I hate (almost) everything about you- del 91 [m/m] |
gjorde som sagt om en hel del i det här kapitlet och jag vet inte.. blev det okej? D:
______________________________________ _____________________
- kapitel 91
Liam var precis på väg att skölja ansiktet med vatten när dörren till toaletterna öppnades och Andy plötsligt befann sig där inne. Deras blickar möttes hastigt innan Liam långsamt vred av kranen. Förmodligen så pass hårt att nästa person skulle bli tvungen att använda båda händerna för att lossa på den. Emopojken såg nervös ut och funderade säkert på vad han skulle säga för något – men Liam gav honom ingen mer betänktetid utan slet istället tag i hans arm, nästan knuffade in honom i ett utav toabåsen och låste sedan blixtsnabbt dörren.
”Hur fan kan du göra så här?!” fräste han till och tryckte oförsiktigt upp honom mot den kaklade väggen. Uppenbarligen höll inte hans plan att strunta i den svarthårige resten utav kvällen.
Andy drog efter andan och flackade till med blicken innan han äntligen kunde förmå sig att öppna munnen.
”Släpp mig.”
Det gjorde ont. Det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Han hade blivit sviken tidigare, han hade blivit orättvist behandlad och han hade befunnit sig i situationer som känts som mardrömmar, men det här kändes så mycket värre. Det var Andy och det förstärkte allt med tusen. Han kunde inte bara skaka av sig det och gå vidare som han annars alltid gjorde. Han kunde ju inte hata den här killen..
”Nej jag tänker fan inte släppa dig! Fattar du hur det känns för mig?! Va?” Rösten hotade att brytas och han kunde inte undgå att se hur händerna som hårt tryckte mot Andys axlar darrade till.
Kunde han åtminstone inte ha sagt någonting? Hade det varit för mycket begärt? ´Just ja, jag ska gå med Jens, mitt jävla ex, på balen bara så att du vet. Det är lugnt va?´
- Nej det är för i helvete inte okej. Det är inte..
Luggen hade fallit ner i ögonen på den andre och precis som att dom där förrädiska tårkanalerna varit medvetna om att Andy inte skulle se försökte dom släppa fram den salta dammen som samlats ihop bakom ögonlocken. Nej.
”Jag fattar inte hur du.. du kan gå.” Händerna föll uppgivet ner från hans axlar och han gjorde en vag gest mot dörren.
Han hade inte trott att det kunde kännas värre men när Liam tyst sa åt honom att gå därifrån kändes det som att han var på väg att långsamt dö.
”Liam. Förlåt.” Han svalde hårt och kröp om möjligt ihop ännu mer mot väggen. Allt för att göra det svårare för Liam att dra ut honom därifrån. ”Jag menade inte..”, viskade han.
”Du menade inte att gå till balen med Jens? Han kidnappade dig och drog med dig bara? Nog för att du är rätt tunn men jag har två fungerande ögon och jag kan ganska enkelt avgöra att Jens inte heller är någon tyngdlyftare.”
Andy började vrida händerna i varandra men tvingade sig själv att inte vika undan med blicken. ”.. Nej det gjorde han inte.. Det var jag som frågade”, erkände han. ”Jag var desperat, jag hade redan frågat massa folk och ville gå med någon jag kände och.. jag var arg för att du inte frågade mig.” Skammen och oron fick honom trots allt att förlora kampen och den blåa blicken föll ner till det vita kala golvet.
”Grattis, du hittade ett bra sätt att straffa mig på.”
Han gjorde en ansats att lämna båset men Andy hann gripa tag om hans arm.
”Vänta! Förlåt. Liam jag, förlåt. Jag vet att det var taskigt att fråga honom, och att jag åtminstone borde ha pratat med dig om det innan. Jag gjorde fel. Men det är inte så lätt med dig jämt.. inte med mig själv heller för den delen.” Den svarthårige såg ner i golvet innan den tysta fortsättningen kom. ”Jag ville ju allra helst gå med dig.”
”Börja inte igen Andy, försök inte få mig till the bad guy här”, sa han mellan sammanbitna käkar.
