Med Risk För Regn [del 3] |
Den här delen är lite slarvigt skriven. Jag har haft en otrolig idétorka och känner dessutom att det måste hända något snart så... ja, det blev väl inte så bra som det kunde ha blivit. Men återigen! Jag är tacksam för kritik, att ni påpekar vad som kan förbättras, slarvfel o.s.v. :)
På bara några timmar hade vädret gått från att solen hade lyst upp den lilla staden till att svarta moln tog för sig på himlen. Det var inte heller förrän Amy precis hade ställt sig vid busshållsplatsen som himlen fullkomligt öppnade sig. Det började inte med att ett par få droppar sökte sig ned mot marken utan allt kom på en gång. Knappa minuten senare var hon dyngsur från topp till tå. Men vid det laget så brydde hon sig inte heller. Dagen hade inte börjat bra och den hade inte heller blivit bättre ju längre den fortskred. Att hon nu var blöt in till bara huden var bara grädden på moset. Det enda som saknades var att bussen skulle vara försenad så att hon tvingades spendera ännu mer tid ute i regnet. Då klockan hade passerat tjugo i tre och bussen ännu inte hade dykt upp så visste hon att så var fallet. Det var med en suck som hon drog sig tillbaka mot den höga stenmuren. Med en darrande hand trevade hon efter sin mobil i byxfickan när Mike dök upp vid hennes sida. Trots det tråkiga vädret log han som om han precis hade vunnit högsta vinsten på lotto. Amy gav honom en förbryllad blick.
”Vad flinar du åt”, undrade hon samtidigt som hon huttrande lade armarna i kors över bröstet.
”Inget särskilt”, svarade han och ryckte lite på axlarna. De chokladbruna ögonen glittrade under den tjocka luva som skyddade hans ansikte från regnet. För ett par ögonblick sänkte sig tystnaden mellan dem innan den så vanligt pratglade Mike tog till orda igen.
”Förresten, har du träffat markattan Deweys vikarie?” Hans glada humör dämpades lite och han såg allvarligt på henne i väntan på svar. Amy nickade långsamt.
”Visst”, svarade hon kort och rös till då minnet av dagens första lektion letade sig tillbaka. Det hånfulla sättet han hade talat till henne på hade lämnat sina spår.
”Då måste du erkänna att han skrämde dig också? Jag menar, du vet hur min klass kan vara. Vi pratar i munnen på varandra ständigt oavsett vad lärarna tycker om det.” Han skrattade kort och fortsatte. ”Men så fort han klev in i klassrummet så blev det knäpptyst. Inte ens Felicia, som har skolans största käft, så mycket som andades ett ord under hela lektionen. Jag vet inte vad det är men han skrämmer verkligen livet ur en.” Han skakade upprört på huvudet. Amy var på väg att säga något men tystades av att den nästan tio minuter försenade bussen anlände. Tacksamt klev hon in i värmen och letade snabbt upp ett ledigt säte. Bara sekunderna därpå gjorde Mike henne sällskap.
”Ska jag vara helt ärlig så saknar jag redan nu Mrs Dewey”, sade han lågt när bussen lämnade hållplatsen.
”Jag gillar inte heller honom”, erkände Amy. ”Sedan kom jag dessutom för sent till lektionen och det såg han väl som ett stjärnklart tillfälle att köra över mig på.” Mike hade stelnat till där han satt och såg uppmärksamt på sin vän. Han yttrade inte ett ord utan hans blick uppmanade henne till att berätta vad som hade hänt. Först sade hon inget alls utan ryckte uppgivet på axlarna och vände ut blicken genom fönsterrutan. Det var först när hon fick ordning på sina tankar igen som hon gick igenom hela morgonens händelseförlopp.
Mrs Dewey.
Joanne Dewey, en äldre kvinna i övre femtioårsåldern, hade spenderat över trettio år av sitt liv med att hålla i lektioner i svenska för gymnasieelever. Hon var själv medveten om att hon aldrig hade varit elevernas favoritlärare, men i sina egna ögon hade hon enbart varit bestämd och rättvis. Och det hade fungerat. De flesta av hennes elever hade gått ut med hyfsade betyg i svenska. Gjorde man inte det så berodde det antingen på att man saknade något som helst intresse för ämnet eller för att man var något som hon brukade kalla för ett ”totalt hopplöst fall”. Självklart hade det under hennes tid på skolan funnits några sådana fall. Det gjorde det alltid, vilken skola man än befann sig på. Ett av dessa fall hade varit Ewan. En pojke hon aldrig hade gett mer än ett ruttet lingon för. Dök han någonsin upp på hennes lektioner så hade det enbart varit för att ställa till med oreda. För att göra hennes liv lite svårare. Det skulle erkännas att hon kände glädje i hjärtat den dag då han relegerades från skolan. Hennes misär var över. Men hade hon bara vetat vad som skulle hända många år senare så hade hon kanske inte varit lika snabb med att fira. Om det över huvud taget hade funnits på hennes karta att de en dag i framtiden skulle träffas igen så hade hon nog valt sina ord med omsorg. För det skulle visa sig att Ewan var lite mer än bara en bråkstake. Att han var kapabel till att ställa till med mer än oreda i folks liv.
|
|
|
|
