I hate (almost) everything about you- del 56 [m/m] |
siffrorna visar att ni är så många som läser men jag har sett namnet på ungefär 3 utav er - ni andra får också jättegärna säga hej och lämna en kommentar! =)
Till kapitlet då: jag hoppas att Andy inte verkar totalt känslokall, tidigare har jag varit orolig att ni ska uppfatta liam på det sättet men nu är det visst andy som tagit över oron heh.
Sci-fi-delen ska jennnyj har cred för då hon kom med förslaget till mig :D (även om jag inte blev helt nöjd med mitt utförande av den.)
_________________________________ ___________________________
- kapitel 56
Blicken var enbart fokuserad på det egna skåpet medans han passerade rader av andra skåpdörrar, däribland nummer 376. Håret var stylat precis som vanligt. Stegen lika självsäkra som alltid. Ingen skulle se på Liam att hela natten spenderats med panikartad andning, tårar som tidigare aldrig lyckats ta sig fram och med en mammas tröstande hand strykande fram och tillbaks över ryggen. Inte ens dom tidigare röda ögonen fanns det något spår av efter att isbitarna fått göra sitt jobb.
”Tja, läget?” Pontus smällde igen sitt skåp och vände blicken mot Liam.
”Lugnt”, log han snett tillbaks. ”Har dom andra inte kommit än eller?”
”Chrille pallade inte med engelskan så han är typ hemma, men tror jag såg Jake vid cafeterian.”
Liam nickade, grep tag lite hårdare om boken som tagits ut ifrån skåpet och beordrade sedan fötterna att börja röra sig igen. Mot en lektionssal där en lektion som inte betydde någonting strax skulle börja.
Andy hade fegat ur vid cykelställen. Längre än så hade han inte vågat gå. Han riskerade hellre att komma försent till första lektionen än att möta Liam i korridoren. Han visste att han inte skulle kunna undvika det hur länge som helst, att det inte skulle göra någonting lättare, att det i själva verket skulle bli enklare efter att ha tvingats möta honom första gången. Första gången sedan den tomma blicken sett på honom. Kanske var inte det här bara att tänka på sig själv för en gångs skull och göra något nödvändigt, kanske var det istället fruktansvärt grymt och själviskt. Kanske skulle han ha försökt lite längre, väntat och sett ifall det skulle bli bättre, vilket det inte skulle ha blivit i det avseendet att Liam inte skulle ha slutat bry sig om vad andra tyckte, kanske skulle han bara ha struntat i det jobbiga och sett till det positiva istället, stunderna då allt var perfekt och det bara bubblade i magen för att han var så.. Ändå ville han inte ta tillbaks det, trots alla kanske:n.
”Andy! Hej” Simon hoppade av cykeln och hakade snabbt fast låset. ”Shiet jag hade ställt larmet helt fel, hur mycket är klockan?”
”Typ åtta tror jag”, sa han och började lirka fram mobilen ur fickan.
Simon var redan på väg mot skolan men hejdade sig när Andy inte kom med. ”Hallå kommer du eller?”
”Snart”, log han. Men utan ytterligare förklaring undrade såklart Simon varför. Och när hans kompis kastade en andra blick på honom syntes det förmodligen att det var någonting.
”Vad har hänt..?”
”Äh, jag har typ.. jag och Liam..” Han ryckte på axlarna, drog i axelremmen till väskan och lät blicken vandra ner till skorna i gruset innan den vändes upp igen. ”Jag har sagt att vi inte ska ses något mer. På ett tag. Man kan väl inte kalla det gjort slut när vi inte var helt tillsammans men..”
”Va?” Simon hade tagit stegen tillbaks till honom och såg oroligt på honom. ”Hur.. jag menar.. var det du som gjorde det? Som sa det?”
Andy nickade och drog i axelremmen igen och stod tyst en stund innan han fortsatte.
