I hate (almost) everything about you- del 47 [m/m] |
1. jag vet inte om man fortfarande behöver varna för eventuella perv-scener på dikta? (a) isåfall varnar jag här och nu!
2. det är ett ganska långt kapitel så jag hoppas att ni står ut.
3. jag väntade själv länge på att få skriva den här delen (: (och då menar jag Liams lilla moment och inte något annat haha.)
______________________________________ __________________
- kapitel 47
Det kändes ännu lite dummare att han hade gått iväg när han såg hur Liam satt och tittade på sina händer och verkade vara i väldigt djupa tankar, även om leendet snabbt var på plats när han såg upp.
”Förl..”
”Äh lägg av”, sa han och tillade sedan lite retsammare. ”Alla kan drabbas av akut törst.”
”Och jag ser att du pausat filmen, spindlarna blev för mycket va?”
Det kändes skönt att det inte blivit någon dålig stämning trots allt. Även om deras händer höll sig i schack när han väl sjönk ner i soffan intill den blonde igen.
De såg klart filmen, -mer eller mindre beroende på hur man såg det; Andy hade mest lyssnat på den sista kvarten- och kollade sedan på något värdelöst mtv-program som åtminstone inte var lika läskigt innan Liam vände sig mot Andy.
”Vill du gå och lägga dig?”
”Det kan vi göra.. om inte du vill vara uppe längre? Jag blev helt utmattad av den där filmen”, erkände han med ett flin. Som att hemligheten att han varit vettskrämd inte redan blivit avslöjad.
Efter att de kommit upp på hans rum började Liam plocka undan sådant som hamnat i sängen, allt möjligt ifrån kläder till gitarren, medans Andy gick iväg till badrummet för att borsta tänderna. Det var när han kom tillbaks som fötterna hejdade sig en aning på tröskeln då Liam precis drog av sig tröjan.
Varför blev han så himla nervös? För att det trots att han varit på Liams rum flera gånger kändes mycket mer annorlunda nu när han skulle sova där? För att han visste att han skulle få tillbringa hela natten liggandes bredvid den där skönheten och att han skulle få vakna upp tillsammans med honom imorgon? Andy hade aldrig vaknat upp tillsammans med någon annan än Lisette och Simon. Och det var inte alls samma sak. Han hade vaknat upp med Liam också.. men det hade varit när dom var barn och knappast i närheten av det här.
”Gud vad du skräms”, flinade Liam när han vände sig om och fick syn på honom. ”Innerst eller ytterst?” frågade han samtidigt som han knäppte upp jeansen och sparkade undan en huvtröja som låg slängd på golvet.
”Ja, va?” sa han dumt och tvingade bort blicken från Liams nedre kroppshalva. ”Det spelar ingen roll”, fortsatte han sedan snabbt. Dom var svarta med vinröd resår.
”Då kan jag ligga ytterst, jag ska bara..” Han försvann iväg ut från sovrummet och det var först då Andy kom sig för att själv klä av sig. Kanske borde han ändå ha tagit med en t-shirt att sova i. Eller låna en av Liam. Men det kändes också töntigt; som att han skulle vara jätteblyg för Liam. Och det var han ju inte. Inte egentligen. Han hade känt Liam i massvis med år, även om det blivit en väldigt lång paus i det hela, men å andra sidan hade han aldrig tidigare haft den här slags relationen till honom. Han hade inte varit kär i honom.
Liam kunde inte låta bli att dra på munnen när han kom tillbaks till rummet och Andys huvud var det enda som syntes i sängen. Det förvånade honom att han inte dragit upp täcket över det också. När killen insåg att han kommit tillbaks drog han dock snabbt ner täcket något och la armarna utanpå.
”Det är kallt”, förklarade han med ett litet flin över dom röda läpparna. Som att det inte alls var den egentliga orsaken.
Efter ett knapptryck blev det alldeles svart i rummet men redan innan han hunnit krypa ner intill Andy hade ögonen börjat vänja sig tack vare gatlampan som kastade in ett svagt sken genom fönstret. Han hade sovit med många, både sådana han känt någorlunda och sådana han inte känt särskilt väl alls. För det mesta på någon fest. Och så med Emma såklart även om det inte varit särskilt regelbundet med tanke på hur mycket dom tjafsat och sovit på varsina håll. Ingenting utav det kändes dock i närheten av hur det var att lägga sig ner alldeles intill Andy, känna hur hans arm ströks mot hans innan han lagt sig tillrätta på sidan. Han hatade fortfarande den där känslan av att vara nervös men nu var det nästan okej.
