Bara kanske (kort Oneshot) |
Ljuset fick de frusna stenarna i mitten på grusvägen att tindra som diamanter.
I mitten gick en till diamant, men han gick från henne.
Hennes kinder hade också spår som glänste som diamanter.
Som föll från hennes kindben och frystes som is vid beröring av marken.
Han gick målmedvetet i mitten av vägen. Hon stod och stirrade mot hans ryggtavla som om han när som helst skulle vända sig om och le.
Hans händer vilade i jeansfickorna och det bruna håret låg slätt mot sidan av hans huvud.
Hon såg på honom, vågade nästan tro att han skulle ropa på henne.
Springa tillbaka till henne.
Skrika att han bara skojade.
Men kanske, kanske skulle han kunna skrika från himlen.
När han var borta och lyste som alla de andra stjärnorna.
Kanske skulle han vara ett stjärnfall för henne.
Så att hon kunde önska honom tillbaka. Kanske.
Bara kanske.
|
|
|
|