”Det funkade inte. Jag vill inte.. jag var tvungen, jag måste också få tänka på mig själv ibland och..”
”Det är väl klart”, avbröt hans kompis, nu med mer förståelse i blicken. ”Det är klart du ska göra det, det behöver du inte argumentera för. Shiet jag bara.. hur mår du?”
”Jag känner mig som ett as.” Han kramade tillbaks när Simon la armarna om honom och suckade sedan tungt. ”Jag fattade ju att han skulle bli ledsen och upprörd och allt sånt men.. det är asjobbigt ändå. Jag vill ju inte göra honom illa.”
”Det vet nog han också. Men.. det funkade ju inte riktigt, som du sa, och man ska inte fortsätta med sådant man själv blir ledsen och mår dåligt utav, eller hur..? Du förtjänar bättre än så”, log han försiktigt. ”Det kommer bli bättre, jag lovar.”
Andy bestämde sig för att tro på det. Inte för att Simon hade varit i precis samma situation men han hade haft flickvänner som han hade gjort slut med, och flickvänner som gjort slut med honom. Och han hade alltid blivit glad igen, han hade kommit över det och saker hade ordnat sig. Samtidigt var han tacksam över att Simon inte började räkna upp allt som varit dåligt med Liam, att det varit dömt att misslyckas och så vidare. För det var inte bara Lisette som under hans deppiga stunder till sist gett upp försöken att trösta och istället mjukt sagt att han förtjänade bättre. Simon hade också väldigt försiktigt sagt det efter att Pontus skrikit något och Liam än en gång låtit det skett.
Det var inte sådant han ville höra. Just nu ville han bara ta sig igenom den här dagen så att det förhoppningsvis kunde bli lite lättare för varje dag efter det.
”Jag är ledsen kompis.” Armarna lades om honom ännu en gång. ”Vi går in tillsammans, okej?”
”Ni har tills nästa fredag på er att göra klart arbetet, och då ska ni redovisa det för gruppen. Vill ni sätta er i biblioteket eller i något utav grupprummen är det okej.”
Liams grupp, som utöver han själv bestod av Jake och Sarah, reste sig upp och dom hade knappt hunnit ut i korridoren förrän Liam fick syn på Andy i andre änden av den. Långt bort. Och samtidigt inte tillräckligt. Dom skulle aldrig hinna fram till mitten och svänga innan..
Andy fick syn på honom.
Dom skulle aldrig hinna fram och svänga innan dom skulle tvingas möta hono..
Och där vändes blicken strategiskt mot Sarah.
”Vi har utsett dig till att skriva Sarah”, sa han
”Har vi?” flinade Jake.
”Ingen kommer se vad jag har skrivit och du skriver lika långsamt som jag skulle göra om jag försökte mig på kinesiska, så ja”, förklarade Liam.
Han ville nästan påstå att han känt den svaga doften från Andy, den som bara var hans egen blandad med parfymen han tyckte så mycket om men aldrig frågat vilken det var, men det enda han känt var en svag vindpust som att emopojken plötsligt ökat sina steg i hastighet.
Jake höjde retsamt ögonbrynen mot honom, Sarah var ändå för upptagen med att trassla upp sitt halsband för att uppmärksamma något, och Liam försökte roat le tillbaks. Precis som att allt var som vanligt.
Det tog bara emot så jävla mycket att ens tänka tanken på att berätta för Jake. Det som han varit så rädd för att det skulle inträffa. Det med Andy? Nej det är slut med det. Bara någon liten grej vi hade, det var inte så viktigt, jag bryr mig inte, det var inte som att han var kärleken i mitt liv.
Fast om han hade varit det då..?
”Aah jag kommer slita sönder det här! Jake.” Sarah höll fram halsbandet till honom och såg mycket nöjdare ut då han med en liten suck tog emot det. Dom två skulle kanske kunna vara rätt fina tillsammans ändå. Dom skulle åtminstone inte ha några problem med att hålla hand i korridoren. Jake skulle inte ha något emot att Sarah satte sig i hans knä i cafeterian och Sarah skulle kunna vinka fånigt från andra sidan korridoren.
