Med Risk För Regn [del 1] |
Det här är min första novell på väldigt länge, så försök ha lite överseende med att jag är ringrostig haha. Jag uppskattar dock kritik. Berätta gärna vad som kan förbättras, om det finns slarvfel o.s.v. Alla kommentarer är alltså välkomna! :)
Med paniken rinnandes längs ryggraden satte sig Amy raklång upp i sängen. Febrilt såg hon sig omkring i rummet men det enda hon kunde se var mörkret som låg som ett täcke kring henne. Långsamt drog hon en hand över ansiktet och drog ned en del av svetten från hennes panna över ögonen. Samtidigt andades hon plågsamt ut.
"Det var bara en mardröm", sade hon lågt för sig själv. Men även om hon visste att detta faktiskt var sant så fanns det en del av henne som vägrade tro det. Den här "drömmen" hade varit alldeles för verklig. Känslorna, smärtan... allt hade varit verkligt. Eller rättare sagt, de hade känts verkliga. Om hon bara lugnade ned sig lite och faktiskt kände efter så var det som om hon fortfarande kunde känna örfilen bränna på sin vänstra kind. Omedvetet förde hon upp en hand till sitt ansikte och drog försiktigt sina fingrar över den vänstra kinden. Den var inte ovanligt varm. Hon gav ifrån sig en trött suck och kastade sedan benen över sängkanten. På nattduksbordet bara halvmetern från henne stod en liten digital väckarklocka. Dess lysande röda siffror skvallrade om att klockan bara var kvart över tre på morgonen. Trots detta reste sig Amy upp från sängen och började tyst tassa genom rummet. Nästan ljudlöst sköt hon upp den gamla dörren, som vanligtvis protesterade så fort någon rörde vid den, och kom ut i den avlånga korridoren. Redan när hon satte första foten utanför sitt rum kunde hon känna en sval pust slå mot hennes ansikte. Temperaturen i hennes rum måste vara några grader högre än i resterande delar av huset. Men utan att lägga ned mer vikt på det så fortsatte hon bort till badrummet som låg i andra änden av korridoren. Hon trevade i flera sekunder efter knappen till lampan innan hon till slut hittade den. Snart badade det vitt kaklade badrummet i ett lite gulaktigt sken. Det första hon gjorde sedan var att vrida om kranen till handfatet och låta det kalla vattnet bara rinna. Tungt lutade hon sig framåt och började med ena handen att skopa upp vatten i ansiktet på sig själv. Ofrivilligt ryckte hon till när det kalla vattnet träffade hennes svettiga hud. Efter en stund när hon slutligen kände sig lite lugnare och bättre till mods stängde hon av kranen och lät det sista vattnet droppa från ansiktet. Långsamt såg hon upp på sin spegelbild. Det hennes blick mötte var långt ifrån smickrande. Framför henne stod en ung kvinna med rödkantade bruna ögon. Hennes bleka ansikte omringades av svallande rödbrunt hår som gick i vågor längs de brinnande kinderna. Hon såg härjad ut.
"Det var bara en dröm", intalade hon sig själv en sista gång innan hon långsamt återvände till sitt sovrum.
Senare samma morgon satt Amy i det lilla köket med en rykande kopp te framför sig. Trött vilade hon huvudet i händerna medan hon tittade ut i den tomma luften. Efter nattens mardröm hade hon inte kunnat somna om. Sängen hade varit för varm. Luften hade varit kvav och nästan klibbig. Dessutom hemsöktes hon av bilder från drömmen så fort hon slöt ögonen. Så när flera långa timmar till slut hade passerat så var det med lättnad som hon lämnade sängen för att göra sig i ordning för den kommande dagen. När hon slutligen hade slagit sig ned i köket började hennes tankar direkt att vandra iväg. Trots att hon gång på gång försökte hålla dem i schack så vandrade de lika fort tillbaka till nattens dröm. Det var någonting med den som hon inte riktigt kunde släppa. Bortsett från att den hade varit verklighetstrogen så hade där funnits något som Amy inte kunde sätta fingret på vad det var. För bara ett par sekunder hade en man dykt upp utan att vara relaterad till något annat i drömmen. Hon hade inte fått någon tydlig bild av hans ansikte förutom det spretiga, rödblonda håret och ett par mörkt röda ögon. När det kom till ögonfärgen så intalade hon sig själv att hon hade misstagit sig. De kunde lika gärna ha varit bruna och att den skumma belysningen i drömmen hade bidragit med sitt. Men oavsett vad och hur han såg ut så kunde hon inte glömma bort honom. Dessvärre var det inget positivt med detta. Han hade skrämt henne och gjorde det fortfarande. Hon drog ett djupt, darrande andetag och tog en klunk av det varma teet. Det var först när hon kastade en blick mot klockan som hon kom på andra tankar. Hon hade precis passerat åtta och bussen som Amy egentligen skulle ha hunnit med hade gått för över tio minuter sedan. Frustrerat frustade hon och kom snabbt upp på fötter. Hon hällde ut sitt halvdruckna te i diskhon och skyndade sig därefter ut ur köket. Med två steg i taget tog hon sig upp för trappan. Stressat rev hon runt efter sina skolböcker, sin väska samt ett block och en bläckpenna. När hon väl hade fått ihop allt hon behövde drog hon en tjockare tröja över huvudet och skyndade sig återigen ned till köket. Med sin lediga hand drog hon åt sig nycklarna som låg på bordet och stoppade ned dem i fickan. Därefter hoppade hon ned i sina gympaskor, kastade en sista blick över axeln för att försäkra sig om att hon inte hade glömt något och lämnade sedan huset efter att ha låst ytterdörren. Om turen nu var på hennes sida skulle kommande buss vara försenad och på så sätt ge henne en chans att faktiskt hinna med den.
