I hate (almost) everything about you- del 44 [m/m] |
jag vet inte, jag har bara känslan av att ni kommer bli besvikna på den här delen. Jag är så säker på att den här storyn skulle ha blivit så mycket mer spännande och bra om ni skrivit den istället haha :( Men tack ni som fortfarande läser.
______________________________________ ____________________
- kapitel 44
Liam kände sig på mycket bättre humör när han hoppade av bussen hemma. Det hade blivit en riktigt kul eftermiddag fastän han inte varit så peppad till början.
Med lätta steg gick han fram till Andys ytterdörr och när han väl öppnade kunde han inte hålla tillbaks det fåniga leendet.
”Tja.”
Andy såg däremot inte alls lika glad ut.
”Har det hänt något?” Han var precis på väg att fånga upp Andys läppar då den svarthårige samtidigt backade bak ett steg från dörren. Antagligen för att släppa in honom och för att han inte märkt vad Liam varit på väg att göra. Visst? Efter att ha sparkat av sig skorna, något som var otroligt skönt att få göra där hemma än hos honom själv där skorna så tvunget behövde stå i skolhyllan som att dom var i någon himla skoaffär, följde han efter Andy in till rummet.
”Är det du som målat det där?” frågade han förvånat och nickade mot insidan av dörren. Han hade sett det först när han satt sig i sängen och det hade definitivt inte varit där senast han varit inne på Andys rum. Det var stjärnor, dom typiska tatueringsstjärnorna där nästan hela stjärnan är vit förutom dom svarta bredare konturerna, men det som ännu mer fångade hans blick var den påbörjade gestalten. Alldeles svart och med något som såg ut att vara början till ett par vingar. Det var hur coolt som helst.
”Jag tänker inte göra det här längre.”
Liam vände sig förvånat om. ”Vadå? Måla?”
Andy skakade på huvudet. ”Det här med oss. Jag vill inte vara här hemma med dig och allt är bra och mysigt och.. att du ska ignorera mig eller bara bete dig som en idiot i skolan, det spelar ingen roll att jag vet att du inte menar det.. jag tänker inte göra det. Jag fattar inte hur du kan umgås med den där äckliga, äckliga människan.”
Andy vred händerna i varandra och försökte låta mer bestämd än han var. För inombords skreks det så mycket att han snart inte visste vad som var tankar och vad som var hans egna ord. ´Är du galen?! Du kan inte sabba det här nu!´ ´Var inte så jävla känslig.´ Vill du förlora honom innan du knappt fått honom?´ ´Tycker han om mig på riktigt eller är det bara någon slags lek för honom?´ ´Kommer det verkligen bli bättre när skolan är slut eller kommer han glömma mig då och gå vidare?´ ´Han är en idiot!´ ´Det är inte så lätt för honom heller..´
”Va? Andy..”
”Nej. Jag vill inte. Jag.. skiter i det. Du kan.. gå på en gång.” Han lät mer osäker för varje ord och han hatade det.
Liam vände sig mer mot honom och försökte fatta tag i hans hand men han drog åt sig den. ”Sluta.. jag har ju sagt att..”
På något sätt lyckades han ändå hitta en röst som inte lät lika skärrad som han var. ”Jag tänker inte göra det något mer!”
Liam kände hur paniken försökte få tag i honom, hur den jagade och sträckte ut långa händer efter honom, hotade med att klösa honom blodig och fånga in honom i det där lilla, lilla utrymmet där man blev fullständigt nedbruten, uppjagad och sedan nedbruten igen, där ´ångest´ plötsligt hade blivit ett positivt ord för att det skulle ha varit så mycket enklare än greppet som hotade att kväva en bara för att sedan få en att andas så häftigt som man aldrig tidigare gjort.
Han gjorde det första som dök upp i huvudet. Lutade sig fram och tryckte läpparna mot Andys. En stund var läpparna alldeles stilla under hans, innan dom drogs därifrån, men nu väldigt tysta.
”Jag är ledsen för det där i matsalen.. och allt annat.. Jag vet att han är ett svin”, suckade han och tittade snabbt upp på Andy. Han var fortfarande tyst så han fortsatte. ”Jag fattar inte heller varför jag ens började umgås med honom från första början. Eller egentligen fattar jag precis, för att jag var lika svinig då men.. nu är det som det är och jag kan liksom inte bara..” Han såg ner på täcket innan han såg in i Andys blåa ögon igen. ”Jag kan inte bara välja bort honom och ha dom andra kvar, det funkar inte så..”
”Jag struntar i det..”, sa den andre och såg bort.
”Du..” Läpparna fångade upp Andys igen och efter en stund kände han hur dom särades och Liam flyttade sig närmare, lät långsamt kyssen djupna, placerade en hand vid den smala höften och kände desperationen sprida sig i hela kroppen. Det var först när han kände något vått mot överläppen som han drog sig undan och såg Andys tårfyllda ögon.
Underläppen darrade till hur mycket han än kämpade för att få den still. Liams gröna ögon blev mer och mer grumliga tills att dom bara var två pölar för Andy.
”Andy..”
Liams röst var hes och innan Andy hunnit dra sig undan hade han lagt armarna om hans kropp som bara blev ännu stelare av omfamningen.
”Jag är ledsen”, viskade den blonde och drog honom närmare trots hans egen motvillighet. Samtidigt ville han inget hellre än att bara få slappna av och klamra sig fast och bara stanna där för evigt.
