Prinsessan och Monstren |
Här är en av mina gamla noveller. Jag ursäktar om ni har läst den tidigare då den var uppe på ett annat konto, men jag vill bara se vad ni tycker om den och om det är någonting som är intressant att läsa.
.....................
En liten flicka står utanför dörren, och stirrar ut på världen framför sig. Fem år och redan ser hon saker som hon aldrig trodde att hon skulle få se. Som liten drömmer man om prinsessor, skatter och ståtliga slott. Varför ser inte hennes värld ut så? Vad har hon gjort för fel? Monstren cirkulerar runt henne, men på samma gång blir hon ignorerad och hon vet inte vad som är värst. Det har blivit hennes verklighet, och har nog alltid varit det. Det måste ju finnas monster för att prinsen ska kunna komma. Eller hur? Visst kommer han att komma med räddningen snart?
Hon klamrar sig fast vid kudden som hon håller i famnen. Som en sköld mot faran gömmer hon sig bakom den och försöker att inte märka av någonting, men ljuden kan hon inte skydda sig mot. För varje förändring i tonläge eller styrka försvinner lite av hennes mod, men prinsen kommer att komma. Han måste komma. Så är det i alla sagor. Han måste komma. Världen blir suddig och hon hoppas inget annat, än att allt snart är över. Tårarna börjar rinna nerför hennes kinder, och runt omkring blir allting bara värre. Höga tjut och skrik förstör den lugna tystnaden, och den lilla gnutta hopp som en gång fanns i hennes hjärta är nu förstörd. Söndertrampad och krossad av kaoset runt omkring henne, och även om solen värmer och lyser klart så har hon aldrig känt kylan bita ett starkare tag i henne än nu. Hon vill skrika ut i luften. ”Varför märker ni ingenting!” men hon vet att det är fel, och rädslan för vad som skulle kunna hända då är alldeles för stor. Så hon fortsätter precis som förut. Tyst, osynlig och utom räddning.
Systrar har hon flera stycken, men ingen kan hjälpa henne nu. När de blev stora nog att fly försvann de direkt, och ingen tänkte på att hon blev kvar. Hon hade velat ha dem hos sig nu. Någon att hålla om och ty sig till. Någon som brydde sig och förstod, men hon blev ensam kvar. I en värld av mörker och av hat. Något logiskt kan hon inte urskilja längre. Allt är ett kaos som blir större och större för varje minut som går. Hon vet inte längre vad hon ska göra, så hon börjar sakta dra sig bort över gräsmattan. Hon håller sig på ett lagom avstånd. Hon vet att hon måste stanna kvar. Hon får inte gå därifrån, så hon ställer sig så långt därifrån hon kan komma utan att försvinna helt, men egentligen gör inte det saken bättre. Hon hör ändå varje ljud, ser varje detalj och känner varje smärta. Kroppen börjar sakta domna bort, men hon låter det inte synas. Hon kan inte förvärra alltihop. Situationen är tillräckligt jobbig ändå.
Sakta börjar allt lugna sig och hon känner hur någon tar tag i hennes hand, trycker den hårt och håller den kvar i ett krampaktigt grepp. Det börjar bli tyst, och äntligen kan hon gå bort till tältet på baksidan. Det tält som skulle bli hennes säkra sovplats för natten. Hon lade sig ner på kudden och blundade hårt. Hon ville aldrig vakna igen. Hon ville stanna kvar i den här stunden. I den famn som nu höll om henne i ett stadigt grepp. Hon visste inte om det var för hennes skull eller bådas, men hon hoppades (för allt i världen) att det aldrig skulle ta slut. Att vakna upp nästa morgon (och få gå igenom allt igen) var mer än vad hon skulle klara av. Så hennes sista önskan innan hon somnade var att få stanna kvar i det tid och rum som nu härskade.
Är det någon som förstår vad som händer? Är det någon som ser den verkliga världen? Monstren, som egentligen är de två människor som hon älskar mest i den här världen. Föräldrarna som utan att veta det, ger henne djupa ärr som kommer att bränna livet ut. En händelse som aldrig kommer att glömmas eller förlåtas. Slottet som hon önskade sig, ett fängelse utan fönster. Kommer hennes värld någonsin att förändras. Kommer hon få den saga som hon drömmer om, och kommer hon klara sig oskadd ur detta. Det kan nog bara framtiden berätta.
|
| Kommentarer | | martobicat - 24 mar 14 - 10:24 | | Gillar!!!! |
|
|
|
