[M/M] De sju dödssynderna. [Del 32] |
förlåt. tentatider har hängt över mig som mörka, hotfulla moln och jag börjar äntligen se hur himlen klarnar. jag är väldigt osäker på den här delen, det känns som om jag tappade pojkarnas röster någonstans bland dekadensen och modernismen. förhoppningsvis hittar jag dem snart igen.
Det får inte sluta så
grymt oförsonat.
Inte så länge på jorden än
liv blev skonat.
Skänk ännu en kort frist
åt världens hjul till att vända sig!
Så mörk som natten står
kanske ett ny kan tända sig.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Lova att hålla dig borta”, viskade Oscar in i den mjuka koftan som luktade mamma. De smala händerna letade sig genom hans hår och han försökte samla sig när hon kramade om honom än hårdare. ”Jag vet inte hur lång tid, men-, snälla?”
Tystnaden i köket skrek åt honom att ändra sig, men hans mammas händer förstod. De strök undan hans lugg och läpparna drogs till ett halvhjärtat leende när han släppte taget om hennes tröja.
”Du kan skicka ett meddelande när du är redo”, viskade hon och Oscar lät henne kyssa hans kind innan hon drog åt sig bilnycklarna – de mörka ögonen såg på honom på ett sätt som tvingade Oscar att svälja och svälja och han vände bort blicken. Han såg ut genom fönstret på gården och mindes oredan han vaknat upp till den morgonen. ”Du behöver inte-”
”Jo”, avbröt han henne och sjönk ner på en av köksstolarna. Blicken vek aldrig från fönstret och för varje andetag han drog blev det allt svårare att få luft. Som om han blåste upp en ballong som blockerade luftvägarna och hotade att smälla. ”Jag måste.”
Hans mamma stod där ett tag, i dörren med nycklarna i handen, och han kunde känna hur hon såg på honom. Hur hon ville hålla med tystnaden och få honom att ändra sig, men till skillnad från tystnaden så skrek hon inte, hon bara stod. Efter ett tag stängdes ytterdörren och Oscar var ensam.
[16:03 nytt meddelande: Alexander] Jag blir lite sen, träningen drog över tiden. Vill du att jag köper med någonting att äta? Sushi?
Oscars fingrar letade sig över den trasiga skärmen, följde de små, svarta bokstäverna där han satt på köksstolen. Trots att han inte ville så kunde han inte låta bli att le åt förslaget. Ett leende som fick ballongen i halsen att blåsas upp än mer, trots att han inte andades.
[16:06 sänt meddelande] Det är lugnt. Jag är inte hungrig.
[16:07 nytt meddelande: Alexander] Åh. Okej. Vi ses om ett litet tag, då!
Oscar svarade inte på det sista meddelandet, istället reste han sig från stolen och lade ifrån sig mobilen innan han gick bort till fönstret. De svarta sopsäckarna vid grinden stod halvfulla och han borde kanske ha gjort någonting åt dem innan Alexander kom dit. Men, han skulle säkert inte ens lägga märket till dem. Långsamt andades han genom näsan och försökte tvinga bort impulsen att krypa ihop på golvet och bara låta allt annat försvinna medan en del av honom ville skrika och slå – få dem att förstå att han vägrade ge upp allt det här. Få dem att förstå att han var lycklig.Men, kanske var det just det som var problemet. Oscar var lycklig.
När det ringde på dörren, en signal så skarp att den skar genom luften som om den ville förstöra något, ryckte Oscar till, hans axlar spändes och det kom någonting jagat över hans ansikte och i linjerna runt hans mun och ögon. Om han gick långsamt så var det för att ballongen i hans hals spruckit och det gjorde ont att andas. Det gjorde ont att bara finnas.
”Hej”, som om de var tillbaka på lågstadiet stod de där i dörren, Oscar med svettiga händer och Alexander som inte riktigt visste vart han skulle titta. Som inte visste vad han skulle göra av sig själv eller väskan han hade slängt över axeln. Det var någonting i hans rörelser, märkte Oscar. Som en hummande energi. Medan han bet sig i läppen tog Oscar ett steg baklänges, som för att säga att Alex var välkommen in och den blonda killen gick långsamt efter. ”Mamma är ute.” Orden hängde i luften men betydelsen hade ändrats.
Där Alexander tidigare kunde slänga ifrån sig väskan stod han nu och visste inte vad han skulle göra av den. Det kändes som om han skulle lämna avtryck vart han än gick, vad han än nuddade. Och det han ville märka, det han ville att alla skulle se var hans – det såg på honom med mörka ögon och läppar som pressades ihop på det där sättet som alltid fick Alexander att se sig om över axeln, som för att se ifall hans pappa var där.
”Oscar”, han lät väskan glida mellan fingrarna, klev över den och såg på den mörkhåriga killen med huvudet på sned och händer som sträckte sig genom luften – som frågade varför han inte ville komma närmre. Som frågade varför han fortsatte att backa som om Alexander var någon annan. Som om han inte ville röra vid honom.
”Jag vill inte att vi fortsätter att ses.” Och bara sådär, med ett par ord, var det som om Alexander hade slitits från sin kropp och såg dem båda från sidan. De var vackra tillsammans, tänkte han när han såg kontrasten mellan det blonda och det svarta. Och smärtan som målade sig över deras ansikten gjorde det bara ännu vackrare att se dem.