”Förresten, vill du typ.. ha tänt eller något?” frågade han med ett höjt ögonbryn.
”Nej självklart inte. Jag är inte.. nej jag brukar inte ha någon himla nattlampa”, mumlade Andy och lät med ens väldigt generad. Det hade kanske varit onödigt att ställa en sådan fråga.
”Jag tycker inte om mörkret bara.” Han mindes att han hade sett Andy krama hårt om sin mjukishund.
”Varför sa du inte det?” Andys kinder hade varit alldeles våta och han hade blivit ledsen själv. Just för att den då brunhårige pojken varit det.
”Hänger du med hem?”
”Njae, jag ska med Nick och dom till glasskiosken.” Han hade inte ens sett Andy i ögonen, bara dragit på sig ryggsäcken. Som att han mest hoppades på att hans vän skulle fatta grejen och dra därifrån. Att han skulle göra det enkelt för Liam.
”Kan jag följa med då?” Han hade fortfarande sett så glad ut. Alltid med det snälla leendet. Dom blåa vänliga ögonen. Den rufsiga luggen som inte plattades på den tiden.
Han hade sneglat mot Nick och dom andra killarna innan han motvilligt sett tillbaks på Andy. ”Kan fråga..”
Han hade frågat, men inte särskilt engagerat och när Nick skakat på huvudet, sett mot Andy och sedan skrattat hade Liam försökt skratta med - för att de kanske inte skulle vilja att han följde med annars. Och sedan hade han bara vänt sig om. Inte ens sagt något till Andy. Inte en blick. Inte ett ursäktande leende.
Andy sneglade mot Liam som blivit väldigt tyst. Han låg inte längre vänd mot honom utan på rygg. Men han sov inte – blicken var riktad mot taket.
”Vill du hitta på något?” han hade lett mot Andy som stod på trappen med handen på dörrhandtaget. Som att dom senaste månaderna inte hade inträffat, som att han själv inte alls sagt nej till Andy dom gånger han ringt eller plingat på; sagt att han inte kunde för att sedan lämna huset fem minuter senare och åka iväg till någon av dom nya kompisarna. Dom som det inte alls hade varit så kul att vara med efter ett tag. För att han hade saknat den brunhårige pojken. Andy som han kunnat vara både tuff och barnslig med.
Han hade väntat sig att Andy skulle vara kvar för att de ju varit bästa kompisar och det slutade man väl inte vara? Det var så han hade resonerat. Han hade trott att Andy skulle väntat på honom.
”Nej det vill jag inte.” Andy hade inte haft det snälla leendet på läpparna. Och sedan hade dörren stängts.
Sedan hade allt bara spårat ur.
”Förlåt.”
Andy blinkade till då han trott att Liam faktiskt somnat ändå, att det kanske bara sett ut som att hans ögon varit öppna. Han var tyst en stund och försökte förstå vad han menade och efter ett tag kopplade han.
”Det gör inget, jag fattar ju att.. du var där med Johan och det var han som kom fram först, det var inte.. ditt fel.” Han hade ju faktiskt till och med varit snabb med att gå ut från Debaser, det hade inte varit särskilt farligt.
”Jag menade inte för det”, sa Liam lågt bredvid honom och lät plötsligt väldigt hes. ”Förlåt för.. allt.”
Andy blinkade till igen och såg försiktigt mot honom. Menade han.. ”För..”
”Allt. Att jag struntade i dig. Att jag.. bara lämnade dig och hur vidrigt jag, du vet.. behandlade dig efter det.” Orden kom ut som viskningar men Andy hade aldrig hört något så klart i hela sitt liv. Han svalde hårt och fuktade läpparna.
”Jag bara.. jag var precis lika jävla feg som jag är nu. Jag ångrade mig ju, jag ångrade mig så in i helvete att jag valt dom där idioterna, Nick och.. du vet vilka det var. Och när du.. när du liksom sa nej när jag kom tillbaks så.” Han var tyst en stund och Andy lät honom vara det, han förstod knappt att det här hände. Efter så många år. Det lilla ordet han väntat på som betydde mer än vilket annat ord som helst. ”.. jag fixade det inte, jag kunde inte medge att det var jag som gjort fel. Jag skämdes som fan och jag låtsades liksom att det var ditt fel. För att det var lättare så. Någon jävla stolthet efter att det för första gången blivit jag som fått ett nej. Och så fortsatte det bara, jag lurade mig själv så mycket att jag till sist trodde på det.”
