I hate (almost) everything about you- del 57 [m/m] |
det här kapitlet tyckte jag personligen om att skriva (även om dom stackars pojkarna plågas - eller kanske just på grund av det hehe).
__________________________________________________ ____
- kapitel 57
”Ta Andy, han spelar ju fotboll”, sa Micke medans Liam trasslade med dom gula banden han delade ut till dom personerna han valde till deras lag.
Blicken gled hastigt förbi den svarthårige. ”Sarah.”
Lagen var strax uppdelade och deras idrottslärare Jasmin placerade bollen i mitten innan hon blåste igång dom.
Det hade väl gått två, tre veckor. Han visste inte helt.
nitton dagar och 9 timmar
Han kunde inte säga att det hade återgått till det normala. För vad var ens det normala? Dom var inte bästa kompisar som dom hade varit en gång i tiden. Men Liam tog inte heller varje tillfälle han fick att trycka ner Andy. Han undvek inte längre Andy för att det gjorde obeskrivligt ont att se honom, men han undvek honom fortfarande så gott det gick när han var med sina kompisar. Samtidigt så var det inte längre några snabba blickar som utbyttes i korridoren, över cafeterian eller över borden i mattesalen. Det hade inte återgått till det vanliga men inte heller det gamla. Kanske var det bara någonting nytt.
”Chrille!” Liam skulle precis till att skjuta ett hårt skott när en fot drog åt sig bollen precis framför honom. Blicken for upp och registrerade direkt emopo.. Andy. I ett par svarta fotbollsshorts och en lite för stor röd t-shirt som han för två, tre veckor sedan skulle tyckt var charmigt.
”Jaa men spela lite fulare då!” ropade han efter honom och bet sedan frustrerat ihop.
Som att det inte redan var nog att ha missat en chans så var det Jake som fick Andys passning och sekunden senare var det mål för deras lag.
Jake hade inte blivit helt förvånad när Liam berättade vad som hade hänt, däremot hade han nog förvånat både sig själv och Liam när han faktiskt kramat om honom och sagt att han var ledsen. Det var ju sådant som Liam i vanliga fall inte alls tillät och som Jake hade lärt sig för flera år sedan.
Det hade känts bra. Men lika snabbt hade han skakat av sig det hela och sagt att det var lugnt, att han skulle komma över det och att det inte var hela världen. Om Jake såg igenom det hela så hade han åtminstone inte sagt någonting om det och efter det hade dom helt enkelt låtit Andy-ämnet vara.
Den lilla törnen han fått utav att ha blivit av med bollen från Andy och dessutom missat en målchans hindrade honom inte från att gå in i duell med den andre igen en stund senare. Han märkte den hastiga blicken men det var inga blåa ögon som sökte hans; dom ville bara kolla av att det verkligen var Liam som slutit upp bredvid honom. När deras axlar stötte i varandra kändes det dock som att dom båda reagerade. Andy på ett nästan nervöst sätt medans Liam..
”Gick det bra Liam?!” ropade Jasmin ifrån sidan samtidigt som den blonde spottade ut gräset han fått i munnen. Tänderna bet tag i läppen så hårt att järnsmaken snart var nära. I nästa stund var han uppe på fötterna och såg förbannat bort mot Andy, på resten av dom klasskompisar som sett hans vurpa och till sist ner på skorna.
Varför i helvete skulle han reagerat på något så litet? Han brydde sig ju inte. Andy var ett avslutat kapitel. Det spelade ingen roll längre.
”Vi ska ha frispark för det där!”
Liam brydde sig inte i vad Andreas ropade. Han sket fullständigt i att skjuta någon frispark.
”Ni kan spela eran jävla töntiga bögsport..”, muttrade han och slet av sig först den ena gympaskon och sedan den andra. Värdelösa skosnören. Värdelös idrottslektion. Värdelösa jävla tankar som inte kunde lämna honom ifred.
