättpåverkad än han var om hon lyckats bli full på den svaga bålen.
”Ledsen att göra dig besviken men det är inte alls förklaringen. Jag är bi. Jag tycker bara att du är sjukt osexig.”
Andy kunde inte hålla tillbaks det låga, korta skrattet och den askblonda tjejen såg på honom med en mördande blick innan den vändes mot Liam. En fnysning var allt han fick till svar innan hon vände på klacken.
”Bimbo”, sa han med himlande ögon men fick sedan tillbaks det där nervösa leendet. ”Gå härifrån sa du?.. Jag.. vi borde dansa Andy. Vi skulle ha gått hit tillsammans från början och.. Du hade rätt i det.”
Han gav honom ett svagt leende och tog tag om hans handled. Han var fin. ”Det är okej.. Jag tror inte att vi kommer kunna dansa så mycket ändå, inte utan att bli avbrutna i alla fall..”
Liam tvekade men nickade sedan. ”Jag lovar att vi dansar imorgon på studentfesten.”
´Gör du..?´ Orden var precis på väg ur hans mun men hann inte hela vägen fram förrän ett högt kras hördes då någon tydligen hade sönder något i baren. ”Jag ska bara..” Han tystnade då han inte vågade nämna Jens namn. ”Kan vi ses utanför om en minut?” frågade han och höll nästan andan.
Liam nickade. ”Okej.” Han gav honom en sista blick innan han började ta sig fram mot dörrarna.
berätta vad ni tyckte, snälla =)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 26 okt 14 - 19:23 | | Shit vad du bygger upp spänningen från och med att Liam ser Andy ur ögonvrån på väg till scenen. Alltså. Ikh. Älskar också hur du beskriver hur organen reagerar och agerar. Hur lungorna vänder sig ut och in när han står där. Hur han vet att han undanhåller någonting för sig själv. Shit, shit shit – Liam lämnar scenen! ALLTSÅ JAG DÖR! AAAAAH HAN KYSSER HONOM DÅ OCH DÄR OCH JAG KAN INTE ANDAS OCH SHIT! Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Man har varit så rädd tillsammans med Liam så länge. Man har sett hur bägge har lidit så mycket och nu… nu är det ute. Nu vet alla. Och alltså. Nej. Nu kommer det bli problem och jag vet inte. Det är så fint men ångesten vill inte riktigt försvinna.. Jag håller med de andra, det här var en av de absolut bästa delarna! | | loversarelonley - 13 okt 14 - 12:24 | | Holy mackaronie! Äntligen äntligen!! Så grymt att det äntligen är ute!! Whoop whoop!! | | Likeyoudcare - 7 okt 14 - 01:47 | | Tycker kapitlet var bra. Men tyckte ändå att Andy kom undan alldeles för lätt. Hade gärna sett att Liam fått vara sur lite längre, i alla fall ett kapitel till eftersom han typ som sagt alltid fått vara the bad guy. Jag menar, det där som Liam gjorde var verkligen modigt och helt otroligt dumt samtidigt. Han gick typ från noll till hundra på en sekund, och visst att han älskar Andy men jag tyckte det kändes lite hastigt med tanke på att han precis blivit väldigt sårad av just den han älskar. Jag vet ju dock inte hur du hade tänkt fortsätta historien hehe. Ser i alla fall jättemycket fram emot att läsa Pontus reaktion. Och hur det även blir med Jake, han har ju vetat om hela tiden. Detta känner jag på mig kommer påverka hela kompisgänget. I alla fall, skitbra kapitel i övrigt! |
|
|
|
