Det är över, för den här gången |
Här är ytterligare en av mina gamla noveller. Jag ursäktar om ni har läst den tidigare då den var uppe på ett annat konto, men jag vill bara se vad ni tycker om den och om det är någonting som är intressant att läsa. Den betyder otroligt mycket för mig så jag kände att den behövde ha sin plats bland mina verk.
.....................
Inte igen. Kan det aldrig ta slut? Tårarna rinner ner för kinderna, men man står ändå där och försöker hålla tillbaka de nya som kommer. Man känner hur klumpen i bröstet kommer tillbaka och hur det blir svårt att andas.
Han står där i hallen och tittar på en med ögon som lyser igenom av så mycket besvikelse och smärta att man kan se hur tårarna börjar samlas, och hur hans ögon blir glansiga.
â€Jaha, säger han och ser en rakt i ögonen. â€Ã„r det så här vi ska ha det? Jag… Jag vet inte hur jag ska bete mig. Det känns som allt jag gör blir fel. Jag tycker det här är skitjobbigt.â€
â€Tror du jag tycker om det då? Frågar man och känner hur den sista gnistan av hopp försvinner i samma stund som man uttalat orden.
Svaret skär som en kniv i hjärtat och de sista krafterna börjar ta slut.
â€Inte vet jag. Vi måste ju lösa det här på något sätt. Ska jag sluta bry mig? Ska jag bli en av de föräldrar som inte alls bryr sig om vad deras ungar håller på med? Annars är det ju bara du som kan lösa det här. För om du skulle ändra på dig så skulle ju allt vara löst.â€
Han sätter sakta och mödosamt på sig skorna, öppnar dörren, men står kvar för att en sista gång se en i ögonen.
â€Ja, som sagt. Jag vet inte. Jag tycker det här är skitjobbigt.â€
Så går han ut och drar igen dörren. Bilen startar och efter en stund kör han ut från gården.
Man står som förstenad. Man andas inte ens. Det finns inte ett tecken på liv. Inte förrän ljudet av bilmotorn försvunnit helt, och man inser att man är ensam. Då brister det. Man sjunker gråtande ihop på golvet och ligger där. Orkar inte röra sig. Känner hur man förgäves kippar efter luft. Pulsen slår i hela kroppen och man skakar så mycket att man skulle kunna gå sönder. Klumpen i bröstet ligger kvar och hindrar alla försök till luft. Den går inte bort. Paniken börjar göra sig hörd. Vad ska man göra? Kan inte livet ta slut? Man ångrar att man gav upp förra gången, när man hade ett val. Man var så nära att ta tabletterna. Man stod till och med och stirrade på burken. Men rädslan för att man skulle överleva (och att alla då skulle veta allt) hindrade en. Nu var medicinskåpet tomt. Det hade man kollat flera veckor innan. Så nu hade man inget val längre.
Då hittar man en utväg. Man samlar sina sista krafter och släpar sig in i köket. Man tar sig fram till knivarna, väljer ut en av dem och sätter sig ner på golvet. Mp3-spelaren blir ett sista försök att stänga ute alla röster som säger att allt är ens eget fel. Att allt skulle vara mycket bättre om man inte fanns. Men inget förändras mer än att man sätter kniven mot armen och börjar. Det är som en reflex. Man bara gör det. Armen blir röd och såren blir djupare och djupare. Sen kommer det som man har väntat på. Blodet som pulserar lysande ut ur såren och rinner ner för armen. Direkt känner man hur klumpen i bröstet släpper och lungorna fylls med luft.
När man känner att det är över (att det inte gör ont längre) och att pulsen har lugnat sig slutar man. Sitter där och stirrar ut i luften utan att egentligen se någonting. Allt är bara mörkt och tomt.
När man vaknat â€till liv†igen reser man sig upp, sköljer bort blodet och diskar knivar. Sen lägger man tillbaka den på sin vanliga plats. Man är helt slut, men det är över. För den här gången.
|
| Kommentarer | | martobicat - 28 mar 14 - 18:49 | | Jag tyckte den var bra, du är bra! |
|
|
|