”Liam!” Sarahs hästsvans svängde fram och tillbaka när hon sprang mot honom. ”Du kan inte gå av! Vem ska jag passa då? Jag är ju på din högersida!”
Han såg på henne och kunde inte hålla emot viljan att himla med ögonen. Hon var till och med sämre än honom på det här. Att vara forward för Sarah betydde att hon inte ens fick gå till mittlinjen för ´där är ju mittfältarna!´ ”Du har sju andra att passa, skjut bakåt om det blir komplicerat.”
Han gick iväg mot omklädningsrummet i strumpfötterna och hoppades samtidigt att hans tidigare nästan prickfria närvaro på idrotten skulle vara tillräckligt för att inte sänka honom i betyg för det där lilla utbrottet.
”Jake..”
Den brunhårige vände sig förvånat om. Andy hade dock varit noga med att inte säga någonting förrän han var helt säker på att Pontus och resten av killarna inte var i närheten. I själva verket var det inga alls kvar förutom dom två nu.
”Vad är det?” frågade han och tryckte ner sin handduk i bagen.
”Jag..” Det här var kanske en väldigt dum idèe. Han kände ju inte Jake på det sättet. Ännu mindre nu när han och Liam inte.. när dom inte hade sagt ett ord till varandra sedan den där eftermiddagen. ”Hur är det med honom?”
Jake drog ihop ögonbrynen en aning innan pannan istället slätades ut. ”Liam? Det är bra med honom. Det där idag var ju ingenting nytt”, sa han med ett snett leende men verkade sedan inse att det inte var över det som Andy undrat. ”Du menar med det mellan er? Han har.. han har typ gått vidare, du behöver inte oroa dig.” Dragkedjan drogs igen innan väskan slängdes upp på axeln.
Han har gått vidare. Det var ju bra. Det var jättebra. Faktiskt så var det det bästa som kunde hända. Han ville ju inte att Liam skulle må dåligt och han själv hade ju också på sätt och vis gått vidare. Annars skulle han aldrig ha klarat av att säga ifrån till Liam, ´Jag vill inte att vi ses´.
”Åh. Vad bra. Skönt för honom.” Han nickade som för att förtydliga det han nyss sagt.
Jake log hastigt. ”Absolut, men jag måste dra. Vi hörs.”
”Han frågade om dig.”
Liam gav upp letandet efter busskortet och såg snabbt på Jake. ”Va? Vem då?”
”Andy såklart. Han undrade hur du mådde.”
En rysning spred sig längs hans ryggrad. ”Jaha. Och vadå. Vad sa du då? Att jag saknar honom eller vadå? För det gör jag inte ens och det vet du.” Han drog stressat handen genom håret och hann knappt reflektera över att Andy faktiskt frågat om honom. Frågat Jake.
”Nej det är klart att jag inte sa”, suckade hans vän. ”Jag sa att du kommit över det.” Dom bruna ögonen såg in i hans några sekunder för länge. Han visste att det var total lögn. Såklart visste han det. ”Det var väl det du ville att jag skulle säga?”
Liam nickade och slog ner blicken en kort stund innan han körde ner händerna i jeansfickorna och tittade upp på Jake. ”Tack.”
Jake nickade en gång och drog sedan upp sin bag högre på axeln. ”Pontus sa att vi kunde komma hem till honom runt nio.”
”Perfekt. Jag lovade morsan att komma förbi med hennes matlåda som hon glömde så jag måste fixa det nu, följer du med eller?”
”Så länge jag slipper utsättas för något själv så”, sa han med en axelryckning och fick sedan ett snett flin över läpparna. ”Vad höll du ens på med på idrotten? Du menade väl inte på allvar att det var skornas fel?”
Liam fnös till men kunde inte hålla tillbaks sitt eget flin särskilt länge. ”Gräset var dåligt klippt.”
”Vad underbar du är! Tack. Och hej Jake.”
Liam drog sig snabbt ur Cathys omfamning och strök handen genom håret; fortfarande en aning rufsigt efter idrottslektionen och duschen.