”Jag försöker inte det! Jag säger inte att det är ditt fel men.. vi kan ju inte gå med varandra och.. det beror faktiskt inte på mig”, viskade han fram och vred än en gång dom smala, bleka händerna i varandra. ”Jag ville gå med dig.. Liam, snälla förlåt.”
Den tunga dörren drogs upp utanför båsen och dom tystnade i samma stund. Stod bara där och andades. Och det var klart att Liam visste vem det berodde på att dom var just tysta. Vem det var som var livrädd att personerna utanför – okända som kända – ens skulle misstänka att det var han som stod innanför dörren med en annan kille.
”Men vi kan inte det”, sa han till sist dovt när personerna försvunnit ut igen. Andy hade ju rätt i det. Fastän han inte ville ge den andre rätt i någonting alls för tillfället så kunde han inte förneka det. Det kunde ha varit Liam som gick tillsammans med Andy istället för Jens men han vågade inte.
Han bet tag i piercingen men släppte den snart långsamt igen och vände sig om för att uppgivet öppna dörren. Innan dom ens hunnit ut från badrummet kom två killar han inte visste vad dom hette in och alldeles bakom Pontus. Såklart.
”Men EmoAndy! Trodde inte du skulle ha vågat dig hit, är det här verkligen någonting för dig?” flinade han och blockerade automatiskt utvägen när han lutade sig mot dörrkarmen. ”Går han själv till och med?” fortsatte han roat och såg mot Liam som stod två steg bakom för att få det vanliga medhållet.
Han visste fan inte vad han skulle säga. Det var helt blankt i huvudet. Du måste säga något.
Blicken flackade till mot Andy innan han förde upp en hand till håret och såg tillbaks mot Pontus. ”Alltså..”
”Såklart. Vem skulle vilja gå med honom?” fortsatte Pontus på egen hand och fnös roat till.
Pontus såg inte i närheten av lika bra ut som Liam i kostym – på honom smet den åt på ett oerhört osmickrande sätt och kavajen var dessutom för kort i ärmarna. Han såg ut som en misslyckad dörrvakt. Inte för att Andy inte också var jävligt misslyckad.
Hade situationen varit en annan hade han förmodligen känt sig betydligt mer orolig över att Pontus stod framför honom. Men det betydde liksom inte någonting nu. Liam..
”Så jävla patetisk, vad fan ska vi göra med honom Liam..? Vi borde ju se till att han ändå kommer ihåg den här misslyckade kvällen.”
Det var ingen kaxig kommentar som lämnade Liams läppar, det kom inte ens ett medhållande flin. Istället flackade blicken till mot honom själv igen och han såg plötsligt så väldigt bortkommen ut. Det var så långt ifrån Liams vanliga beteende när han var i närheten av Pontus som det bara gick. Varför berättade han inte bara exakt hur äcklig han tyckte att Andy var? Han förtjänade det ju.
”Hur lyckades du själv få en partner? Hotade du henne med stryk eller?” Det bara slank ur honom och innan det skulle leda till någonting fysiskt trängde han sig snabbt förbi den kraftiga kroppen och ut från badrummet. Vad han hann höra hade Liam fortfarande inte sagt någonting.
”Fan vad skakis han såg ut.” Pontus skakade på huvudet innan han såg tillbaks på Liam. ”Och fan vad tyst du är då, hade du redan skrämt upp honom eller?”
Liam ryckte på axlarna. Det hade han förmodligen. ”Vi hade ett snack.”
Han skulle nog inte ha orkat låtsas någonting mer så det var trots allt en lättnad när Pontus tog det på rätt (fel..) sätt.
”Nice”, sa han med ett skratt. ”Men seriöst, han är här helt solo va? Varför stannade han inte bara hemma med sina rakblad istället.”
”Äh vi kom ju fram till att han inte vågade göra sånt.” Han lyckades tvinga ena mungipan att dras lite uppåt. Annars hade han väl för fan slagit handen i kakelväggen – eller ännu värre brutit ihop – när han fortsatte. ”Tror han går med den där Naturnörden han hängde med förut.”
”Nej fy fan gör han? Ja det är ju ett passande par i alla fall. Lika äckliga. Men aja, jag ska pissa bara. Väntar du?”
