Den outhärdliga glädjen |
Är väl mer en krönika/text eller vad man ska säga, men ja hittar ingen annan kategori här
Vissa dagar orkar jag inte ens gå upp ur sängen. Det blir liksom svart så fort jag öppnar ögonen om det inte var svart redan innan dess. Att försöka kravla sig upp då är nästintill en omöjlighet. Jag kan vilja skrika, men inte ett endaste ljud lämnar mina läppar och jag försätts i en situation då tankarna är högre än orden jag försöker få fram. Min röst blir liten och kraftlös.
För att sedan kanske timmen efter vara så sprudlande av glädje att det inte ens finns ord för att beskriva min lycka. Jag vet varken ut eller in av lycka, det är nästan lika outhärdligt som ångest och meningslöshet. Jag kan försöka förklara, men alla säger bara
”Lugna ner dig, ta det lite lugnt nu. Du behöver inte göra allt på en gång”
Och jag vill helst av allt bara skratta och måla om alla mina möbler i rosa. Men oftast finns ändå förnuftet någonstans långt därinne i bakhuvudet och jag brukar oftast få för mig att ringa mamma eller pappa först för att förklara alla idéer jag har i huvudet. Och de brukar på et väldigt bra sätt få ner mig på jorden igen.
Men ibland går inte det och jag bara famlar i allt bubblande i kroppen som symboliserar glädje. Försöker ta tag i alla idéer och projekt jag har. Men oftast blir ingenting gjort, eller bara halvgjort för att jag sedan ska ramla tillbaka till det svarta outhärdliga igen.
Jag släcker återigen alla lampor och drar täcket över huvudet för att troligtvis somna och sova bort all ångest som hotar med att förgöra mitt inre.
Att det svänger snabbt är något jag egentligen är van vid, men sen jag började med en ny medicin så har jag börjat stanna kvar längre i alla känslor, vilket säkert är bra. Men det blir även väldigt jobbigt då jag inte är van vid att identifiera känslor som kommer och framförallt att stanna kvar i dem. Jag har mycket svårt för det. Så därför är alla känslor så mycket större och starkare nu än de var förut.
Att inte bli sina känslor och alla tankar kan vara mycket svårt, jag måste hålla i mig själv riktigt hårt för att inte falla för alla frestelser de olika känslorna kan medföra. Jag måste skrika i mitt eget huvud för att inte alla tankar ska få lika stor plats som de annars får. Jag måste överrösta allt negativt och alltför positiva och galna idéer i mitt huvud för att mitt liv inte ska bli ännu mer kaosartat än vad det redan är.
Att försöka lugna ner mina rusande tankar kan vara väldigt svårt, framförallt för mig själv som oftast inte kan stå ut med att ha långtråkigt. Men att ha långtråkigt kan nog vara nyttigt att ha ibland även om det kan vara väldigt svårt och även jobbigt. Ibland måste man vila för att sedan orka ta tag i livet och dess upp och ner gångar igen.
Det kan även vara väldigt svårt att förklara för folk att man kan vara för glad. De flesta tycker ju att jag är en idiot som inte njuter av glädjen utan istället går och oroar mig för den. Men det är väldigt svårt att förklara att det finns två olika sorters glädje för mig. Den ena där man är normalt glad, inte för glad och inte för ledsen. Utan bara helt enkelt glad. Glad över livet över småsaker. Men sen finns det den där outhärdliga glädjen, den som får mig att vilja göra tusen saker på en och samma gång och som får mig att inte vilja sova om nätterna för att jag är rädd för att ”missa” saker. Ja, vad är det då jag missar om jag går och lägger mig? Ingen som helst aning, men jag är alltid bombsäker på att jag missar något.
Men jag försöker ändå att leva mitt liv!
|
|
|
|