Allt var så tyst att Andy till och med kunde höra Liam svälja.
”Jag har aldrig haft någon så bra som dig ju, och så bara.. jag tänkte inte. Jag bara gjorde. Den där dagen i klassrummet när jag lämnade dig.. det är det jag ångrar mest i hela mitt liv. Det och allt jävligt jag gjort efter det..”
Andy bet sig hårt i läppen och låg alldeles orörlig och tyst bredvid Liam. Han hade ångrat sig. Redan då.
”Förlåt Andy.”
Andys tystnad lät mer i hans huvud än vad en hel trumorkester skulle ha gjort. Han skulle nog säga att man inte kunde be om ursäkt för något så himla långt efter, att ett förlåt inte betydde någonting efter så många år. Ett ord kan inte radera allt du gjort. Att det inte spelade någon roll att Liam faktiskt ångrat sig redan i femman, eftersom han inte hade sagt någonting. Kanske skulle han till och med resa sig upp och gå därif..
Läpparna trycktes mjukt mot hans egna och i några sekunder kändes det som att hans hjärta helt slutade slå. För att sedan dunka till hårdare än vad det gjort på väldigt, väldigt länge. Andys händer lades på vardera sida av hans ansikte innan han lirkade upp hans läppar med sin tunga. Och Liam släppte in den, besvarade kyssen på alla sätt han kunde och flämtade sedan till när Andys kropp plötsligt befann sig ovanpå hans. Han slöt ögonen men slog upp dom lika snabbt igen, vred bort ansiktet från Andys läppar och försökte möta hans blick i mörkret.
”Andy.. jag..”
”Jag vet”, viskade den andre. ”Jag vet att du menar det.”
De såg på varandra en stund och det var som att tusentals kilon hade lyfts från Liam. Kilon som han inte ens hade varit medveten om. Kanske något gram, men han hade inte trott att det varit så pass mycket han burit på i sitt bröst. Några fler sekunder gick innan det istället var Liam som greppade tag om Andys ansikte och det var som att deras läppar varit ifrån varandra i flera evigheter. Hårda. Ivriga. Hetsiga. Som att någon spärr ändå legat på tidigare och som nu hade hakats loss. Som att någonting väldigt mörkt och tungt hade legat mellan dem. Han borde ha sagt det där ordet för länge, länge sedan. Om såret inuti Andy hade smärtat ens i närheten av hur ont Liams hade gjort... Han borde ha sagt det för flera, flera år sedan.
När det hade blivit jobbigt att stödja sig på armarna hade han sjunkit ner över Liam istället och eftersom han inte klagat antog han att det inte blivit för tungt; men så var han ju verkligen ingen tungviktare heller. Han reste sig dock snart på armbågarna igen och drog luggen ur ögonen innan han försiktigt rörde vid den silvriga ringen i Liams läpp med fingertoppen.
”Jag tycker om den här.”
”Gör du?” log Liam snett upp mot honom och när Andy nickade fortsatte han. ”Skönt att höra för du hade fått stå ut med den i vilket fall.”
Knappt innan han hunnit fatta vad som hände hade Liam snurrat runt så att de bytt position och ett lågt flämt lämnade Andys läppar när han plötsligt befann sig under den andre. Med ens blev han väldigt medveten om hur Liams höftben kändes, hur den platta magen trycktes mot hans egen och hur bröstkorgen sakta, men i något ojämnt tempo, sänktes och höjdes mot hans. Han slöt ögonen innan Liams läppar snuddade vid hans och lät sedan händerna känna sig nedför hans rygg innanför täcket. Världen snurrade till en aning innanför hans ögonlock innan händerna vågade känna sig nerför det svarta tyget. Det blev en direkt reaktion ifrån Liam som tryckte höfterna mer mot hans egna och flämtet som tidigare lämnat Andys läppar fick sällskap av ett liknande ifrån den blonde.
Han var så hård och mjuk på samma gång och Andy ville komma närmare. Snabbt. Nu. På en gång.
Läpparna rörde sig som i en skog utan karta, fram och tillbaka, letade sig från svullna läppar ner till halsen för att sedan göra en avvikare ner till en slät axel och vidare till framträdande nyckelben. Den svarthårige pojken under honom hade vid ett flertal gånger vridit på sig, men bara för att sedan dra honom närmare sig med ansträngd andhämtning.