Liam nickade och släppte långsamt på den hårt knutna näven.
”Hey du, har det hänt något?” frågade Jens när han slöt upp vid honom och tjejerna.
”Nejdå”, sa han och skakade på huvudet innan han log mot Linda och Madde. ”Hej.”
”Hej Andy, fin du är”, sa Madde. ”Jag har tyvärr redan lämnat in min röst för balkungen, synd att jag inte träffade på dig tidigare.”
Han flinade bara till lite nervöst då han inte visste hur seriös hon var. För honom hade valet varit lätt när han lagt i sina lappar i lådan tidigare under kvällen.
”Andy!”
På tal om rösten på baldrottning..
”Hej bästaste vän”, log han tillbaks mot Lisette. Betydligt svagare än han egentligen velat. Det var bara så väldigt svårt att hålla masken inför henne. Varför hade han inte pratat med henne innan han frågat Jens.. Hon skulle ha fått honom att låta bli..
Dom hade bara pratat som hastigast tidigare mitt på dansgolvet, då hon verkligen strålat tillsammans med Tony – som i sin tur hade sett lika lycklig ut han. Dom var fina tillsammans och han hoppades för hennes skull att det skulle hålla. Självklart hade Lisette inte valt den traditionella balklänningen utan hade en mycket coolare. Den var mörklila med svarta rosor på, slutade strax ovanför knäna med svart tyll längst ner och hade snörning i ryggen. På fötterna hade hon ett par svarta platåpumps med lila Hello Kitty-mönster och hon var hur vacker som helst.
”Men.. är du ledsen?” Självklart såg hon att det var något.
”Nej. Det.. nej.” Han suckade tyst och la istället armarna om henne. ”Fråga inget mer, snälla.”
”Okej..”, svarade hon lågt och kramade åt lite hårdare.
Över hennes axel hade blicken redan letat på Liam och det var egentligen först då som han tog sig tid till att verkligen titta hur han såg ut ikväll. Han var nästan uppkäftigt snygg i kostym. Dom lyktstolpslånga benen såg ännu längre ut i dom svarta kostymbyxorna, kavajen och den åtsmitande skjortan där under fick hans axlar och bröstkorg att se ännu manligare ut. Det strikta tillsammans med det rufsiga blonda håret fick honom att se otroligt sexig ut. Särskilt när han snett log åt något som Jake sa istället för att se sårad, arg och ledsen ut som han gjort när han såg på Andy..
Hur hade han ens kunnat ställa till det så här..?
Det sprakade till i mikrofonen från scenen i samma stund som musiken sänktes och när blickarna riktades ditåt var det deras rektor som tagit plats.
Hon passade verkligen inte in. Under vissa stunder av kvällen hade Liam känt sig missplacerad men det var ingenting i jämförelse med hur felplacerat det kändes att deras rektor var på deras studentbal. Men det var skolan som ordnade allting och med tanke på att treorna i elevrådet också ville kunna närvara på balen utan att behöva ansvara för olika slags uppgifter så var det egentligen ingen större överraskning att rektorn tillsammans med ett antal lärare fanns på plats. Det hade varit så varje år vad han hört ifrån äldre kompisar.
”Hej allesammans, det är så trevligt att se att ni är så många här..”
”Bla, bla..”, fyllde Pontus i. ”Är du beredd att gå upp på scenen snart Sarah?”
”Äh.. Det är inte säkert att det blir jag”, sa hon och låtsades vifta bort det med handen utan att lyckas låta särskilt övertygande. Alla förväntade sig att det skulle bli Sarah som skulle bli baldrottningen för ärligt talat, på hur många skolor var det inte den populäraste tjejen som fick det priset? Kanske inte den schysstaste eller den som faktiskt var finast för kvällen, utan det var den snyggaste tjejen i innegänget. Det var inte bara i filmer det var så, det var verkligheten. Å andra sidan var det nog inte särskilt många skolor i Sverige som hade tagit till sig den amerikanska traditionen.
”Röstade ni på någon kille?” undrade Chrille och drog till den ovanligt kammade luggen.
”Jag röstade på mig själv”, flinade Pontus självsäkert. ”Sorry men jag skulle inte kunna rösta på en annan kille, inte ens för någon av ers skull.”