Jag tycker inte att vi ska ses..
”Hallå Liam vart ska du?”
Han stannade till mitt i steget och insåg att resterande gruppmedlemmar hade stannat till vid dörren en bit bakom. Kanske kunde dom låsa in sig där inne och stanna resten utav dagen.
Det var en konstig känsla. Väldigt delad. En sorgsen känsla som emellanåt övergick till lättnad och som resultat av det senare därför blev till en skuldkänsla. Han borde inte känna sig lättad över att inte behöva bry sig, oroa sig över, längta och hata och undvika och söka upp blickar ifrån Liam. Det var ju inte som att han inte.. saknade honom. Redan. Men hur hemsk var han inte som tillät dom andra tankarna att få ta plats också; skönt för honom, nu behöver han inte oroa sig över att jag ska dyka upp någonstans och det blir jobbigt för honom att kasta ur sig någon nedlåtande kommentar.
Liam hade gjort sitt bästa. Han visste ju det. Han hade försökt på sitt eget sätt men det hade bara inte passat Andy. Hans kompisar var viktiga på ett sätt som Andy aldrig skulle kunna förstå sig på helt och hållet och..
”Kommer du Andy?” Simon låste sitt skåp och sa någonting till Nicholas innan han vände sig om mot Andy igen.
”Jag är inte så hungrig, jag tror att jag..”
”Du följer visst med.” Den vitblonderade log mot honom innan han drog med honom med armen runt hans axlar.
”Simon..”
”Jag vet. Men du behöver äta.”
Kanske att den där värsta spändheten hade släppt lite, lite efter att han mött Liam i korridoren men samtidigt hade den bortvända blicken, den som inte hade vänts bort för att Liam varit rädd att Jake skulle skrika ´emojävel´ efter Andy annars, känts som ett slag i magen. Han visste inte vad han hade väntat sig eller hoppats på. Dom hade ju inte haft ett samtal som innehållit ´men vi kan väl vara vänner i alla fall?´ utan Andy hade tydligt sagt att dom inte skulle ses. Så vad hade han väntat sig efter att ha sårat Liam på det sättet? Att han plötsligt skulle le mot honom? Att han skulle ha stannat och slagit armarna om honom; bett honom att ändra sig? Säga ´Tja Andy´ och gå vidare med Sarah och Jake? Som att allt var precis som vanligt och samtidigt som det aldrig hade varit.
”Har det hänt något?” undrade Nicholas på väg mot matsalen.
”Ingenting jag orkar gå in på. Förlåt”, sa han med en ursäktande blick. ”Jag försöker att inte tänka på det..”
Det. Det som hade varit en av dom största händelserna i hans liv. Och som han kastade bort för att han hade mått lite dåligt av det ibland.. men..
Han förtjänade att må bra hela tiden. Det var åtminstone vad han försökte intala sig själv. Att det var okej att tycka så. Att vara självisk och sätta sig själv främst.
[14:03 nytt meddelande- Jens] Jag hann bara se dig på håll tidigare idag! Men jag har ett förslag på vad vi kan göra!! :-D Ska vi ses utanför porten? Jag har slutat nu :-)
[14:07 sänt meddelande] Åhå vad är det för något? :) Om Jonathan någon gång skrivit klart på tavlan så slutar jag också.. -.- Ses snart!
”Det är lugnt, inte en levande människa i sikte.” Simon såg sig om över axeln på Andy som stod med böckerna tryckta mot bröstet.
Han visste att det här inte skulle fungera särskilt länge; att försöka undvika att så mycket som möta Liams blick för att det gav honom själv sådan fruktansvärd skuldkänsla, och för att han var rädd att känna efter för mycket. Och han visste också att Simon inte skulle tycka det här var sunt under någon längre period. Men han gav sig själv tillåtelse till det idag; det var ändå igår som..
