Ikväll var natten vacker |
Ikväll var natten vacker. Vacker som så få nätter här i det sketna New York är. Månen hade ett starkt och bländade ljus, som speglades så vackert i de smutsiga fönstren utanför den slitna puben, jag jobbade i. Lamporna var tända, biljardbollarna låg i biljardtriangeln och var redo att spelas med på det gamla biljardbordet. Jag stod bakom bardisken och ställde i ordning alla drinkar som sedan skulle serveras till de skabbiga dammråttorna. Vilken jävla vanära, vilket sorgligt öde, att det faktiskt var jag som levde på mitt yrke på detta skitställe. Jag var ju duktig i skolan. Faktiskt, den duktigaste i klassen och jag höll aldrig på med att knarka och sådana motbjudande saker. Nej, jag var alltid snäll, artig och duktig, en lärares våta dröm, kan man säga. Ändå hamnade jag här, med bara få dollars i plånboken och en liten ynklig lön, som jag knappt törs leva på.
Men kanske kommer det ingen idag, yttrade jag till mig själv med en förhoppningsfull min. Kanske kunde jag spendera kvällen ensam, med ett highballglas i näven med en valfri dryck. Förhoppningen grusades dock hastigt, då jag hörde ett igenkännande buller som bara det värsta skabb kunde åstadkomma. In genomträngde allt vidriga obehag med vrålande trutar och en stank som kunde få den mest hårdhudade att svimma.
När puben sedan var full, kunde man hitta allt. Horor för två dollar, horor för fem dollar, kladdiga horor, misshandlade horor, knarkluder, fattiga hallickar, rika hallickar, allt det sjabbiga, lortiga, nergångna smuts i New York, som samlats på en liten försvarslös bar. ”Hit med en öl, ditt kräk!”, brölade en man med ett grisaktigt beteende i mitt öra, så att man nästan blev halvt döv.
Jag valde att inte säga eller agera på något sätt som skulle skapa negativa konsekvenser och bara drog fram en ölflaska hällde upp det i ett stort, djupt glas och serverade det för honom på en barbricka. Han tog ett kvickt grepp om glaset, så det skvätte till lite och sedan klunkade i sig allt i bara några få röda sekunder. Vilken sorglig syn, tänkte jag.
”En dag, ett riktigt regn kommer att komma och tvätta slöddret bort från gatorna”, citerade jag i mina tankar ifrån, Taxi Driver, en gammal klassiker som jag håller kär, medan jag hoppades att denna vackra kväll just precis var denna dag. Då jag känner någon ovanlig vrede som brinner i mina nerver, jag känner mig helt virrig i skallen och som om jag inte har något att förlora, att jag kan göra vad jag vill utan att bry mig ett piss om vilka konsekvenser jag sedan kommer att utsättas för.
Jag tog ett djupt andetag, medan jag funderade på hur mitt nästa steg skulle se ut och sedan tog jag ett beslut. Ett beslut som kommer att ge mörka resultat. Det visste jag redan. Men ett beslut som i vilket fall skulle få mig att dö med ett leende på läpparna. Det var nu det skulle hända ekade det i mitt huvud, medan jag dök under bardisken för att ta tag i en Remington Model 870 Wingmaster, som jag aldrig ha törs använda innan, men som jag nu inte känner det minsta ångest över att pressa in avtryckaren på.
Jag reste mig sedan upp igen, med mord i tanken och laddade om mitt gevär och sedan siktade mot mannen som jag serverade öl till innan. Jag iakttog honom när han satt där med en smutsig slampa på ena knäet och skrattade, medan jag höll honom i siktet hela tiden. Jag höll sedan andan och innan jag visste vad, hade jag avfyrat en patron i halsgropen på mannen. Blodet sprutade ut och en stor del av det hamnade i ölglaset som låg på barbrickan. Stämningen blev helt annorlunda, helt makaber. Skratt blev till skrik, grovhångel och tafsande blev till försök att fly och stora hårdkokta typer, blev till pipande små möss. Snabba springande stegs hördes, medan fler och fler äckliga kackerlackor sprang ut ur byggnaden. Jag siktade mot ytterdörren och sköt sedan iväg ett skott som hamnade i ryggmärgen på ett skitigt luder, så att hon omedelbart föll i golvet med en hård duns. Jag fortsatte att avlossa fler kulor, medan det skapades ett efterlängtad leende på fejan. Detta är vad jag har väntat på. Detta är vad jag egentligen alltid har känt varit nödvändigt inuti mitt dolda minne. Det stora momentet i mitt liv.
När allt slasket sedan hade lämnat baren, satte jag bara mig ner på den gamla träpallen och satte händerna mot mitt ansikte, så att smilet blev gömt. Jag hörde sedan polissirenerna tjuta från ett inte alltför långt håll och jag bestämde mig för att resa mig upp och gå förbi de bloddränkta kropparna och fram till de smutsiga fönstren jag tittade ut ur genom, innan allt detta hade hänt. Jag såg sedan inom kort hur polislampornas oövervinnliga ljus speglades över fönstren, så de fick en blåröd nyans.
SLUT!
Svante Mahnfeldt 15 år, skriven: 2013-12-15
|
|
|
|
