Teorin bakom slagen - del 1 |
Försiktigt öppnade jag den slitna dörren på glänt och hoppades innerligt att den inte skulle ge ifrån sig något ljud. Märk mig inte, märk mig inte. Jag upprepade de orden som ett mantra inom mig. Långsamt tryckte jag mig igenom den lilla springan mellan dörren och väggen, allt för att minska risken att bli upptäckt. Jag lyckades och vände mig om för att trycka ner handtaget och låta låset glida på plats. Faran var inte över än, men den värsta delen var över. Jag log för mig själv, misslyckandena kom allt mer sällan. Och idag skulle inte ett missöde ske. Trodde jag i alla fall, tills jag vände mig om och såg honom stå gömd i skuggorna. Hans gestalt hotade upp sig framför mig när han kom gående mot mig. Inte idag, inte idag, snälla, inte idag. Men mina böner nådde aldrig fram. Inte den här gången heller. Hans grova hand tryckte på en liten knapp så att den enda glödlampan huttrade fram ett ansträngt ljus. Skuggorna som lampan skapade, gav hans ansikte bisarra drag. Fast det är klart, det var groteskt även utan det missbildade ljuset. Han bar en rutig skjorta, som var blekt av sol och för mycket tvättande. Trots det, var jag säker på att den inte blivit tvättad på ett långt tag, inte sedan mamma försvann. Lyckligtvis hade jag redan vant mig vid den unkna doften som genomsyrade hela lägenheten, annars skulle jag troligtvis inte varit vid liv vid den här tiden. Som vanligt lyste hans byxor med sin frånvaro, och ersattes istället av tjocka, håriga ben. Trots att byxorna inte fanns, hängde alltid bältet runt hans runda mage. Det tjänade inte sitt vanliga syfte, men min far hade alltid varit väldigt uppfinningsrik. Hans orakade ansikte erbjöd vattniga, gråa ögon och en sladdrig mun. Håret låg fettigt runt hans tärda kinder. Han såg allt samman väldigt medfaren ut, troligtvis på grund av alkoholen, för så gammal var han inte.
- Jaså, någon tyckte det var kul att gå mot sin älskvärda fars order? sluddrade han. Jag var tyst, på det sättet jag lärt mig att man skulle vara. Ett enda ljud kunde ändra utgången av den här konversationen totalt. Direkt när hans ord nådde mig tittade jag snabbt ned mot den nötta ekgolvet. Jag fokuserade på en röd fläck som befann sig framför min stortå, och hatade mig själv för att jag inte torkat bort den. För jag visste vad den lilla röda fläcken var för något. Han spottade ut orden medan han fortsatte, samtidigt som han långsamt kom allt närmare mig.
- Du vet att allting skulle vara så mycket lättare om du bara varit lite lydig. Jag begär inte så väldigt mycket? Eller tycker du det? Tyst. Jag svarade inte med ett endaste ljud. Han skrattade dovt. En rysning rann genom hela min kropp. Han var för nära, alltför nära. Nästa gång han skrek kände jag hans stinkande andedräkt slå till mitt luktsinne. Automatiskt kom kräkreflexen, så jag försökte backa undan så att han inte skulle märka. Men det gjorde han. Han tog tag i min krage och drog mig uppåt, närmare hans ruttna mun. Jag försökte vika undan med blicken, men med en enkel skakning tvingade han mina ögon möta hans. Jag genomborrades av hans galna blick. Mitt inre tjöt efter hjälp, men samtidigt visste jag att den aldrig skulle komma. Det hade aldrig hänt förut.
-Men du var väl alldeles för kåt och gick och dreglade efter pojkar, din lilla slyna?! skrek han. Min kropp darrade av rädsla, men fortfarande förblev jag alldeles ordlös. Han drog med mig bort till ett bord som stod i ett avsides rum, hans sovrum. På vägen höll jag på att snubbla över hans unkna kläder som låg slängda överallt, men han bara drog upp mig igen. Sängen var nästan osynlig, begravd under allt skräp. Runt om i rummet kunde man se skymtar av möglig mat. Det var ju som sagt ett tag sedan något hade blivit ordentligt städat i det här huset. Ju längre bort från den ensamma glödlampan vi kom, desto mörkare blev det. Uppenbarligen. På det lilla bordet stod hans dyrbaraste skatter. Alkoholen. Han tog tag i en flaska med något genomskinligt innehåll, som antagligen innehöll en stor mängd sprit. Han drack glupskt och slarvigt. Hälften rann längs med hans mörka ansikte. Han drack upp största delen av den återstående vätskan innan han med ett ryck smällde ner flaskan på bordet. Alkoholen blandat med stanken fick mig igen att vilja spy. Han tryckte mig mot den gråa väggen och spottade mig i ansiktet.
- Du ska veta, att allt du behöver finns här! skrek han och pekade mot sitt skrev. Äcklet vällde upp inom mig. Han kan inte mena allvar. Eller kunde han det? Han började jucka mot mina byxor. Jag kunde känna hur hans upphetsning växte. Jag försökte slingra mig ifrån honom, men hans händer naglade fast min kropp. Han tryckte sina tummar mot min midja och lät smärtan välla upp. Jag gnydde till ynkligt. Jag hatade det. Jag hatade att jag inte kunde stoppa honom.
- Känns det bra? Va? Var det inte det du ville ha? Eller du vill hellre köra oralt? Han skrattade glatt till. Okej för mig! Han tryckte ned mig på knä. Men jag visste att han inte skulle göra något, han kunde inte komma ifrån faktumet att jag var hans biologiska dotter. Han fumlade med bältet, som om hans byxor faktiskt varit där. Hans besvikelse lös i de onda ögonen när jag bara satt kvar, precis där han hade placerat mig. Jakten var ju alltid det mest intressanta, och det hade jag lärt mig. Alltså var alternativet att låta jagandet försvinna det allra bästa. Precis som jag trodde stannade han där. Han skulle inte göra något. Istället lyfte han handen. Jag stängde mina ögon hårt och bet ihop med käkarna, precis innan slaget kom som en pil över kinden. Jag föll ned mot golvet. Han stod en stund och såg mig hjälplöst ligga kvar innan han sparkade till med foten i min mage. Luften försvann, men det gjorde också han. Dörren slog igen med ett hårt slag och ekade i den nu tomma lägenheten. Jag låg kvar en stund för att hämta andan och låta den värsta smärtan klinga ut, innan jag försiktigt reste mig. Kinden och magen glödde hett av det onda, men värst av allt var skammen. Skammen att vara en olydig dotter.
|
|
|
|
