Sista första kyssen - del 6. |
Det var mörkt ute. Ester var på väg hem till sin faster efter skolan. Hennes pappa låg inne på sjukhuset fortfarande och Ester bodde då hos Pernilla och hennes barn. Pernillas barn råkade vara Casper.
På vägen hem kände hon sig förföljd. Hon kollade bakåt och där gick klungan – Casper, Emanuel, Harry, Harrys bröder samt Emanuels bror. Ester fortsatte gå, det var trots allt en bit. När hon kom in i skogen så ropade dom efter henne. Ester ignorerade ropen och fortsatte gå. Harrys bror Erik sprang ifatt Ester.
– Varför så bråttom, hjärtat? Sa Erik när han tog tag i hennes axel.
– Rör mig inte, fräste hon.
– Åh, detta ska bli så kul, fortsatte Erik.
– Du vet, att vara lebb är så jävla äckligt. Du är så sjukt vidrig, sa Emanuels bror Herman.
– Kanske det, men jag våldtar i alla fall inte min flickvän, sa Ester och kollade på Harry.
Harrys ögon tände till av ilska. Han tog 3 steg fram och slog henne rakt i ansiktet. Dom andra var snabba med att fortsätta. Slag efter slag tills Ester låg ner. Då kom sparkarna.
– Grabbar, ge er nu, sa Casper oroande.
– Äh, stick fega jävel, svarade Herman.
Och det gjorde han. Han sprang hela vägen hem. Ester låg kvar på marken, sparkarna haglade och snart började någon hoppa på hennes ben, och mage. Hon låg i fosterställning med händerna över huvudet. Hon blev medvetslös. När hon vaknade upp var det ingen där. Hon kände hur smärtan eskalerade. Hon var tvungen att försöka resa sig, när hon hörde något i skogen. Hon la sig snabbt ner igen och låtsades vara medvetslös. Det var Casper som kom. Han lyfte upp Ester och la hennes arm runt hans hals, sen bar han henne hem.
– VAD I HELVETE HAR HÄNT?! Skrek Pernilla.
Casper teg, kollade på Ester som log när hon blundade.
– Jag ramlade, sa hon och försökte skratta men allt i kroppen gjorde ont.
– Omöjligt, vem gjorde det här?! Pernilla blev bara argare och argare.
– Jag vet inte, jag såg ingen. Blev attackerad bakifrån, sa Ester som nu hade hamnat på soffan.
Pernilla ringde 1177 som berättade vad dom skulle göra. Pernilla bar ut Ester till bilen.
– Du stannar hemma. Vi ska prata sen.
Caspers ögon lyste av rädsla.
– Det är lugnt, sa Ester och kollade på Casper. Hon gav honom en blinkning och sen stängdes bildörren.
Thilda hade inte sett Ester idag och hon brukar ändå alltid vara i skolan.
– .. Lebben i skogen.. Helt blodig.. Hörde Thilda när hon gick förbi något bås i korridoren.
Thilda stannade upp. Hon gick tillbaka.
– Ursäkta, men vad pratade ni om? Sa hon till dom 2 tjejerna som satt där.
– Har du inte hört? Någon misshandlade lebben igår. Rätt brutalt. Hon ligger inne på sjukhuset helt förlamad.
Thilda reste sig upp och gick. Stegen eskalerade. Hon började jogga. Snabbare. Hon kutade ut ur skolan, ner mot den smala vägen, över bron.
– VART SKA DU?! Skrek Harry.
Thilda fortsatte. Hon sprang igenom lekparken, över sjukhusparkeringen, in på sjukhuset. I entrén stod hon vid kundservice.
– Ja, vad kan jag hjälpa dig med? Log en medelålderskvinna mot Thilda.
Thilda flåsade.. Och flåsade.. Och bröt ihop.
– Jag behöver henne, vart är hon?! Skrek Thilda.
– Vem då?
– Ester! Ester Gyllenbrandt. Tårarna sprutade. Kvinnan berättade vägen för Thilda och hon sprang snabbt dit. Endast för att möta en tom säng.
|
|
|
|
