mitt snurrande huvud (del 1) |
”Ni vet när det gör så ont i hjärtat så att man vill plocka ut det? Så känns det just nu” - Michaela Forni
Min depression tog över mitt liv. Jag slutade gå till skolan, jag slutade träna. Det fanns ingen som jag träffade som jag kunde prata med. Jag kände mig helt jävla ensam. Men det har vi väl alla gjort, känt oss ensamma menar jag. Men denna ensamhet kvävde en, bröt en ner bit för bit tills det inte fanns någon mening med livet kvar. Vi har alla haft den, dendär tonårsdepressionen som får oss må så jävla dåligt att man inte vill vakna nästa morgon. Men man går ändå upp och tar sig till skolan, och dagen är faktiskt inte så farlig, det är bara när ensamheten kommer ikapp man känner att det är som att det går sönder inuti en. Man säger att man inte orkar mer, men man överväger aldrig slutet. Jag vet, jag var själv där. Men man har fortfarande något att längta till, något som gör en glad. Det fanns alltid något ljus i vardagen kvar.
Men den lågan försvann den med. Man hoppades alltid att det skulle bli bättre, efter regn kommer solsken säger man ju. Bullshit säger jag. Efter regnet kommer ännu mera regn, efter det kan det lägga sig lite innan stormen slår ut. Stormen som förstör allt i sin väg, och tillslut när den lugnar ner sig innan nästa regnskur, ser man skadan och förstörelsen den har gjort. Det kommer aldrig bli detsamma igen.
Jag brukar jämföra depression med att bryta benet. Att säga till en med depression att kommer över det och må bra är som att säga till en som brutit benet att springa till sjukhuset. Det går helt enkelt inte, hur mycket man än vill det. Det är som en klump i magen, den obehagliga känslan som när bröstet drar ihop sig och andas, som när man tagit ut sig på en träning. Man kan inte riktigt kontrollera kroppen det är känslan som när man skakar i hela kroppen, trots att det inte syns.
När det sista man vill är att vakna på morgonen, när livet hänger på att man orkar hänga kvar eller släppa taget, vad gör man då?
Jag vet inte riktigt vart det började för mig. Det smög sig på mig liksom. Det började med panikångestattacker. I början kom de när jag var själv. Bröstet drog ihop sig, jag fick jättesvårt att andas och tårarna vägrade sluta rinna. Gråten var först mest av rädsla, sen var det andra känslor som överkom mig. Attackerna höll på i några minuter innan jag kunde andas någorlunda igen. Det fortsatte, flera gånger själv, och sedan några gånger med min dåvarande pojkvän. Det kom på dagen, och ibland kunde jag till och med vakna utav det. När det började komma på träningar visste jag att något var fel, men jag blundade för det. För man vill ju inte må dåligt. När jag äntligen började må lite bättre igen, de kom allt mer sällan, gjorde han slut. Detta var i slutet av våren och början av sommaren. Resterande månader av året var kaos. Det var här min osäkerhet började. Värdelös, det var det ord jag tyckte, tycker, beskriver mig bäst. Känslan av att aldrig räcka till, aldrig vara bra nog för någon var det enda jag kände. Jag gjorde så gott jag kunde, men varför i helvete skulle det räcka? Jag började förlora vänner, och trots mina försök att släppa in folk i mitt liv, lita på folk och berätta den mörka sidan av mig så lämnade de bara en efter en. Det var mitt största misstag. Det finns inte många människor du kan lita på, människor är svin. Men då trodde jag det skulle göra allt bättre, öppna mig och att de skulle finnas för mig, få mig må bättre. Men det slutade med att jag hela tiden mådde sämre, jag kände mig bara bortglömd och irriterande. Trots att jag hade kvar några av mina närmsta vänner, fåtal, kändes det som de inte hade tid för mig. De hade hela tiden annat och tänka på, familjen, pojkvännen, andra kompisar etc. Jag var inte deras förstaval, och har aldrig heller varit någons förstaval. Inte ens min bästa, och äldsta vän var jag något extra för. Jag kände mig bara mindre och mindre betydelsefull. Här började jag umgås med fel personer. Det var en önskan att om att passa in någonstans. Men hur mycket jag än ville det så passade jag inte in i alla fall. Jag och mitt ex blev så kallade ”myskompisar”, trots det kaosartade förhållande vi haft till varandra. När han träffade en ny tjej i slutet av året började jag skära mig.
|
|
|
|