”Hej, du klär i blått måste jag säga.” Jake fyrade av ett av sina charmiga leenden.
Cathy skrattade högt till. ”Tack, vad snällt av dig Jake.”
”Och nu ska vi gå”, flinade Liam och knuffade till sin kompis mot dörren som ledde ut till en av alla korridorer.
”Vad ska ni hitta på senare då? Blir ni hemma?” undrade hans mamma.
Som att hon hade behövt fråga. Efter att han och Andy.. där hade saker åtminstone återgått till det normala; det var ytterst sällan Liam var hemma om kvällarna, och särskilt om helgerna.
”Vi ska hem till Pontus. Jag vet inte när jag kommer hem”, svarade han över axeln.
”Okej, ta det försiktigt bara. Hejdå killar.”
Han höjde handen och gick sedan mot entrèn med Jake.
Vägglampan på balkongen smällde till i samma stund som Pontus tryckte på strömbrytaren och det blev därmed ganska så svart utomhus.
”Vilken jävla smäll” Pontus tittade upp mot den trasiga lampan innan han vände sig om mot Liam igen. ”Kan jag få en? Du får tillbaks.”
Liam räckte Pontus en cigarett och lutade sig sedan mot räcket. ”Vad tror du händer om man hoppar? Kan man landa på fötterna som en sån där katt eller typ.. dör man bara? Poff liksom?”
Den andre ställde sig bredvid honom och lutade sig en bit över kanten. ”Mer splash tror jag?”
”Kanske”, sa han fundersamt och drog ett bloss. Han började sedan flina. ”Fan vad dystra vi är Pontus! Sånt här ska man ju inte prata om.”
”Jag veet! Och ändå gör vi det. Varför gör vi det liksom?” Han höll frågande ut händerna innan han tog en klunk ur sin ölflaska. ”Vet du.. jag är glad att du är normal igen..”
”Mmh?” Liam blåste ut röken och såg på honom. ”Jag är väl aldrig normal?” Flinet var tillbaks på läpparna.
”Jo men du vet, såhär. Du var konstig för ett tag sen, typ astråkig och man började fan undra.. vad som var.. du vet vad som var fel?”
Någonstans i det för tillfället luddiga bakhuvudet började han förstå vad det här handlade om. ´Konstig´. ´Vad som var fel.´ Vilket sedan bekräftades av fortsättningen.
”Du var typ aldrig med oss efter skolan och den där skiten med.. vaheterhan.. emoAndy när du slog mig och jag slog dig och, ett tag trodde jag fan att du var bög. Men jag är glad att du är normal igen Liam, fattaru hur jag menar?”
”Japp, jag är också glad att jag är normal igen”, nickade han och la handen på Pontus axel. Kvällen hade varit den bästa på väldigt länge. Robin var där, Chrille, Jake, Johan. Allihop. Det var så det skulle vara. ”Vi borde..”
Han avbröts av att någonting gick i kras inomhus och sekunderna senare drogs dörren upp och en förtvivlad Matilda kom ut och bekände att en vas, ´men som var väldigt ful!´, hade gått sönder när hon letat efter ett glas. Till och med den fulla Liam undrade varför Pontus ens hade en vas. Brukade han få blommor eller?
”Jag letade faktiskt efter en stol att ställa mig på men alla var ju i vardagsrummet!” suckade Matilda efter att Pontus försvunnit in.
Precis som vanligt hade Liam retats med Matilda, kanske inte riktigt lika kvickt som han brukade med tanke på mängden alkohol han hade fått i sig, och det var inte heller någon ovanlighet att hon strax därpå stod lutad mot väggen med händerna placerade på Liams höfter medans han själv snurrade en av hennes hårslingor runt fingret.
”Hur gick den där sommarplågan för massa år sen.. ´om jag säger sanningen, ska vi ligga då..?´” Ett skratt lämnade hennes läppar när hon såg upp på Liam som roat skakade på huvudet.