”An-dhy..” Läpparna hade letat sig tillbaks till hans hals och Liam trodde för en stund att han skulle lämna sin kropp, sväva upp där ovanför och istället bevittna det som hände nedanför bland dom skrynkliga lakanen. Det var som när någon drog en tunn fjäder längs ens käkben, en rysande känsla som på ett sätt var alldeles för mycket så att man bara ville dra sig undan, men samtidigt så svindlande behaglig att man ville stanna ändå. Liam ville absolut stanna fastän ansiktet var på väg att vridas åt sidan, bort från läpparna. Fingrarna letade sig in bland Andys hår för att sedan greppa tag om det och där höll han sig kvar.
När han inte trodde att det kunde kännas bättre hade Andys händer precis letat sig ner över hans rygg igen där dom till sist greppade tag om hans rumpa. En busig blick såg på honom bakom den svarta luggen och ett snett leende spred sig över Liams egna läppar.
”Konstigt att jag har försökt..” han andades ut i ett hest skratt. ”.. framkallat det här i huvudet i typ.. veckor. Och det är inte ens i närheten..”
”Känns det bättre?” Händerna tryckte honom närmare dom smala höfterna under honom och Liam andades tungt ut innan han bet sig i läppen.
”Tusen gånger bättre.”
Det kändes overkligt. Och samtidigt kändes det som att han upplevde bland det verkligaste i sitt liv. Dom ivriga händerna hade lämnat hans hår för att istället långsamt smeka över den varma huden längs hans sidor, ner över revbenen där dom framkallade ännu ett lågt ljud ifrån Andy, tills att en av händerna letade in sig emellan dem, över hans mage som automatiskt drogs in av beröringen. Beröringen var välkommen, för att förtydliga så skrek hela hans kropp efter den, men samtidigt gjorde den honom löjligt nervös.
”Du är fin, vet du det..?” andades Liam hest fram och fångade plötsligt upp hans blick, strök luggen ur ögonen på honom med den lediga handen och fick samtidigt Andy att rysa till ännu en gång. Av orden. Av dom mjuka fingrarna mot ansiktet. Av dom gröna smaragderna.
”Och du är ganska..” Ett gnyende ljud lyckades ta sig ut när Liams andra hand plötsligt låtit ett finger röra vid resårkanten på det enda plagget han hade på sig och genast blossade kinderna upp.
”Det är..” Liam såg nästan plågad ut innan han hårt tryckte läpparna mot hans för att sedan nafsa tag i underläppen. ”.. fruktansvärt sexigt när du låter sådär.”
Fingrarna hade retsamt fortsatt följa resårkanten över till andra sidan innan dom istället övergått till en av dom nedre kanterna, alldeles på insidan av hans lår, högre upp än insidan av hans lår, och Andy visste knappt vart han skulle ta vägen. Händerna rörde sig oroligt över Liams rygg och när den blonde till sist lämnade hans läppar för att istället kyssa sig nedför halsen, bröstkorgen, magen var han i upplösningstillstånd.
”Liam..”
Händerna hade precis greppat varsitt lår när Liam vände upp blicken mot honom. ”Vill du inte..?” Dom var så nära och ändå alldeles för långt bort. Snälla. Fast kanske att det var bättre att vänt.. nej.
”Jag..”
Några fler pussar placerades på hans mage innan läpparna plötsligt rörde sig farligt nära vänstra höftbenet. Försöket till att hålla tillbaks det låga stönet lyckades inte och Liam såg retsamt upp mot honom igen. ”Ska jag ta det som att du visst vill..?” Den hesa rösten gjorde det ändå väldigt tydligt att Andy inte var den enda som var påverkad till den grad att ögonen nästan mörknat och han nickade för att sedan förfärat se hur snabbt magen drogs inåt igen. I nästa stund började Liam långsamt dra ner hans boxers.
Liam vred på sig och öppnade långsamt ena ögat. När ett ansikte blev synligt alldeles framför honom öppnade han snabbt det andra ögat och kände en varm våg skölja genom hela kroppen. Andy. Håret var rufsigare än vanligt men desto ovanligare dolde luggen inte ögonen, som förvisso var slutna. Dom mörka ögonfransarna vilade mot den tunna huden och hela ansiktet såg bara väldigt, väldigt avslappnat ut. Läpparna en aning särade. En hand under kinden medans den andra vilade alldeles bredvid Liam, mycket möjligt att armen legat om hans midja innan han vridit på sig. Täcket hade halkat ner till Liams höfter medans Andy doldes desto mer. Han tyckte om det här. Att få vakna upp med en kill.. inte bara en kille- att få vakna upp med Andy.
