[M/M] De sju dödssynderna. [Del 28] |
jag har räknat lite på det här och kommit fram till att det är ungefär 6 delar kvar av den här berättelsen. bara så att ni vet. (och nu är tentor avklarade, jag ber om ursäkt för att ni fått vänta så länge på en ny del)
Så är vi det spån som spilldes,
den hammare som brast.
Kom, sopa din smedja tom och ren
med raka och kvast!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Oscar skrattade fortfarande medan de gick längsmed gågatan, deras händer snuddade vid varandra då och då – strök och lekte med varandras fingrar – men Jules prat om den kommande vårföreställningen påminde dem om att de inte var ensamma. Att det inte riktigt var okej att dämpa skratten med roade läppar eller händer som försökte hitta en avstängningsknapp gömd någonstans på den andres kropp. Alexander hade, minst sagt, varit en syn när han försökte följa med i dansstegen och Oscar hade fått lämna dansgolvet ett flertal gånger för att han skrattat för mycket. Till en början hade Alexander sett generad ut, men ju mer han såg att det roade Oscar – desto mer hade han gått in för det. Som om de var tillbaka i Oscars lilla vardagsrum och musiken spelade från en av deras mobiler.
När Jules frågade om Alexander skulle komma tillbaka nästa vecka skakade han på huvudet, de gick förbi en av de små inredningsbutikerna och Oscar kände hur Alex lillfinger hakade i hans pekfinger och han log in i scarfen han lindat runt nacken.
”Det är alldeles för komplicerat för mig”, sade han och deras axlar snuddade vid varandra när de rundade en papperskorg. ”Men i ett annat liv så…”
Jules skrattade och Oscar såg hur hennes blick färdades mellan dem innan hon rättade till hårknuten och fortsatte att guida dem till den nyöppnade sushiresturangen alldeles bredvid ån. Ännu ett jag har aldrig att stryka från listan.
De runda borden stod placerade här och där som pjäserna på en spelplan och Alexander hade valt ett bord alldeles vid fönstret medan Oscar och Jules tog hand om deras beställningar. Bordet var så pass litet att det blev en enda röra av ben och fötter under bordsskivan så om Alexander och Oscar lindade in sig lite för mycket, om fötterna strök längs benen lite för ofta, så var det ingenting som märktes.
”Jag kan inte fatta att du inte ätit sushi förut, vad är du för vän som inte berättat det för mig?” Sade Jules igen, som om hon hade svårt att smälta det, och hennes stora ögon vilade på Oscar som tveksamt flyttade runt på det lilla risknytet doppat i sojasås. ”Jag menar, vi borde ha gjort det här för evigheter sedan.”
”Jag fick höra det redan första kvällen”, inflikade Alexander med munnen full av någonting friterat och droppande och Oscars blick vändes genast till honom. Han visste inte hur han skulle reagera när Alex nämnde deras första kväll. Madrassen. Musiken. Pennan och telefonnumret. Det sneda hjärtat. Handen som slog honom i bakhuvudet var en välkommen distraktion och han stoppade in risknytet i munnen och försökte tugga utan att egentligen smaka, medveten om hur hans kinder brände.
”Hade jag vetat att du var en sådan sushifantast-”, mumlade han runt maten och Jules skakade på huvudet med ett leende som sade att det här bara var början på Oscars sushidiet. Alexanders ögon log när han såg på honom och Oscar noterade, aningen nöjt, att även han lämnat bläckfisken i en diskret hög på tallriken.
”Ni är så gulliga tillsammans, det är ju galet!” Jules hakade i Oscars arm och han kunde inte låta bli att se sig om över axeln och följa den breda ryggtavlan när Alexander joggade bort till busshållplatsen nere på torget. De hade lämnat restaurangen tidigare än Oscar velat för att Alexander skulle möta upp med Colin och de andra från fotbollslaget. Alexander hade i och för sig erbjudit sig att strunta i dem och sättet hans fot hade strukit längs Oscars ben hade gjort det väldigt frestande att uppmuntra honom, men de visste båda att han behövde träffa dem. Inte bara för att de inte skulle bli misstänksamma, men för sättet Alexander log vid varje nytt sms. För att han saknade dem.
”Är vi för uppenbara?” Frågade Oscar och vände sig tillbaka till Jules, hans tänder begravde sig lätt i underläppen och ögonbrynen drogs ihop. Jules öppnade munnen för att svara men stängde den igen och kramade om hans arm istället. Han nickade och såg ner i marken. Det var så tydligt, alltså?
”Jag är säker på att det ordnar sig, folk måste bara få vänja sig vid tanken – sen bryr de sig inte”, sade Jules i ett hopp om att få honom att le igen och Oscar lät huvudet falla ner på hennes axel – tacksam för deras lika längd. ”Men du, vad tänkte han på egentligen? Dans? Oscar, du måste se till att han faktiskt inte dyker upp nästa torsdag.”
Oscar skrattade högt och för en stund blev allting lite lättare.