”Du sjunger helt fel ju. Om sanningen ska fram, vill du ligga med mig då..? Hur enkelt som helst ju.”
Matilda la upp armarna om hans hals och försökte dra ner honom mot sig. ”Vill du det då? Liam”, tillade hon med en blinkning innan ett nytt skratt spred sig i mörkret.
Han var millimeter från hennes läppar. Så nära att sära på sina egna och luta sig fram den allra sista biten. Den vänstra handen hade precis strukit undan hennes hår.
”Liam..?” sa Matilda förvånat när han helt plötsligt drog sig undan istället för att luta sig fram den där sista biten.
”Sluta tjata, seriöst..” Han drog en hand genom det blonda håret och försökte göra sig av med känslorna som började ta sig fram inom honom. Dom som tydligen bara hade tagit tillfällig semester men som nu var där igen; redo att jävlas med honom. Dubbelt upp.
”Vadå tjata? Vad pratar du om? Det är du som bara.. fan.” Hon såg irriterat på honom innan hon böjde sig ner för att ta upp sin ciderflaska. Sekunderna senare drog hon igen dörren efter sig.
Liam gick fram till räcket igen och lutade tungt armarna mot det. Huvudet dunkade och han förstod inte alls vad som hade varit så kul för en liten stund sedan. Kanske kunde han bara.. dom tunga ögonlocken slöts av sig själva och snart befann sig huvudet i en konstig vinkel, lutad mot det svala räcket.
”Liam? Fan sover du Liam?” Chrilles fråga väckte honom och han blinkade förvirrat till innan ett ännu mer försvirrat leende letade sig fram över läpparna.
”Va? Nej det.. kanske liiite”, sa han och visade med tummen och pekfingret.
”Här.” Chrille skrattade och räckte honom en oöppnad ölburk. ”Vad gjorde du med Matilda? Hon stack härifrån och sa något om att du var en svinig idiot, eller grisig idiot? Nej svin, skit samma, hon var jävligt sur.”
”Tjejer”, sa han och himlade med ögonen medans han kämpade med burkens metallflärp. Dumma grej.
Efter att Liam fått i sig ölen och dom dessutom fått mer sällskap ute på balkongen hade idèen om att klättra ner från balkongen, ´hur svårt kan det vara att glida ner på stuprännan som i filmer?´, kläckts och den förste frivilliga att testa om deras teori stämde var inte helt oväntat den blonde med piercing i läppen.
”Du kommer slå ihjäl dig Liam, seriöst, säg till honom.” Camille fick medhåll från en fnittrig Sarah men Liam skakade bara roat på huvudet medans han svängde över det andra benet.
”Vadå slå ihjäl mig? Jag ska ju gliiiiida nedför.”
”Ellerhur vad tror du? Vi har gjort upp en plan!” höll Pontus flinande med. ”Når du därifrån?”
”Yes, snart..” Liam tog sitt första steg på ytterkanten av balkongen och höll samtidigt fast sig i räcket medans han började sin väg mot stupröret på högersidan.
Han kände sig nästan som en superhjälte när han klamrat sig fast med båda armar och ben på den sjunde våningen. Kanske skulle han testa det han och Pontus pratat om istället; ifall han skulle lyckas landa på fötterna om han släppte taget. Han famlade lite efter ett fäste med foten längre ner men tappade istället balansen för någon sekund och flämtade högt till innan han lyckades klänga sig fast igen.
”Gick det bra?!” Jake lutade sig ut över räcket. ”Fan kom tillbaks istället, det där är bara idiotiskt.”
”Du ska alltid vara så..” Liam flinade och började försiktigt hasa sig nedåt. ”Slappna av istället! Du är inte min barnvakt har jag ju sagt.”
Det började kännas som en hemsk tradition. När han, en aning vingligt, gick längs cykelvägen bort ifrån Pontus lägenhet och kände på den grusiga och dunkande hakan hade han fått en flashback ifrån festen han och Jake ordnat. Då när han morgonen efter till sin förskräckelse sett hur blå hans haka var, vilket i och för sig hastigt glömts bort då han insåg hos vem han varit innan han slagit sig.