Den andre verkade trots allt ha märkt att Liam vaknat då han gav ifrån sig ett lågt läte innan han drog undan handen som han sovit på. ”Mhm..”
Liam andades ut i ett lågt skratt och lutade sig ner den lilla biten för att placera en puss på dom mumlande läpparna.
Andy såg långsamt upp och var nära att rycka till när Liam uppenbarade sig. Vad hade.. Han andades snabbt in och blinkade till några gånger innan minnena började komma tillbaks. Han hade inte alls bara råkat hamna här, det var ingen dröm och.. Liam såg väldigt ingående på honom.
”Godmorgon”, fick han tyst fram och fick tillbaks ett morgonhest ifrån den blonde.
Synen av Liams bara överkropp fick honom att påminnas om att han själv var väldigt naken under täcket och.. Åh. Liams mun hade kunnat göra betydligt mer än att kyssas och bara tanken på vad som hänt fick honom att rodna. Han mindes sina desperata andetag, hur händerna letat efter Liams hår för att ha något att gripa tag om, hur hans kropp hade spänts när han var så nära, så nära. Hur.. Åh. Kinderna mörknade om möjligt ännu mer när han tänkte tillbaks på vad han själv gjort med sina händer. Av Liams hesa läten att döma hade han ändå gjort det ganska bra.
Dom hade inte gått hela vägen, men det hade inte gjort något. På ett sätt hade han inte velat något hellre än att få känna Liam ännu mer på riktigt men samtidigt hade han redan varit så himla slut i kroppen och huvudet att det kanske inte skulle ha blivit så bra. Och han ville att det skulle bli bra. Särskilt när han aldrig tidigare hade..
”Vill du låta mig ta del av dina tankar?” mumlade en road röst mot hans öra och han stönade generat till. Självklart gick det inte att dölja blossande kinder i fullt dagsljus.
”Nej”, flinade han och tryckte läpparna mot Liams axel.
Allt var så bra här; liggandes i Liams säng med hans armar om sig, utan några funderingar om hur det skulle vara i skolan imorgon, utan någon oro om vad dom egentligen var för någonting, om det här skulle fortsätta, utan några tankar på elaka kompisar.. Han ville bara stanna här och låtsas som att det var den enda världen som fanns.
”Jag tycker om det så här..”
Liam höjde lite på huvudet. ”Hm?”
Andys fingrar fortsatte stryka genom hans hår. ”När det är så här mjukt, utan hårspray.”
Rysningarna avlöste varandra längs hans ryggrad och han skulle ha kunnat ligga kvar där i en evighet bara för att få känna dom smala fingrarna som så skönt rörde sig fram och tillbaka i hans hår. Om det betydde att han aldrig mer skulle få styla det så var det värt det. Tusen gånger om.
Det var först när de stod i hallen och Andy var på väg att gå hem som han fick syn på det omplåstrade ögonbrynet igen. Plåstret var rödfärgat och borde egentligen fått honom illamående, men ilskan mot idioten som orsakat såret från första början överskuggade det hela.
”Har du ont..?” Han strök några fingrar alldeles bredvid men var noga med att inte nudda vid såret.
”Det ömmar men inte så farligt.” Han drog ner luggen över ögonen och Liam nickade sakta. Försökte hålla tillbaks svordomarna som ville ta sig ut.
”Vi ses imorgon va?”
Andys tidigare svaga leende bleknade ännu mer och oron började leta sig fram i Liams mage igen. Han tyckte inte om när han blev sådär tyst.
”Efter menar du? För vi ses ju egentligen i skolan också..”
Hans hand rörde sig automatiskt till håret och han bet tag i piercingen. ”Andy..”, började han men blev avbruten av den svarthårige som gav honom ett snabbt leende innan han öppnade dörren.
”Jag vet, glöm det. Vi ses imorgon.”