”Tack”, mumlade han till Simon och följde med ut från klassrummet.
”Vill du hänga med hem? Det var ett tag sen.”
”Imorgon kanske?” log han. ”Jag har redan bestämt med Jens.”
”Åh vad kul, då får du något annat att tänka på också”, sa han med ett leende.
Fem minuter senare såg sig Andy förvirrat omkring efter Jens. Hade han menat porten på baksidan?
”Förlåt! Jag har stått här sen typ två och så dyker du självklart upp dom enda fem minuterna jag lämnar min plats.”
Andy snurrade runt och fick syn på en flinande Jens.
”Tveksamt om jag kan förlåta det”, log han snett tillbaks och drog sedan upp väskans axelrem högre på axeln. ”Vad hade du för förslag?”
Jens sken upp och tog tag i Andys armbåge för att dra med honom nedför trappen. ”Jag vet inte om du skulle tycka det är kul men.. alltså det är askul! Sci-fi-mässan börjar ju idag, och jag skulle egentligen dit imorgon men jag känner en av killarna som anordnar det och han sa att han kunde byta ut lördagsbiljetten till en fredagsentrè istället, och det är typ inga problem för honom att fixa en till biljett heller.”
Andy såg på honom med stora ögon medans han pratade på. Jens verkade dock ta det på fel sätt.
”Det var bara en idèe alltså, vi behöver absolut inte. Jag vet att jag är jättenördig som tycker sånt är kul, vi kan hitta på något annat. Vad vill du göra?”
”Va?” flinade han. ”Det är väl klart jag vill det, jag har velat gå flera år men det har alltid dykt upp någon match eller så har jag inte haft några pengar eller.. ja något annat.”
”Säkert? Vad roligt!”
Det var nästan så att Andy väntade sig att Jens skulle slå ihop händerna på samma sätt som ett lyckligt barn. Men det var gulligt. Faktiskt.
”Om du tror att det finns biljetter kvar då? Det är väl typ jättepopulärt?”
”Ja men Jonas fixar det, jag lovar. Ska vi åka in på en gång?”
”Hur gick det idag då?” undrade Jens när dom hade satt sig på tunnelbanan. ”Jag menar med.. Liam.”
Andy svalde och kastade en snabb blick ut genom fönstret, fastän det bara var svart där utanför, innan han såg tillbaks på Jens. ”Det värsta kanske är över?” föreslog han innan han fortsatte. ”Jag vet inte, det var jobbigt att se honom men..”
”Vi behöver inte prata om det om du inte vill”, sa Jens och log försiktigt mot honom. Jackan han bar var uppknäppt och visade upp en svartrödrutig skjortkrage under en mörkgrå ulltröja. Skulle Andy klä sig i mer än två lager kläder skulle han se ut som en uppstoppad korv men Jens såg fortfarande lika spinkig ut. Och designersnygg, men på ett mysigt sätt. Det var svårt att beskriva helt enkelt.
”Det är inte så mycket mer att säga tror jag. Jag måste nog bara komma över det, och det känns inte som att det ger något att deppa ner sig mer i det.” Det började nästan fungera bra att svälja hårt en gång vid dom tillfällena känslorna hotade att attackera honom. Allt hade bara varit så mycket enklare om känslorna för Liam varit borta, men det var klart att dom inte var det. Han hade bara blivit tvungen att prioritera vad som var viktigast och det hade inte varit dom bubblande och pirrande känslorna.
”Vad är det för gäster förresten?” fortsatte han istället och kom på sig själv med att vara ivrig på riktigt. Det var inte bara något ´jag måste ha något att göra för att inte tänka på Liam´. Han såg fram emot att få spendera eftermiddagen med Jens och att få gå på mässan. Att han inte var en meganörd och hade koll på allt inom scifi gjorde honom inte särskilt mycket.
