Med Risk För Regn [del 2] |
Återigen skulle jag uppskatta kommentarer/kritik på vad som kan förbättras, slarvfel o.s.v. (:
Om det var för att någon annan stod på Mrs Deweys vanliga plats framme vid katedern eller för att klassen var ovanligt tyst visste hon inte, men någonting hade fått Amy att vackla till så illa att hon behövde söka stöd från dörren. Med ett krampaktigt grepp om handtaget flöt hennes blick över det fullsatta rummet. I andra änden av lektionssalen stod en man med bakåtkammat rödblont hår och betraktade henne med ett visst intresse. Ett snett leende spred sig på hans läppar när han såg att han hade hennes uppmärksamhet.
”Du måste vara Amy”, började han glatt. ”Kliv på, vi har väntat på dig.” Stumt öppnade hon munnen för att säga något men stängde den lika fort. Hennes hand gled långsamt ned från handtaget och hon tog ett osäkert steg framåt. Hela tiden höll mannen sin blick på henne med ett leende som verkade vara fastlimmat på hans läppar.
”Du har säkert en intressant förklaring till varför du är sen, men låt oss spara den till slutet av lektionen. Slå dig ned bredvid Mr Hald så kan vi börja på en gång.” Han slog ut med handen mot den lediga platsen på andra raden framifrån. Patrik som satt vid bänken intill gav henne ett stelt och halvhjärtat leende. Försiktigt stängde Amy dörren bakom sig och smög sedan ljudlöst fram till sin plats. Hon sjönk tungt ned på stolen och knäppte sina darrande händer hårt i knäet. Under resten av lektionen fick hon kämpa för att inte darra på rösten så fort hon blev tilltalad. Men varje gång Ewan, som mannen som tydligen vikarierade för Mrs Dewey hette, såg direkt på henne så var hon tvungen att vända bort blicken. Konstant försökte hon intala sig själv att hon bara var löjlig och att det var en ren tillfällighet att mannen i hennes dröm liknade Ewan, men det ville inte riktigt sjunka in. När lektionen till sist nådde sitt slut kunde hon inte låta bli att andas ut av lättnad. Hon fick dock hålla igen när hon samlade ihop sina saker för att det inte skulle se ut som om hon stressade för att komma därifrån så fort som möjligt. Vilket egentligen var det enda hon ville. I samma ögonblick som hon lade ned den sista boken i sin väska och gjorde en ansats till att resa sig upp dök Ewan upp precis framför henne. Ofrivilligt ryggade hon tillbaka så fort att hon var nära på att trilla av stolen. Med uppspärrade ögon och ett vilt rusande hjärta i bröstet såg hon upp på honom.
”Åh skrämde jag dig?” Han såg på henne med samma påklistrade leende som tidigare. Amy nickade stumt.
”Det var förstås inte meningen”, fortsatte han som om ingenting hade hänt. ”Jag ville bara be dig stanna kvar en liten stund så att vi... hrm, kunde reda ut ett och annat kring din sena ankomst.” Med en tyst suck sjönk hon tillbaka i stolen och släppte det fasta greppet hon hade om väskans axelrem.
”Jag missade bussen, det är allt”, sade hon lågt och vek undan med blicken för att slippa se på mannen som nu halvt som halvt satt på hennes bänk. Ewan höjde lätt på ögonbrynen.
”Är det så”, frågade han och skruvade lätt på sig. ”För jag fick nämligen höra från dina klasskamrater, precis innan du behagade dyka upp, att du har en tendens att komma för sent till dina lektioner. Ännu hellre om de råkar ligga först på ditt schema. Så för mig håller din ”missade bussen” ursäkt inte. För man, jag, kan väl tycka att du vid det här laget borde ha lärt dig när bussen går och när du bör lämna sängen för att faktiskt hinna med den. Rätta mig gärna om jag har fel.” För första gången sedan lektionen hade tagit vid på allvar så mötte hon hans blick.
”Du har rätt. Jag borde ha lärt mig”, svarade hon kort och entonigt. Under ett litet ögonblick sade han ingenting utan betraktade hennes ansikte ingående. Nervöst flackade hon med blicken men rättade in den mot honom snart igen. De mörka ögonen gjorde henne illa till mods.
”Då hoppas jag att du lär dig den här gången, för Mrs Dewey lär inte komma tillbaka på ett bra tag och jag förväntar mig att du är här först av alla nästa vecka. Förstår du detta eller vill du att jag skriver ned det åt dig?” Den spydiga tonen i hans röst kom att eka i hennes huvud i flera timmar efteråt. Återigen nickade hon bara till svar.
”Bra”, sade han och reste sig upp. ”Då kan du gå.” Så fort han vände henne ryggen tog hon sin väska, reste sig från stolen och smet snabbt ut ur rummet i tron om att han skulle kalla tillbaka henne. När hon var på ett säkert avstånd från lektionssalen, honom, slog hon ned på farten och sjönk slutligen ned på golvet. Trött lutade hon huvudet mot väggen och slöt ögonen. Hjärtat rusade fortfarande i hennes bröst och andetagen kom stötvis. Det smärtade henne nästan att andas.
”Du är så förbannat löjlig Amy”, viskade hon lågt för sig själv. ”Väx upp.” Men det tog henne ytterligare ett par minuter att lugna ned sig tillräckligt för att kunna röra sig mot nästa lektion.
|
|
|
|
