The foribidden Kiss -49- Blodvatten |
En kortare del
- 49 Blodvatten på flaska -
Jag tittade på Spike och de båda flaskorna han höll i.
”Det spelar ingen roll”, sade jag och vände blicken åt andra hållet.
”Cassandra, du kan inte mena att du på allvar tror att detta ska hålla dig vid livet?” krävde han att få veta.
”Jag är redan död”, mumlade jag. Jag hörde att flaskorna hamnade på golvet men jag vara inte bered på att bli ner tacklad i sängen. Han stod fortfarande bredvid sängen men hade inga problem att hålla mig nere på ryggen.
”Vad sade du?” Jag kisade ilsket på honom.
”Du hörde”, sade jag sammanbitet och försökte komma loss men misslyckades ganska så illa med det.
”Har du något intag av riktigt blod?”
”Bara när jag behöver”, svarade jag men vägrade titta på honom.
”Cassandra”, suckade han. ”Blodvattnet kommer att göra dig galen, inte bara för att det är fuskblod men utan för att du får precis ingeting av det. Det”, sade han och pekade på flaskorna som låg på golvet. ”Kommer förbli din död.” Jag kollade bara in i väggen. ”Cassandra!” Jag försökte sluta lyssna. Han tog tag i min haka och tvingade min blick till hans. ”Du vill inte ta blod då tror jag knappas du vill ta någons liv. Men om du bli galen, tror du det där vattnet kommer att fungera?!” Jag rynkade pannan. ”När du bli galen kommer du kräva blod på ett sätt som du inte kan stå emot. Och blodvatten kommer inte vara tillräckligt för den galenskapen och du kommer inte veta när du ska sluta.” Jag ryckte mig fri och kom loss mot alla odds.
”Sluta!”
”Du kan varken skjuta fram det eller glömma bort det faktum. Ta tag i det istället!” Jag skakade på huvudet och gick mot dörren. Men hans hand hindrade mig från att öppna den och jag snurrade runt. Knuffade till honom.
”Vad gör det för nytta att lägga tid på mig!?” fräste jag och han tittade chockerat på mig. ”Vad gör det för nytta om ni alltid ska stå på dödsstigen!?” Jag knuffade till honom igen. ”Vad gör det för nytta!? Att ni själva mister livet för att lägga energi på mig?!” Han stoppade mig från att knuffa till honom igen genom att fånga min ena handled. ”Det gör precis ingen nytta alls, oavsett om jag överlever eller dör!” Jag försökte att knuffa till honom med den andra handen men han tog bara tag i den handleden också. ”Få in det i huvudet!” fräste jag. ”Och släpp mig!” Jag försökte frigöra mig men han var som vanligt starkare än vad jag var. ”När ska ni förstå att utan mig som dödvikt överlever ni!” Jag hade inte lagt märket till hur tyst han var och insåg inte att han väntade. Jag var för arg … jag var för rädd. ”Det har alltid varit på grund av mig ni nästa har dött hela tiden, redan från första början! När ska ni inse det! Och släpp mig din starka jävel!” Jag var inte bered på det alls förens det var försent. Han hade, ganska lätt, tvingat mig mot dörren. Jag blinkade till av händelseförändringen. Han höll också fast mina händer mot dörren och väggen. Han hade blicken stadigt på mig och närmade sig mitt ansikte. Innan jag kunde göra något, innan jag hade tagit mig samman efter händelseförändringen så kysste han mig. Långsamt.
Jag kunde varken knuffa undan honom eller skrika på honom. Jag kunde inte springa och inte gömma mig. Dörren bakom mig och han framför mig kapade ganska många av mina möjligheter. Sen så var det inte så lätt att tänka heller för den delen då han gjorde det klart för mig att inte glömma att han kysste mig. När han väl backade undan med ansiktet höll han sig nära. Varnade mig för att vika av med blicken, vilket också gjorde mitt ansikte alldeles rött. För att vika av med blicken skulle jag få ångra stort, det visste jag genom bara att möta hans blick. Men det var också då jag upptäckte att jag hade tårar. Hur länge de hade varit där kunde jag inte svara på, men nya var de inte då Spike inte påpekade dem. Och han är inte den typen av person som ignorerar tårar, det visste jag också säkert. Han blundade plötsligt och suckade, släppte mig långsamt och backade.
”Du blev i alla fall tyst”, mumlade han och vände ryggen till. Och trots det som just hände övervägde jag faktiskt att gömma mig bakom dörren. Eller rent av springa ifrån honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 1 apr 14 - 22:58- Betyg:  | Först trodde jag att det var någon som höll på att förgifta henne med blodvatten,
sen insåg jag att det var Cass själv som höll på att bryta ihop. Tycker du får fram det väldigt fint,
hur hon är stark och svag samtidigt och hur förvirrat/jobbigt det situationen blir.
Hoppas Spike orkar få ordning på Cass. Annars får väl jägarna rädda henne- DET hade varit otippat ;) |
|
|
|