”Jag trodde du visste!” Jens leende spred än en gång ut sig stort över läpparna. ”Ian mcKellen, hur häftigt är inte det? Jag älskar Gandalf.”
”På riktigt? Shiet”, flinade Andy. ”Han är min favorit också, tillsammans med Legolas.”
Några stationer senare gick dom av och istället för att behöva ställa sig i kön hade dom fått gå runt till en dörr på baksidan där tidigare nämnda Jonas släppt in dom, och dessutom vägrat ta emot pengar ifrån Andy. Väl inne i den stora mässlokalen hade en helt annan värld brett ut sig.
”Vart ska vi börja?” frågade Jens roat, även han såg ut att ha svårt att veta vart han skulle fokusera blicken.
”Ditå.. eller nej, kolla dom har massa sagan om ringen-grejer där. Ska vi börja åt det här hållet?”
”Det kan jag mycket väl gå med på.”
Om Andy inte haft koll på allt inom sci-fi tidigare så fick han desto mer information från sin kompis. Jens drog med honom till olika ställen och förklarade ivrigt hela bakgrundshistorian, karaktärerna, teorier om eventuella framtida uppföljningar till filmer och spel och allt därtill. Dom gånger dom fick syn på något som båda gillade så var nörderiet ett faktum och yngre barn som ville komma fram och ta kort vid häftiga planscher eller med tevespelskaraktärer fick snällt vänta på att två äldre pojkar fått göra vad dom ville först.
”Kolla, den här passar in hur bra som helst”, sa Andy nöjt efter att han satt fast sin nyinköpta Link-pin på väskan. ”Jag har en känsla av att jag kommer ha täckt hela väskan innan vi kommer härifrån.”
Jens flinade tillbaks. ”Oh ja, och eftersom jag inte har en sån där bra tygväska kan det hända att jag kommer köpa pins och sätta på din också.” Han la ner muggen han köpt i sin egna väska innan dom fortsatte längs dom serietidningstäckta borden som sedan följdes av en hel massa stars wars-prylar.
Till en början hade dom inte haft någon lycka i jakten på vare sig cosplayare eller Gandalf men så småningom hade trenden börjat vända och Jens pekade ut utklädda personer med tillhörande namn lite varstans.
”Oj, han då?!” Andy tog tag om Jens axel för att få honom att stanna. ”Vem är det?”
”Pinhead är det ju! Jäklar..” Dom hukade sig en aning båda två för att kunna fortsätta följa det mänskliga nåldyneansiktet när han försvann bakom några x-menstånd.
”Vi måste ta kort med honom, eller hur?” frågade Jens ivrigt och Andy nickade snabbt innan ett fniss letade sig ut mellan läpparna. Han hade tappat räkningen på hur många kort dom tagit redan, men vem kunde stå emot chansen att få posera bredvid självaste Link i sin gröna luva till exempel? Ingen. Och just därför var det självklart att dom nu skulle ta upp jakten på han som tydligen hette Pinhead också.
”Följer du med hem till mig och prövar det här?” Jens höll upp den svarta glansiga tepåsen.
”Vi som skulle undvika flytande vätskor..”
Jens såg oskyldigt på Andy. ”Men det är väl okej med ett undantag när det handlar om samma te dom dricker i en av dom bästa anime-serierna?”
”Jag följer med”, flinade han och la väskan på sätet bredvid när kvinnan som suttit där tidigare rest sig upp för att gå av tunnelbanetåget.
Även om han och Jens setts ganska mycket hade det oftast varit på cafèer, i stan eller helt enkelt i skolan. Dom hade varit hemma hos Andy en gång men inte hos Jens så det skulle bli roligt att få se hur han bodde. Han hade känslan av att det skulle vara väldigt mysigt; ungefär sådan som Jens själv var. Säkert skulle det vara väldigt städat och strukturerat också. Stilfulla, svarta ramar till abstrakta affischer och en prydligt vikt filt, säkerligen rutig, över sängen. Ungefär.