”Det spelar nog ingen roll, vi vet redan vem som kommer få den där kronan”, sa Jake och petade retsamt armbågen i Liams sida.
”Är man född till det så”, log han snett med en axelryckning innan han skrattade med dom andra.
I själva verket var han inte alls så säker på det. Det kunde lika gärna bli Jake; han var snygg, populär och var dessutom omtyckt av fler än vad Liam någonsin skulle bli på skolan. Liam var väl förmodligen snygg i mångas ögon, gud vad divigt det där lät.., och ja han var populär men han visste också att det fanns en hel del som tyckte att han var en snygg idiot och dom skulle aldrig lägga en röst på honom. Blicken ville hela tiden leta sig iväg på upptäcktsfärd efter den svarthårige men han tillät den inte. Det var redan alldeles för mycket känslor som rörde sig inuti honom och han orkade inte med fler för tillfället. Men om den vackraste killen där inne skulle få priset så var det inga tvivel alls på vem det borde vara.
uppskattar jättemycket när ni utvecklar lite och berättar Vad ni tyckte om, om det var nått som var dåligt, vilka tankar som dök upp osv. =D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 26 okt 14 - 19:04 | | Och bara sådär, krossar du mitt hjärta. I den här delen är det än tydligare, hur trasig Liam känner sig och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Vad jag ska göra med mig själv. Alltså. Andy som försöker förklara, som gör sig sådär liten, liten mot väggen och Liams hårda, brutala och ärliga: ”Grattis, du hittade ett bra sätt att straffa mig på.” Och alltså. Rädslan när det kommer in folk på toaletten när de står där inne. Känslan som blommar upp inom en när Pontus och dem kommer in, när de ser. Och Liam som bara står där i tystnad och ser så vilsen ut. Och alltså du fångar Pontus så bra. Du gör honom så äckligt obehaglig! Och alltså när du beskriver hur Liam ser ut, när Andy verkligen tar sig tid att kolla på honom. Så underbart bra! Gillar också hur tankarna går kring vem som faktiskt brukar vinna de olika skönhetspriserna, att det är den snyggaste i innegänget och Liam som vet vem som borde få priset för snyggaste kille… alltså dessa pojkar! | mizzkitty - 5 okt 14 - 15:58- Betyg:  | Bästa kapitlet hittills. Det känns verkligen som att Andy
gör fel när han går tillsammans med Jens. Nästan som att
han straffar Liam bara för att han inte kan gå tillsammans
med honom. När han ändå har sagt att det är okej, men ändå
gör såhär. Det är inte riktigt rätt av honom att vara
dryg och sur på honom. Tydligen så har det hänt ett antal
gånger. Tur att Liam kan säga ifrån när han blir stämplad.
Och verkligen visar att Andy gjort fel och att han visar
Andy hur sårad han blev av kommentarerna. | | Likeyoudcare - 5 okt 14 - 03:34 | ”Grattis, du hittade ett bra sätt att straffa mig på.”
Det måste vara det bästa med det här kapitlet. Åh, Liam. Jag måste nog vara ärlig och säga att jag mer och mer blir... lite sur på Andy haha. Alltså, som sagt, jag fattar ju att han är sårad över att de inte kan vara öppna med sin kärlek och att de inte kan gå tillsammans på balen.
Men... han straffar Liam gång på gång känns det som. När han sagt att det är okej så är det liksom inte så himla snällt att fortsätta bli sur, vara kylig och dryg (har hänt fler gånger om jag minns rätt), och nu senast då... att gå med sitt ex på balen. Vad vill han egentligen att Liam ska göra? Få stryk av Pontus för hans skull? Jag menar, Andy kan väl ändå inte ha glömt vad Pontus är kapabel till liksom?
Jag förstår Andy, men tycker det är bra av Liam att för en gångs skull säga ifrån att alltid bli stämplad som the bad guy i deras förhållande och faktiskt visa Andy hur himla sårad han faktiskt är. Och hur fel Andy har gjort den här gången.
Helt underbart kapitel. Ser fram emot nästa så så så mycket! |
|
|
|