Nästan trekvart senare stod hon äntligen utanför den höga skolbyggnaden. Till hennes extrema lättnad hade bussen visat sig vara sen och det hade varit på håret att hon hann med den. Men oavsett vad så var vägen från huset till skolan lika lång. Självklart skulle den här bussturen kännas som en hel livstid då hon visste att hon inte skulle komma i tid om inte ett mirakel inträffade. Men så pass mycket tur hade hon inte. Trots det kunde hon inte låta bli att dra ned på tempot när hon slutligen passerade genom skolans dörrar. Jorden skulle inte gå under av att hon blev ytterligare någon minut försenad. Så med fötterna lätt släpandes efter sig började hon gå mot salen hon egentligen redan skulle ha befunnit sig i. Klassrum A602, svenska tillsammans med den gamla markattan Mrs Dewey. Någon som inte skulle ha överseende med att hon kom för sent. Om Amy kände henne rätt så skulle det bli ett jäkla liv på läraren så fort hon knackade på dörren. Med detta i tankarna kunde hon inte låta bli att få en klump av oro i magen. Det sista hon ville ha var sina klasskamraters fulla uppmärksamhet. Deras medlidande blickar och halvhjärtade sympati. Självklart var det skönt att de förstod att hon hade haft det svårt under de senaste månaderna, men det hade pågått för länge nu. De vägrade släppa taget och, om ens omedvetet, så rev de upp hennes sår om och om igen. Kom hon någonsin för sent så var hennes klasskamrater snabba med att skylla på att "hon fortfarande inte har återhämtat sig efter sin broders plötsliga död". Samma sak gällde allt som kunde ha gett henne problem. Det fanns alltid en ursäkt som de var beredda på att ge till läraren de hade just då. Och varje gång Toms namn nämndes så steg den bittra sorgen upp till ytan igen. Det hade snart gått ett halvår sedan hans kropp hittades i en bäck strax utanför staden, men det kunde lika gärna ha varit igår för Amy. Det skulle ta lång tid innan dessa minnen bleknade. Hon väcktes bryskt ur sina tankar då hon var nära på att gå in i en vägg. Långsamt backade hon ett steg och såg sig omkring. Hon var i helt fel ände av skolan. Irriterat gav hon ifrån sig en suck och började hastigt stega åt det andra hållet. Hon hade varit så uppslukad av sina egna tankar att hon hade glömt bort att A602 faktiskt låg en våning upp. I vanlig ordning tog hon trapporna med två steg i taget för att det skulle gå lite fortare. Bara ögonblicket därpå stod hon utanför rätt dörr. I samma stund som hon skulle trycka ned handtaget så hejdade hon sig själv. Helt plötsligt fick hon känslan av att hon inte ville gå in dit. Inte på grund av sina klasskamraters dåliga ursäkter och inte för att Mrs Dewey förmodligen skulle ge henne en ordentlig utskällning. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på varför hon inte ville gå in där, känslan sade henne bara att det inte var rätt ställe för henne att befinna sig på just då. Det bästa vore om hon vände på fläcken, åkte hem igen och sjukanmälde sig. Istället ruskade hon bara på huvudet. Sekunden därpå tryckte hon ned handtaget och lät den tjocka trädörren svänga upp av sig själv. I samma stund som salen innanför blottades så mötte hon en blick hon egentligen aldrig hade velat se igen.
|
|
|
|