Vad tyckte ni? Var det något särskilt ni gillade? Något ni inte tyckte om?
|
| Kommentarer | | ilenna - 30 mar 14 - 17:22 | teenagersreality: ´Just för att den -då- brunhårige pojken varit det.´
precis; på den tiden var andy brunhårig eftersom han inte färgade håret när han var liten :) | | JennnyJ - 30 mar 14 - 16:09 | Vi börjar i början, där Andy kommer tillbaka efter att ha flytt scenen när det verkligen börjar hetta till. Det känns så otroligt bra att Liam låter honom komma undan med vad han gjorde, att han inte visar hur osäker han blev när Andy bara stack därifrån och bara… låter det vara okej. Det sved lite när de inte längre var lika närgångna med varandra, när de inte längre försökte upptäcka varandras kroppar och alltså åh. Det bara kändes så annorlunda den här delen av filmen om man jämför början i föregående del – det verkligen kändes att någonting hade hänt och de var lite mer osäkra kring varandra.
Och så otroligt charmigt när de ska gå i säng, när de dansar lite kring ämnet och inte vet ifall den andre vill vara uppe längre och ÅH när Liam börjar klä av sig och Andy får lite lätt panik samtidigt som BAM den där kroppen och Liam Liam Liam. (och Liam som frågar innerst eller ytterst – jag som nästan varit rädd att en extramadrass skulle hämtas och Andy skulle få sova på den eller något. Det blev så otroligt verkligt med en så otroligt normal fråga) De reagerar så underbart mänskligt på allting och jag fullkomligt älskar hur Andys blick dröjer sig kvar vid kalsongerna ett litet, litet tag innan han hämtar sig och ANDY är ju så fin när Liam kommer tillbaka och har gömt sig under täcket, typ. Det känns så otroligt fint i sin oskyldighet - det framkommer verkligen att det här är något nytt för honom i jämförelse med Liam som kunde klä av sig bara sådär eftersom han ändå är van med att gå runt naken eller halvnaken med folk i rummet – på så vis var det också jättefint hur du lät honom reflektera över vilka han faktiskt varit med och det faktum att Andy inte var någon av dem. Att han var Andy och att det här var speciellt.
Det var också ganska så charmigt att få tillbakablickarna – visst har vi fått ta del av dessa förut? – och det öppnade upp bra för Liams ursäkt, vi fick veta att han hade tänkt tillbaka på allt det där och då kändes hans ursäkt så otroligt mycket trovärdigare. Det var så väldigt fint formulerat hela den där biten och när Andy svarar genom att kyssa honom… Alltså jag fullkomligt DOG och satt där med världens fånigaste leende och tills det att de vaknar igen på morgonen satt jag där och bara… alltså shit. Så bra formulerat, så starka bilder och känslor – jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, det kändes så väldigt privat och jag både ville och inte ville läsa mer, som om de borde få lite privacy (tappade ordet på svenska) och jag blev faktiskt lättad när det plötsligt blev morgon för jag vete sjutton om jag överlevt att ta mig igenom det där, haha!
(Lite favoriter: Han reste sig dock snart på armbågarna igen och drog luggen ur ögonen innan han försiktigt rörde vid den silvriga ringen i Liams läpp med fingertoppen.
”Jag tycker om den här.” ”An-dhy..” ”Du är fin, vet du det..?” ”Det är..” Liam såg nästan plågad ut innan han hårt tryckte läpparna mot hans för att sedan nafsa tag i underläppen. ”.. fruktansvärt sexigt när du låter sådär.” – alltså, jag kom på att jag skulle behöva klistra in i princip hela delen för att visa hur mycket jag tycker om, så vi slutar nog där. Men alltså. perfektion)
Verkligen jättefint skrivet hur de vaknar upp med varandra, hur de studerar varandra och minns vad de gjort och tänker och alltså. Åh. För lite kläder, kinder som rodnar, blickar och mumlande ord. Jag fullkomligt älskar mornar när man ännu inte riktigt vaknat upp och det bara är varmt och tryggt och man är glad och ÅH. Jag älskar också att Andy berättade för honom om hårsprayen, att han älskade när Liam inte hade någon och hur Liam kommer fram till att han skulle kunna skippa den, bara för att få känna hur Andy drar fingrarna genom hans hår. Jättefint och jättegulligt.
Jag tycker även om hur du återkommer till det trasiga ögonbrynet och hur Liam reagerar på det, att han återigen blir arg och lite orolig och alltså – det gör så ont att veta att de kommer fortsätta ignorera varandra i skolan, att Liam kommer fortsätta låta vännerna behandla Andy som skit – speciellt nu när de ändå delat så mycket av sig själva, när de vaknat upp bredvid varandra alldeles varma och nöjda och fånigt kära och alltså. Nej. Det gör ont och jag vill inte att Andy ska behöva stå ut med det. POJKAR! |
|
|
|