Han hörde knappt vad Oscar sade, ord som olika, bara lurar oss själva och bäst att bryta innan någon blir sårad studsade mot hans trumhinnor men han kunde inte ta till sig dem. Det var som om han läste allting på en dataskärm, isolerad från allt runtom honom. Som om det inte handlade om dem, egentligen. Alexander visste inte vad det var som drog honom tillbaka, allt han visste var att han inte ville. Att han inte ville känna smärtan som karvat sig in i hans ansikte. Men, konstigt nog var det alldeles lugnt inombords. Hjärtat slog dovt någonstans långt där inne men han kunde inte kontrollera kroppen än, som om han förlorat kontakten med den under tiden han var borta. Läpparna rörde på sig, mumlade fram ett jag förstår innan de log. Log. Som om det här var okej, som om han förstod varför Oscar stod där och sade att det var slut mellan dem. Nu rörde Oscar på sig, nu kom han äntligen nära och nu pressades läpparna äntligen mot Alexanders egna. Det var en snabb kyss, ett flyktigt hejdå och alldeles för lite, innan Oscar försvann igen. När Alexander äntligen kunde röra på benen så hade han lämnat rummet och försvunnit djupare in i huset. Medan han svalde vände han sig om, lirkade fingrarna runt väskans handtag och försvann ut genom dörren och ner för grusgången. Som om han inte förlorade sig själv, någonstans där inne.
Oscar kunde inte andas. Varje skälvande inandning fick honom att hosta och kippa efter luft medan tårarna rann ner för hans kinder och han kröp ihop på golvet. Han gungade fram och tillbaka med pannan som slog i träet. Medan händer greppade efter saker som inte fanns, efter stöd och tröst som inte gick att få, försökte han intala sig själv att det här var rätt. Att-
”Oscar!” Ropet fick hjärtat att sluta slå och Oscar pressade ihop ögonlocken medan händerna täckte öronen. Han försökte stänga ute ropet, försökte låtsas som om han inte hörde smärtan. Försökte glömma bort de vilsna, frågande ögonen och händerna som bara ville hålla om, som ville lugna och säga att allting var bra. ”Vad gjorde jag fel? Oscar? Säg vad jag gjorde fel!”
Han måste stå utomhus, mitt på gården. Grannarna såg säkert på honom genom fönstret. Han skulle inte se de svarta sopsäckarna. Han skulle aldrig få veta. ”Gå, gå, gå!” Kom, kom, kom! Han skrek så att rösten sprack. Han skrek så att halsen sved och Oscar hade aldrig känt sig så trasig. Så rå. ”Alexander, jag vill inte ha dig längre! Gå!” Och bara sådär blev det tyst. Så väldigt, väldigt tyst.
lämna gärna en kommentar eller två, ni skulle bara veta hur mycket jag behöver dem. det är nästan pinsamt. jag vill bara veta om ni är där?
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 30 apr 14 - 17:32 | What .... the actual fuck.
Åh.
Wow.
What.
Eh. Alltså. Jag vet inte riktigt. Du har lämnat mig lite speechless, kompis. Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen. Min hjärna är inte riktigt med i spelet just nu. Vill egentligen bara läsa mer, mer, MER!
Hur bra som helst iallafall. Inte varje dag Madde blir alldeles stum. Händer inte ofta alls, nej. Okej, men skitbra, woho, du äger, skriv mer nu med detsamma!!! | | ilenna - 30 apr 14 - 11:16 | | + om du tycker att du tappat bort pojkarna på vägen nånstans så är det ingenting som märks - dom är lika fina som alltid. | | ilenna - 30 apr 14 - 11:14 | åh likheterna mellan våra stackars pojkar, synd att liam och alexander aldrig skulle kunna komma överrens annars skulle dom åtminstone ha kunnat trösta varandra D:
Varenda ord var så smärtsamt vackert och jag förstod vad som skulle hända redan vid första meningen. Och ja du krossar mitt hjärta! Gillade ballong-liknelsen, det var jättesmart och fint.
älskar som vanligt beskrivningarna av känslorna, du får fram så himla mycket med ibland så få ord, och när det är fler ord blir det ändå inte svamligt utan bara ännu bättre.
jag tycker synd om oscar, så himla himla mycket; jag fattar varför han gör som han gör men man förstår också hur fruktansvärt svårt det är för honom, att han vill se Alexander gå därifrån men att han samtidigt bara vill dra tillbaka honom och låtsas som att allt är bra.
och alexander <3 alexander som är glad att han fått börja träna igen, som är glad att han har oscar för att han är så kär, som är gullig och frågar om han ska köpa med mat - och som sedan får den där smällen innanför dörren. Bara för att det ska bli ännu jävligare kommer säkert hans pappa vara elak när han kommer hem.
just ja; gillar även hur förstående oscars mamma är men att till och med hon vill att han ska ändra sig, för att hon säkert sett hur glad oscar oftast varit med alexander, och åh det var så fint och sorligt på samma gång.
perfekt precis som vanligt!
(och sorry för dålig kommentar, jag är lite halvsjuk -.-) |
|
|
|