[20:41 nytt meddelande: dolt nummer]
[21:03 nytt meddelande: dolt nummer]
[21:11 nytt meddelande: dolt nummer]
[21:15 nytt meddelande: dolt nummer]
[4 lästa meddelanden raderade]
[22:30 nytt meddelande: dolt nummer]
[22:47 inkommande samtal: dolt nummer]
[ 1 missat samtal: dolt nummer]
Det var alldeles för mörkt. Som om han var sju år gammal smög sig Oscar genom rummet i bara t-shirt och kalsonger och öppnade dörren. Ljuset från korridoren letade sig in i rummet, lugnt och betryggande trots att det sved i ögonen och näsan. Han strök den stubbiga kinden och efter en viss tvekan lämnade han rummet och letade sig ner för trappen. Klockan på mikrovågsugnen sade att hans mamma hade i alla fall två timmar kvar av sitt sena skift och han kröp ihop i soffan med armarna lindade runt benen och mobilen i ett hårt grepp. Den vibrerade igen och igen och han pressade ihop ögonlocken, munnen bildade ett tunt streck och han försökte lugna ner den stötvisa andningen. Långsamt, långsamt öppnade han ögonen och klickade sig förbi de nya, olästa meddelandena för att klicka sig in på hans och Alexanders meddelanden. Medan tårarna rann ner för hans kinder och skäggstubben skrapade mot knäna skrev han och skrev om flera meddelanden som i slutändan hamnade i utkastet. Vid tolvslaget ungefär vibrerade mobilen igen och ett nytt meddelande fyllde hans och Alexanders konversation. Någonting hårt i bröstet löstes upp.
[00:03 nytt meddelande: Alexander] God natt x.
[00:05 sänt meddelande] Du är rikskass på kyssar, Alex.
[00:05 nytt meddelande: Alexander] Säg om det där imorgon så ska jag visa hur fel du har. Håller på att däcka här borta, helt slut.
[00:07 sänt meddelande] Sov så gott, dröm om mig. Xx
[00:08 nytt meddelande: Alexander] Du är lika kass på kyssar som jag. Sov.
Den natten sov Oscar i soffan med mobilen mot bröstet.
|
| Kommentarer | | ilenna - 29 mar 14 - 15:56 | (bara 6 delar kvar?!! Det tycker jag allt att vi måste diskutera.. ;))
men åh vad jag har saknat att få läsa om dom här pojkarna! Att få läsa dina ord som flyter på så himla fint och bra och okomplicerat och som bara gör att man ler, ler och ler - och småskrattar lite där emellan.
Jag gillar verkligen hur bra du är på att väva ihop sånt som hänt och sånt som händer (dålig förklaring jag vet; men att du liksom berättar vad som hände på dansen, att dom för närvarande är på väg till restaurangen och att dom sedan är där.) Och tex. hur du istället för att skriva ut vad Jules säger med ""-tecken så beskriver du det istället, och låter sedan Alex svara. Sånt har jag alltid haft svårt för men jag ser ju hur mycket bättre och mindre stakigt det blir på det sättet! Jättebra :D
Måste också säga att jag särskilt gillade beskrivningen av hur borden var pjäser på en spelplan - hur snyggt som helst.
Och åh beskrivningarna av hur Oscar och Alexander hakar i varandras fingrar, fötter som stryker längs ben, axlar som nuddar varandra. Så spännande och mysigt på samma gång och man kan verkligen känna det där pirret :D
Det är skönt att Jules gett upp Alexander och samtidigt hur bekväm Alex verkar vara med att hänga med dom båda två, jag tror att det känns bra för Oscar :) Men lika fint hade det varit om Oscar faktiskt kunnat följa med Alex för att träffa hans kompisar också, och att dom inte varit så sviniga mot honom.
Dialogerna är fortfarande så väldigt verklighetstrogna och jag älskade hur Alex bara helt utan vidare berättar att han fick höra det om sushin under deras första kväll, och hur Oscar istället sitter där med hettande kinder. Han är så himla söt! Och föressten; jag älskade också att han fick ha en scarf – det känns väldigt Oscar! (Och du vet ju att jag är lite utav en klädnörd när det kommer till storys så det var trevligt att få lite sån information också.)
Det jag skrattade mest åt var Jules kommentar om att Oscar var tvungen att se till så att Alex inte skulle dyka upp nästa torsdag hahah! Stackars kille; han var säkert väldigt charmig på dansgolvet! Också väldigt komiskt med Oscar som fått gå av golvet flera gånger på grund av skrattanfall.
Slutet; ville bara att Oscar skulle be Alexander komma hem till honom så att han skulle slippa ligga där i soffan med tårar rinnandes alldeles ensam. Jag tycker det är så himla hemskt att han är ensam i allt det där! Det känns trovärdigt att Oscar håller det för sig själv och inte säger något till Alex; men samtidigt är det precis vad man vill att han ska göra. Men du beskrev det hela väldigt fint; sådär så att det riktigt gör ont i en själv. Bara orden ´..och han försökte lugna ner den stötvisa andningen´ gör det ju jobbigt själv att andas för stunden!
Tycker för övrigt det är så charmigt att dom så ofta jävlas med varandra genom sms:en haha!
Ursäkta för dålig och lång(word) kommentar men du är bäst, bäst, bäst!! |
|
|
|