Andy drog upp mobilen ur fickan för att sms:a Magda om att han nog inte kom hem till maten och i samma stund attackerade det honom igen. Han hade inte fått tillräckligt många sms sedan igår för att Liams namn skulle ha hunnit hamnat så pass långt ner att han inte skulle behöva se det när han tryckte upp inkorgen.
”Du måste se det här!” Jens glada röst jagade bort dom jobbiga tankarna när han satte sig ner bredvid honom och höll fram mobilen för att visa en utav alla bilder dom tagit. ”Den här borde ramas in!” skrattade han och bläddrade sedan vidare i albumet tills Andy tog tag om hans hand för att stoppa.
”Men gud! Kolla i bakgrunden, det är ju hon vi försökte ta kort med. Jag märkte inte att hon var typ bakom oss!”
Det tredje fnissutbrottet på mindre än en timme bröt ut och Andy kunde inte bry sig mindre i vad folk tyckte och tänkte om dom.
”Det råkade bli lite mycket..” Jens gick långsamt fram till sängen och räckte sedan försiktigt Andy den ena muggen så att det inte skulle skvimpa ur.
”Det menar du inte..?”
Han hade fått sig en liten rundvisning i den stora lägenheten Jens bodde i tillsammans med sina föräldrar, vilka ganska skönt nog inte var hemma för tillfället, men höjdpunkten hade självklart varit att fått se Jens egna rum. Och han hade inte haft helt fel i sina gissningar. Det var stilrent och mysigt på samma gång; svarta enkla bokhyllor som faktiskt innehöll böcker, en stor fåtölj i ena hörnet (där en filt, som förvisso var prickig, låg slängd!) och så en vit hylla ovanför sängen som Jens själv kallade sin nördhylla. Den nyinköpta Sagan och ringen-muggen hade genast fått göra resten av prylarna sällskap.
”Det luktar jättegott i alla fall”, log han och lutade sig mot en av dom fluffiga kuddarna han lagt bakom ryggen.
Allt flöt på så bra med Jens. Dom skrattade och pratade om i princip allt mellan himmel och jord och det kändes konstigt att tänka att dom för en månad sedan faktiskt inte hade känt varandra alls. Nu var det en sådan självklarhet.
”Tack att du frågade om jag ville hänga med, det var verkligen jättekul”, sa Andy en stund senare när koppen var tömd och det varit tyst någon sekund.
”Jag är bara glad att du ville. Faktiskt så var det här det roligaste året hittills och det är helt tack vare dig”, log den lockhårige innan han drog bort en lös garntråd från tröjan.
”Äh..” Andy flinade och sträckte ut benen framför sig på sängen. Han hade väl förstått att Jens trivdes i hans sällskap precis som han gjorde med Jens men det var ändå trevligt att höra. Även om han såklart skulle vara töntig och nästan bli generad; som alltid när någon sa något som kunde uppfattas som en komplimang.
Den andre såg på honom en stund med en blick Andy inte helt kunde tyda innan han rätade något på sig. ”Är du också hungrig? Vi kan laga någon middag ifall du inte behöver gå hem redan?”
”Jättehungrig”, log han snett tillbaks. ”Jag har ingen tid att passa så det är helt lugnt.”
”Perfekt.”
”Kan vi inte kolla på korten en gång till först bara? Tänk att vi har träffat Gandalf liksom!” flinade han. ”Borde inte nästan kortet på oss tre också få en plats på den där hyllan?”
”Självklart! Och jag måste hitta en sjukt snygg ram till det.”
”Hade ni roligt?” Magda kom ut i hallen efter att Andy dragit igen dörren efter sig och han nickade leende.
”Jaa det var jätteroligt. Och Jens var som min egna personliga guide”, tillade han roat.
Magda log tillbaks och strök en lockig hårslinga bakom örat. Det var något annat hon ville säga.
