The ache in my heart. |
Förlåt, förlåt mig för att jag aldrig var den du ville att jag skulle vara, förlåt för att jag var lika vild som vattnet, förlåt för att du inte kunde hålla kvar mig i din hand, förlåt för all helvetes minnen som etsat sig fast i hjärnan på mig, som når mig så fort jag sitter i mörkrets kalla kappa och inte ser det svaga ljuset i natten. Förlåt för att jag krossade ditt hjärta, förlåt för att jag någonsin lät mig älska dig.
Här står jag, till synes helt oberörd, när du går förbi, men inombords spinner hjärtat som en Cadillac och utsidan vänder bara ögonen emot dig, jag känner det och jag vet att du sett mig, att du känner precis likadant.
And you´re like heroine to me,
and I´m like heroine for you.
We just love it so much,
and at the same time we hate it.
En regnig och riktigt kall september den sextonde, för två hela år sen, då träffade jag dig första gången efter att jag fallit ner från min lysande blåvita måne. Bara för att träffa dig och jag kommer ihåg när jag insåg att du var killen jag alltid skulle älska, den tjugosjätte augusti en stjärnklar fredagsnatt så la jag mig ner på den varma asfalten och såg på stjärnorna. Det första jag kunde tänka på var dig. Det enda jag kan tänka på när jag ser på de där helvetes jävla stjärnorna är hur mycket av det jag en gång var saknas. Jag är helt jävla tom efter alla svek och lögner du kört upp i ansiktet på mig, jag är så jävla arg på dig, jag är så ledsen för allt jag gjort, men jag kan fan inte förmå mig till att förlåta mig själv för att jag blev kär i dig och ditt jävla leende och de ögonen som var så oerhört blåa, men ska vi inse faktum, det var jag som var blåögd.
Jag vill att du ser på stjärnorna och lyssnar på mig,
kanske då ska jag viska i ditt öra,
bara du som får för en gångs skull höra.
Jag älskar dig.
Alla de minnen vi har tillsammans, alla de tårar jag spillt över dig, alla de tårar du spillt över mig. Alla misstag vi båda gjort, alla de idiotiska beslut vi båda tagit. Den gången jag gav dig en cigg, den gången jag inte hade en jävla aning om vem du var, den gången du träffade mig och sedan två veckor senare beslöt dig för att skriva till mig, tjugonde juni för två år sen, första gången du skrev till mig. Hade jag haft en aning hur allt skulle trassla till sig då hade jag aldrig fallit i din fälla, aldrig fallit för dina ord. Jag tror inte utan jag vet, att om jag beslöt mig för att jag ville ha ditt hjärta tillbaka i min hand, om jag ville ha mitt hjärta tillbaka i din hand, då hade ett enda samtal räckt, trots att du nu lever lyckligt lottad med tjej och de bästa vännerna du någonsin haft. Vill du veta en sak? Jag är också lycklig ibland, de stunderna då jag glädjes åt vad jag har och inte surar över vad jag aldrig kommer att åter få. Jag har en fantastisk pojkvän som står för att hålla mig i handen, över att kyssa mig framför alla de människor du inte ens kunde säga vem jag var framför. Jag borde vara stolt över honom, för hur otrolig han är. Men... You and I... Du var också otrolig och underbar och jag vet att när du såg på mig med den blicken och det leendet, då älskade du mig, och jag kan inte skriva det här utan att gråta men, ja... Jag älskade dig också. Men du stängde ut mig i höstas, en kort vecka i höstas, ett år efter att vi först träffats, du krossade mitt hjärta en sista jävla gång, sa att du brydde dig, ljög och talade om för mig att du tycker inte om mig, men du bryr dig om mig, var det redan då du träffat henne? Den där saken du kallar för flickvän. Hur patetiskt och kallt tyckte du att det var av dig att skriva till mig att jag betyder inget längre, du har en ny tjej att klippa och klistra i nu, åh jag hoppas att hon förintar dig, din ögonbrynslösa jävla idiot.
Jag saknar dig, jag älskar dig, jag hatar dig.
|
|
|
|
