Osäkerheten och Rädslan |
Det börjar komma tillbaka till henne nu. Självkänslan börjar sjunka igen och fel känslor håller på att ta över hennes kropp än en gång.
Hon börjar få för sig saker trots att henne omgivning säger att det hon vågar tro på är sant. Men osäkerheten är starkare och den säger åt henne att inget av det hon hoppas på kommer att bli verklighet. Aldrig någonsin. Så hon har ont på insidan. En smärta svår att förklara men som är mer än verklig för henne. Insidan brinner och fryser till is på samma gång. Det är som ett stort ihåligt tomrum som är så fyllt med osäkerhet och rädsla att det håller på att brista.
Hon vet inte vem hon ska vända sig till. Hon vill prata med någon. Men där hon bor finns ingen kvar att prata med. Och hon vet inte vem hon ska ringa. Hon känner sig allt för ensam i sin känslostorm. Hon ligger i sin säng men känner sig inte hemma längre. Hon känner sig inte trygg trots att hennes föräldrar sitter i samma lägenhet. För hon har hittat den plats där hon kan vara sig själv helt och fullt ut. Där hon kan vara glad och lycklig och känna sig hemma. Och hon har hittat en person som hon känner sig fullständigt trygg med. Men…
Hon går hand i hand med sina nuvarande två bästa vänner. Osäkerheten och Rädslan.
För på senare tid verkar det inte vara som hon hoppats på. Hon börjar tappa tilliten igen, för hon känner att hon inte längre är lika betydelsefull som i början. Han säger att han tycker om henne ofta. Han säger att hon är fin ofta. Men hur vet hon att hon betyder lika mycket för honom, som han gör för henne? För hon känner att det här är rätt, att han är den rätta. Hon kan föreställa sig hela sin framtid delad med honom.
Så varför måste osäkerheten få tårar att rinna nedför hennes kinder varje kväll. Varför måste rädslan få henne att gråta när han ligger bredvid. Det gör bara mer ont inuti henne när han tvingas se de salta tårarna som rinner ner på henne kinder. För hon kommer nog aldrig kunna säga varför de finns där, varför hon gråter.
Det finns där också en sak som gör henne fullständigt livrädd. Det är att han ska släppa hennes hand, vända sig om och gå sin väg. Hon är livrädd för att han ska lämna henne för alltid.
Varje sig han vet eller förstår, så har han nämligen räddat hennes liv. För det var så nära, det var bestämt till sist. Hon skulle ha avslutat allting sista dagen på året. Hennes sista dag skulle ha varit på årets sista dag. Men två dagar innan träffade hon honom och allting förändrades. Hon började sakta släppa in ljuset i livet igen. Han var ljuset.
Dagar gick, veckor gick, nu har snart tre månader gått och först nu har hon börjat tveka. Även om han först visade sina känslor. Även om han först sa att han gillade henne. Även om det var han som först sade att han var kär i henne, så tvekar hon nu på om han har börjat släppa hennes hand. Hon vågar inte fråga. Hon vill inte höra honom säga något annat än att han kommer att stanna. Att hon betyder lika mycket för honom som han gör för henne. Hon vill höra honom säga att han vill dela sin framtid med henne.
Det finns där en rädsla till. Men den rädslan försöker hon förtränga dagligen, men förgäves. För hur hon än försöker förtränga så är det verkligheten som knackar på dörren. För den hon håller kär har ett trasigt hjärta. På riktigt. Ett hjärtfel som inte går att göra något åt. Hål i hjärtat som inte går att fyllas ut. Ett trasigt hjärta som kan besluta sig för att stanna när som helst. Och vad ska hon göra då?
Om hon kunde skulle hon be läkare ta hennes hjärta och byta det mot hans. Men det går inte. Hon försöker ta en minut i taget, speciellt i hans närhet. Ta vara på varje stund. Men hon vill så gärna att det ska vara de två på riktigt. Flickvän och pojkvän. Hon vill kunna kalla honom sin.
Hur det än slutar så finns det några ord hon vill säga till honom.
”Jag kommer stanna oavsett vad, tills mig hjärta slutar slå.”
|
|
|
|
