mitt snurrande huvud (del 2) |
Att må dåligt blev en del av migsjälv, skrämmande att man inte visste hur det kändes att må bra. Man kunde må okej, men mer var det inte. Men man började hålla käften, för att riskera att ännu mer vänner skulle dra sig undan på grund av sin depression var en risk man inte ville ta. För varje gång man berättade något för någon var det som om de var trötta på att höra det och sa mest ”det kommer bli bra, tiden läker alla sår”. Men fuck that för tiden läker inga fukking sår. Ärlig talat gör de bara såren ännu värre för att man hela tiden ska pilla i det. Man försökte söka hjälp. Det började hos vännerna, men de drog sig undan. De orkade inte höra på ens problem, de ville inte höra, de ville inte se verkligheten. De sa, varje gång att jag berättade att någon lämnat mig, ”de ska ju finnas för dig när du mår såhär”, och sen var de näst på tu att lämna en. Det fortsatte hos en psykolog på ungdomsmottagningen. Där la jag märkte till att jag inte kan prata med folk jag inte känner. Alla hade redan bevisat att det inte går att lita på någon. De dömer en som människa. Så jag låtsades väl helt enkelt som att jag mådde bättre, som att min depression var påväg bort. Jag berättade aldrig att jag skar mig där. Det fortsatte med kuratorn, som var för insatt att det var pressen som var för hög, trots att jag tycker om att prestera. Det var ingen som kunde känna mig, det var ingen som kom in i min själ. Jag berättade för vissa vänner att jag skar mig. De nämner det aldrig. De låtsas som ingenting. Jag har alltid ett blad i min plånbok, i fall om att. Och när jag köpte ny plånbok rensade en av mina närmsta kompisar ur min gamla och jag glömde att den låg där i. Jag vet att hon såg bladet, för det låg längst upp i det facket när jag tog upp den. Trots det låtsades hon som hon inte hade sett den. För ingen vill ju veta av en ledsen flicka.
Patetisk var just vad man kände sig. Riktigt jävla patetisk. Det var som om ens problem bara var något som alla trodde skulle släppa. Ingen tog en seriöst, trots ens försök att berätta hur man verkligen mådde. Man kände sig patetisk för att det man berättade var som bortblåsta, folk ville inte se, folk ville inte höra. De blundade för det och istället var det jag, jag som faktiskt öppnade mig och vågade berätta om i hopp av att få stöd, som fick skiten. Patetisk.
Och man bröt ihop, inte bara en gång, två, tre gånger per dag. Man orkade inte längre med livet. Bladet kom allt mer oftare fram och man började tänka steget längre. Var det verkligen värt att kämpa? Men man gjorde det iallafall. Och tillslut trodde jag att min vändning var här. Han, han jag känt i två år fick mig tro att det fanns en ljus framtid. Och hur mycket man än ville dö, så fick han en att vilja leva. Men det övergick snart till att han fick en vilja dö ännu mer. Jag visste inte ens att en människa kunde vara så fin. Jag har alltid hittat något litet fel jag störde mig på, men det gjorde jag inte med honom. Jag fick alltid en speciell känslan när jag kollade på honom, det får jag fortfarande. Man har alltid velat ha hans uppmärksamhet på något sätt, och när man väl fick den blev man glad. Han är så jävla fin. Ni vet, alla har den person man alltid vill va med oavsett, trots att man aldrig riktigt varit med den? Man suktar alltid efter den människan och man skulle gå från vad som helst om man fick chansen med honom? Denna kille fick mig inte längre vilja ha honom.
Ni vet dendär känslan när man känner sig helt värdelös? Vad man än gör, hur man än gör det går allt och helvete. När man bara vill försvinna.
Tiden läker alla sår, tillslut. Och vi kommer komma över ärren. Men det är bara det att man är så jävla trött på att alltid behöva komma över det. Jag menar, hur många ärr finns det plats för?
|
|
|
|