”Vad är det mamma?”
”Vännen..” Hon kom fram till honom och fick ett lite mer oroligt uttryck i ansiktet. ”Jag pratade med Cathy tidigare.. har det hänt något mellan dig och Liam?”
Han hade hoppats att det skulle varit något annat. Vad hade Liam egentligen sagt? Förmodligen inte mycket alls fast.. den där plågade blicken.. Och det var han som varit orsaken till den.
”Vi passade bara inte så bra ihop som jag trodde..” Han bet sig i läppen och drog handen genom håret. ”Inte på det sättet. Och man ska väl ändå göra det som känns bäst? Även om det är jobbigt.” Han brukade aldrig känna behov av att försvara sig mot sin mamma men för första gången dök den känslan upp. Det räckte med skuldkänslorna han redan bar på, han behövde inte att Cathy och hans egen mamma också skulle tycka att han var hemsk och självisk.
”Men självklart. Jag menade inte så, det är klart att man inte kan veta innan om det kommer fungera eller inte. Vill du prata om det?” frågade hon mjukt.
Han skakade på huvudet och gick förbi henne mot sitt rum. ”Jag ska se någon film innan jag ska sova så godnatt.”
”Okej, säg till om du ångrar dig. Sov gott gubben.”
Tacksamheten var stor när hon inte en stund senare knackade på dörren för att fråga hur han mådde eller bara för att komma in och vara sådär.. mammig. Han behövde inte det den här gången, det skulle bara göra det hela värre. Han hade faktiskt haft en jättebra dag och det hade varit jättekul och..
Som att han skulle ha kunnat hålla det inne längre.
Som att han skulle ha kunnat dra ner persiennen och kastat en snabb blick mot huset på andra sidan utan att påverkas.
Som att vetskapen om att han faktiskt gjort det rätta och att han på något sätt visste att det skulle bli lättare för varje dag skulle räcka för att hålla tillbaks.
Som att han skulle ha kunnat tryckt in dvd:n, dragit upp täcket över sig och bara kunnat följa med i filmen..
Förtexterna hann inte ens ta slut förrän tårarna långsamt börjat rinna nedför kinderna.
Kanske behövde han bara få ut det. Kanske var det så att det blev enklare att ta steget vidare efter att han tillåtit sig själv att släppa på allt det tryckta inombords.
Han fixade det här. Det skulle bli bra. Han hade kunnat känna den svaga lättnaden emellanåt under dagen och så småningom skulle även kvällarna bli enklare.
Det var Liams fel att dom hamnat i den här situationen från första början men Andy tänkte se till så att han själv höll sig ovanför ytan. Han var värd det.
som sagt; kommentarer betyder så jättemycket så skriv jättegärna någon rad om vad ni tyckte om/inte tyckte om, ifall någonting var rörigt eller otydligt, om någon karaktär sa något som verkade helt galet eller om det var någonting som ni tyckte var extra bra. Det hjälper jättemycket och när man lagt ner så mycket tid på att skriva något så är det så himla kul att få höra andras åsikter :D Tack ni som läser!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 3 maj 14 - 15:10 | Jag gillar hur du öppnar upp den här delen, med Liam som går genom korridoren med fokus på skåpet. Om det är någonting jag har tänkt på i de senaste delarna så är det att du har utvecklat dina beskrivningar och experimenterar med perspektivskifte på ett jättefint sätt som jag verkligen gillar. Och små hintar om den jobbiga natten när hans mamma fick ta hand om honom, men som han nu har tvingat undan. Nu är fasaden tillbaka. Riktigt, riktigt fint. Jag gillar medvetenheten när du skriver, hur du skiftar mellan perspektiven och lyfter fram karaktärernas tankar och känslor på ett så effektivt sätt – det är jättefint med ”trots alla kanske” Och jag älskar att Andy inte är ensam, att han har Simon som vet – Simon som han