Det hade inte blivit någon superhjältelandning från Pontus balkong utan snarare en kraschlandning på den grusiga asfalten. Trots smärtan kunde han inte hålla tillbaks ett lågt fniss när han än en gång vinglade över till den högra sidan av gångbanan istället. Han visste inte vart Jake tagit vägen. Först sa han att han skulle följa med Liam hem, sedan pratade han om någon taxi, och kanske att Liam hade skrattat i nästan tio minuter åt hur omöjligt det var att säga mer än en taxi; taxisar, taxsis, taxtisis!, och sedan hade Jake bara varit borta. Poff.
”Aaj..” Han petade på hakan igen och lyckades av någon anledning ändå bli förvånad att det gjorde ont även denna gång.
När han sett dom blåa bokstäverna lysa upp högt ovanför träden hade det plötsligt känts som en väldigt bra idèe att gå dit och en halvtimme senare satt han i väntrummet i korridor 22 där han mycket noga talat om att han ville träffa Syster Solin. Och ´Ja, jag är 15 så jag ska självklart vara på barnavdelningen. Kolla jag har inte ens skägg!´
”Liam..?!”
Han rätade snabbt upp huvudet och drog bort dreglet med ovansidan av handen. ”Jag skulle ju inte somna..” sa han innan ett kort, lågt skratt lämnade hans läppar.
”Vad.. Liam, du kan väl inte komma hit fu.. vad har du gjort?” Cathy var snabbt framme vid honom och la två fingrar under hans haka för att titta närmare på den. ”Vad har du hållit på med Liam?”
”Åkt brandstång.”
Cathy suckade när han än en gång fnissade till. ”Kom med här.”
Efter att han blivit beordrad att sätta sig på britsen hade hans mamma lämnat rummet och kort därefter kommit tillbaks med en plastkopp fylld med kaffe.
”Har du spetsat det?” frågade han och såg flinande på henne under luggen.
”Jag kanske skulle ha gjort det så att du sedan skulle ha behövt magpumpats och kanske lärt dig någonting.” Hon gav honom en blick som inte var i närheten av road. Hade hon ingen humor eller?
När hon börjat plocka ur småstenarna med pincett och sedan gjort rent med alsolsprit hade Liam inte skrattat lika mycket och när tortyren till sist var slut låg han utslagen på britsen.
”Jag fattar inte..” Han såg upp i taket och tippade sedan huvudet åt sidan istället. ”.. varför.. vaaarför blir det så här när det var så kul förut? Fattar du vad jag menar..? Jag hade såå roligt och.. nu bara.. man ska fan inte dricka. Vet du det morsan?” Han skakade på huvudet och slöt ögonen en kort stund innan dom for upp igen. ”Man ska inte dricka!!”
Cathy strök undan luggen på honom och drog en aning på munnen. ”Jag ska påminna dig om att du sagt det. Men det är rätt åt dig att du mår såhär.” Hon tog upp metallskålen som dom blodiga bomullstussarna låg i och gick sedan mot dörren. ”Jag slutar om en halvtimme, ligg kvar här så kommer jag och hämtar dig sen. Okej?”
Ögonlocken hade fallit ner igen men han gjorde tummen upp och nickade. ”Yes coach.”
Första tanken.. Eller kanske inte riktigt första tanken; den innehöll mest ´Jag ska aldrig mer dricka..´ men tanken efter det, då han sett sig själv i spegeln på rummet med ett stort plåster över hakan och håret åt alla tänkbara håll, hade varit att ta en töntig bild och mms:a över till Andy. Han hade inte ens hunnit avbryta tanken mitt i. Varför kunde han inte bara släppa det? Han trodde ju egentligen inte ens på sådant där som ´kärleken i ens liv´ och så vidare. Om Andy inte ville träffa honom, se på honom eller prata med honom överhuvudtaget så var det väl så, det var knappast så att hela världen rasade. Isåfall skulle han ju inte ha klarat sig dom veckorna som faktiskt gått. Det var över och det var egentligen inte så mycket mer med det. Tråkigt; visst, men det var bara att släppa det.
