Livet |
Att vara en tjej på 14 år som lider av epilepsi och är adopterad är inte lätt och att leva med det att man blir hatad och mobbad var man än går.
Det faktum att alla tror att man har damp eller andra sjukdomar är inte lätt.
Att gå hem från skolan varje dag och veta att alla glada miner och roliga samtal egentligen döljer känslor som hat ilska och trötthet.
Det känns som om hela världen är emot en.
Mitt liv känns väldigt ihåligt.
Det fattas alltid en massa saker jag inte kan få.
Även om alla dagar är olika och det händer nya sker varje dag så känns alla dagar lika.
Jag vaknar på morgonen jag äter, borstar tänderna och klär på mig tar min väska och låser dörren och börjar gå ner för den lilla backen som känns en mil lång.
Sedan kommer jag ner till busshållplatsen.
Bussen kommer och jag kliver på.
När jag kommer in så möts jag av blickar som följer varje steg jag tar när jag letar efter en plats att sitta på.
Tillslut hittar jag en plats vid den person som inte tittar på mig.
Bussen åker från hållplats till hållplats.
Nu kommer den där jag ska av jag kliver av och börjar gå mot allt hat och alla dåliga känslor och det tråkiga jobb som kallas skola.
Oftast när jag kommer fram så är korridorerna helt tomma,
Några personer sitter och väntar på att dagen ska börja.
Jag går och sätter mig på en bänk lite ifrån de andra.
Det är tyst. Nästan för tyst.
men ca 10 minuter innan lektionerna ska börja så börjar eleverna droppa in en efter en.
Och som vanligt möts man av blickar som nästan säger rakt ut " å nej inte hon igen "
men ändå kan man höra ett ord ett enda ord när de passerar och det är "Hej"
Ingen fortsättning bara ett enstaka ord.
Det betyder ingenting för mig för jag vet att de inte menar det.
Dagarna i skolan är långa men jag överlever.
detta skrevs när jag var 14 år.
det kanske låter som om mitt liv bra består av massa skit men så är det inte
Nu är jag 15 år och allt är bättre men det som har hänt går inte att glömma
Det har hänt mycket i mitt liv både gott och ont.
|
|
|
|