kan berätta för, som är förvånad över att Andy gjorde slut (vilket highlightar hur mycket det här betydde för honom, hur mycket han tyckte om liam, ifall hans kompisar blir förvånade över att det var han som gjorde slut och inte Liam) Men det är så fint att de har varandra och att han har Jens. Du gör det väldigt bra, hur jobbigt det är för dem men hoppet om att det kommer bli bättre, att de kommer ta sig igenom det här och det kommer bli lättare – oavsett om de kommer vara tillsammans eller inte. En del av mig känner att de skulle faktiskt kunna gå skilda vägar, de skulle faktiskt kunna lämna varandra nu och ändå … klara sig. Det skulle vara jobbigt och de skulle alltid tänka tillbaka på det här som den stora, första kärleken som alltid kommer att betyda någonting – men alltså. Det känns bra, ändå, att man skulle kunna sätta punkt här. För fortsätter de härifrån, då betyder det mer. Då är det en satsning. De kan inte ta sig ur den här situationen utan att det blir officiellt, typ. (biten när Liam och Andy får syn på varandra i korridoren. Aj) Och den här biten: Det med Andy? Nej det är slut med det. Bara någon liten grej vi hade, det var inte så viktigt, jag bryr mig inte, det var inte som att han var kärleken i mitt liv. Fast om han hade varit det då..?
Det är så starkt. Det är så otroligt mycket Liam, som försöker skydda sig själv och det han känner när han vet, när han så väl vet, att Andy var något han ville ha. Något han skulle vilja satsa på. Och det är även fint hur Simon ser till så att Andy håller sig flytande, att han går och äter och inte stänger sig ute. Det ger deras vänskap sådan trovärdighet. Och Jens, min fina, fina Jens. Som jag tycker om den killen – riktig helylle, jättefin kille. Jag älskar hur tveksam han är när Andy först reagerar på hans förslag, det är så otroligt uppenbart (på helt rätt sätt) att han gillar Andy och, alltså, åh. Jag tycker så synd om honom, för jag ser ju vad han vill ha med Andy – vad han uppskattar och vad han så väldigt, väldigt gärna skulle vilja ha mer av. Och Andy som inte inser, som aldrig kommer kunna känna samma sak för honom – i alla fall inte på samma djupa plan Jag tycker, talat som en som varit på Comic Con, att du gör det jättebra! Du fångade stämningen, du målade upp omgivningen med serietidningar, bås med nördiga saker, karaktärer och cosplayers. Det var riktigt fint och jag hade inte velat läsa om det på annat sätt. Biten när Andy inte har fått sms nog för att flytta ner Liam på listan. Alltså, igenkänningsfaktorn. Alla sms man själv har skickat till folk man knappt pratar med, bara för att se hur namnet försvinner längre och längre ner som om man kan låtsas som om det aldrig hade hänt, utan att behöva radera allting. Och det här: Det tredje fnissutbrottet på mindre än en timme bröt ut och Andy kunde inte bry sig mindre i vad folk tyckte och tänkte om dom. Det är så UNDERBART att få se Andy glad. På riktigt glad.
Det här är guld: Han hade väl förstått att Jens trivdes i hans sällskap precis som han gjorde med Jens men det var ändå trevligt att höra. Även om han såklart skulle vara töntig och nästan bli generad; som alltid när någon sa något som kunde uppfattas som en komplimang. Den andre såg på honom en stund med en blick Andy inte helt kunde tyda innan han rätade något på sig. JENS.
Och ”som att” biten. Magiskt. Bravo. | mizzkitty - 3 maj 14 - 02:32- Betyg:  | Gillar verkligen hur dem tänker och beter sig likadant.
Det är lite smått fint sådär. Riktigt bra att det är en liten
paus mellan all romantik och att deras kompisar får ta sin
plats i novellen också. Bra skrivet också, hoppas att
fortsättningen dyker upp snart. |
|
|
|