[11:28 sänt bildmeddelande- Pontus] Har aldrig känt mig så badass dagen efter ;)
Vad tyckte ni? Låt orden flöda och bryr er inte om det blir svamligt, en novell, eller bara någon mening! :) all respons uppskattas.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ilenna - 8 maj 14 - 00:47 | teenagersreality - åh vad gullig du är haha! :D att någon är besatt av något jag skriver tar jag som en stor komplimang ;D
håll utkik så ligger det kanske något ute imorgon! | mizzkitty - 4 maj 14 - 19:52- Betyg:  | Helt perfekt början, väldigt bra inledning. Att börja med
idrottslektionen var riktigt bra, där får man fram alla
känslor och själva dynamiken mellan dem två. Speciellt när
dem är på fotbollsplanen och verkligen går in i kampen om
bollen och Andy hinner ta den innan Liam gör det. Där börjar
han redan få sig en törn. Riktigt bra när du låter Andy fråga
om Liam. Hur han mår och hur han känner sig. Samtidigt som han
väntar på ett svar. Du lägger upp det på ett underbart sätt.
Sen har vi ju Pontus och Liams konversation. Och när det
kommer till Liams obehagskänslorna. Och hur det är skönt
att Liam är tillbaka och är sig själv igen. Det måste göra
väldigt ont för både Liam och Andy att dem bara vet själva
hur det egentligen ligger till. Och vafan skulle han glida
ner för stuprännan?. Så idiotiskt gjort av honom alltså.
Och varför klättrade han inte upp igen när Jake försöker
att få ner honom igen?. Och den där bilden som han vill
skicka till Andy och inte till Pontus, bara för att han
vill få ur det hela ur systemet. Undra varför han skickade
det till honom och inte till Andy. Hoppas fortsättningen
dyker upp snart. | | JennnyJ - 4 maj 14 - 14:23 | | Första biten. Första orden. Användandet av idrottslektionen är jättebra och känns genomtänkt. Man får verkligen fram den nya dynamiken mellan Liam och Andy. (Och den här biten: Det hade väl gått två, tre veckor. Han visste inte helt. nitton dagar och 9 timmar. Jag var tvungen att visa min kompis den här biten och säga hur otroligt stolt jag var över din utveckling i och med den här historien. Du har verkligen kommit jättelångt och det märks hur du experimenterar med språket för att hitta ett sätt att formulera dig som du trivs med.) Hela idrottsscenen är väldigt intressant, du highlightar väldigt bra killarnas relation och fångar verkligen en klass i rörelse på ett bra sätt. Och att du låter Andy fråga Jake hur Liam mår är ett underbart drag. Och Jakes svar. Och hur Liam reagerar på det. Hur Andy reagerar på Jakes svar. Det är verkligen jättefint gjort och jag gillar hur du lade upp det. Sen har vi ju Liam och Pontus konversation, med obehagskänslorna när Pontus pratar om hur annorlunda Liam varit och hur skönt det är att han nu är normal. Alltså. Aj. Det var en stark scen utan att det hände så mycket, den var liksom stark i sin enkelhet. Och metallflärpen. Och den dumma, dumma idén om att glida ner längs stuprännan från högt, högt upp och Jake som är orolig och försöker få honom att klättra tillbaka upp och skita i det där och Liam som säger att han kan sluta agera barnpassare. Jag förstår verkligen varför du tyckte om att skriva den här delen för jag älskade att läsa den. Och Liam som vill mms:a Andy bilden av honom dagen efter. Men som väljer att skicka till Pontus istället för bilden måste skickas till någon för att han ska få ur det ur systemet och alltså åh. En mycket bra del. |
|
|
|
