En röst i väntan på en fortsättning |
Hon gick omkring rastlös i lägenheten. Nu hade det gått för lång tid utan någon spänning i livet. Lite action var vad hon behövde. Hon tog en näve nötter ur skåpet, lutad mot dörrkarmen. Knaprandet fick igång hjärnan igen. Den här känslan ville hon ha mer av. Nervositet var det länge sen hon kände. En salig blandning av känslor och förvirring. Hon kände att hon hade saknat den. Gick ett varv i lägenheten, tittade på klockan. Tjugo i fem… nu var han förmodligen på jobbet fortfarande. En ilning gick genom kroppen långt nerifrån och sedan uppåt. Hon ville inte bara sms:a den här gången, hon kände ett starkt behov av att höra hans röst- och det snart! Men kunde man ringa en kk bara sådär? Tanken slog henne att de bara hade pratat i telefon en gång tidigare, sist- när hon väntade utanför hans dörr och fick koden. Ett kort men trevlig samtal. Då visste hon att han hade varit däruppe och väntat på henne. Han hade till och med stått i dörren och tittat på henne när hon kom upp för trappen. Hon minns det tydligt, en trevlig gest.
Nu då, nästan tre veckor hade gått. Visserligen av förklarliga skäl, men nu började hon längta ordentligt. Kvällarna var lite för tomma utan hans närhet, och hon kunde gissa att det var samma för honom, som ju liksom hon var van vid att dela säng med någon annan. Hon tittade åter på klockan och tog några djupa andetag, snart skulle hon till tvättstugan, suck - vad långsamt tiden gick! Skulle hon kanske bara göra det? Hon föreställde sig hur han skulle svara på jobbet och gå iväg i någon korridor med kostymklädda män för att svara henne. Hon föreställde sig hur han sedan skulle gå tillbaka till en dator någonstans därinne och sedan fantisera om henne. Hon låg i soffan med telefonen i handen - bläddrade fram hans nummer och bara tryckte på ring. Hela magen vred sig och det kittlade sådär härligt starkare än någonsin. Flera signaler gick fram.. sedan hans röst. – Arvid Lind! – Hej det är Josefin, sa hon. Han lät förvånad men fattade snabbt vem hon var. Han förklarade att han var i London på möte. Tog sig ändå tid att berätta om livet. En hektisk period nu tydligen. – ”Hur är det med dig?” Hans röst lät uppriktigt intresserad. Hon svarade: ”Bara bra”, resten minns hon knappt. Kände att hon gjort honom ställd genom att ringa, men ändå ångrade hon sig inte. Han hade tagit sig tid att svara och prata en stund. Och han lät glad. När samtalet var över kunde hon inte låta bli att fantisera om nästa gång de skulle ses. Hon log vid tanken på sitt mod, det gick alltså att göra så här, våga gå ett steg ut på djupt vatten genom att ringa. Hennes kropp började återgå till det normala, pulsen sjönk och hon kunde andas fritt igen. Hon log igen. I påsk hade de bestämt och det var tydligt- mellan raderna såg han fram emot en sovmorgon- tillsammans med henne!
|
|
|
|