”Jag vet att jag beter mig som ett själviskt as. Jag vet att det jag.. det jag gör egentligen är sjukt mycket värre än vad Pontus gör. Du förtjänar tusen gånger bättre men jag vill inte.. jag vill ju vara med dig..”
”Vill du verkligen det?” pressade Andy fram. ”Det verkar ju bara bli till besvär. Vi kanske bara ska.. vi borde inte vara med varandra alls, det funkar inte..” Han svalde ner en snyftning men kunde inte längre stå emot armarna som höll honom så hårt utan sjönk bara ihop som en trasig sak i Liams armar.
”Det är klart jag vill.” Han lät fingrarna glida genom Andys hår innan dom försiktigt greppade det. ”Det är bara för ett tag..” Han hatade sig själv för att det var dom orden som lämnade hans läppar och inte ´Du har rätt, det funkar fan inte såhär, jag skiter i vad andra skulle tycka om mig, om så Pontus skulle försöka slå in mitt ansikte, för du betyder mer.´ Det sista var ju sant. Andy betydde mer. Det hade han gjort från första början. Hade han inte gjort det skulle Liam aldrig ha reagerat som han gjort, han skulle ha släppt allting som hade med Andy att göra efter att han fått den där stängda dörren framför näsan när han var 13. Men han hade aldrig släppt det. Ändå kunde han inte föreställa sig att bara skita i resten, att låta det gå hur som helst. Han var inte tillräckligt modig för det. ”Eller hur? Det är bara för ett tag till Andy.”
Den tunna kroppen i hans armar och synen av dom tårfyllda ögonen fick det att kännas som att någon försökte punktera hans hjärta med sylvassa nålar. Hundratals som stacks gång på gång.
”Jag vet inte..”, viskade han till sist och Liam kände honom trycka ansiktet hårdare mot hans bröst.
”Jag tycker så mycket om dig..” Han hade tänkt orden så många gånger redan, varenda gång han såg honom, när han inte såg honom, hela tiden. Dom hade bara inte uttalats högt tillräckligt många gånger. Det var klart att Andy blev osäker.
Andy kände greppet hårdna ännu mer och han lindade sina egna trötta armar om Liams midja, kramade tillbaks och struntade i att han blötte ner hans tröja med tårar.
”Jag tycker om dig också ju..” En till brännande snyftning svaldes ner innan ett darrigt andetag lämnade hans läppar. Det var bara för ett tag till.
Han visste inte hur lång tid det hade gått när Liam till sist frågade om han var okej, om dom var okej, strök tummen över hans kind och såg på honom med spända käkar som han förmodligen inte trodde att Andy skulle lägga märke till.
Liam struntade i att svara på Cathys fråga om vart han skulle. Mest för att han inte var säker på att rösten skulle hålla. Eller att han ens skulle kunna sära på dom hårt sammanpressade läpparna. Väskan hade bara kastats in på hallgolvet innan han lämnat huset igen.
”Jag vill bara vara ifred. Kan du bara.. gå, snälla.”
Nävarna knöts. Öppnades. Knöts igen. Enda tills bussen äntligen kom. Han fick gång på gång påminna sig själv om att slappna av så pass att han kunde dra in ny luft i lungorna. Han överreagerade. Det var inte som att det var kört. Att allt redan var borta.
Det kändes som en evighet innan bussen äntligen stannade vid Hötorgets hållplats men väl där verkade han ändå inte få komma av.
”Men kan du öppna dörrarna för fan?!” Han tog ett steg bakåt och kastade en ilsken blick fram mot chauffören som verkade ha glömt vad hans jobb var.
Han hade redan ringt två gånger och till sist tappade Liam tålamodet och drog upp telefonen ur jackfickan.
”Vad är det som är så himla viktigt?” snäste han till fastän han mycket väl visste att det inte var Jakes fel att han mådde som han gjorde.
”Oj hej på dig också..”
Han försökte ta ett lugnare andetag och kunde sedan fortsätta i en något trevligare, eller snarare mindre otrevlig, ton. ”Sorry, vad ville du?”
”Skulle bara höra om du ville med och gymma när det inte blev av sist? Jag tänkte åka om en halvtimme typ.”
”Nej, jag är inte ens hemma och.. alltså jag orkar inte prata nu bara, vi hörs imorgon eller något.” Han tryckte av innan Jake hunnit säga något och stoppade sedan ner telefonen i fickan innan han skulle få för sig att kasta den i backen eller något.
Varför kunde han inte bara vara någon som brydde sig mindre. Varför kunde han inte bara ta ut den där skräcken över att bli ensam från bröstet, långsamt krossa den i handen och sedan låta smulorna sila mellan fingrarna så att allt skulle försvinna. Varför kunde han inte bara våga.
Han hade tagit sig över det schackrutiga torget när mobilen vibrerade till följt av ett litet pling.
[18:22 nytt meddelande- Jake] Vart är du någonstans?
Ovanför trappen i den inglasade tunnelbaneuppgången befann sig som vanligt flera svarthåriga gestalter och det var mot en av dom glasrutorna han uppgivet lutade ryggen. Dom andra som skulle föreställa emo såg bra mycket lyckligare ut än honom.
[18:27 sänt meddelande] Stan, plattan. Vadådå?
Det kom inget svar men en kvart senare hörde han istället Jakes röst. Förvirrat såg han sig omkring tills han fick syn på en brunhårig kille klädd i svarta jeans, hängande hängslen och en grå cardigan som kom mot honom.
”Vad fan står du här och deppar över?”
”Du behöver inte låta som att det är någon skitsak bara”, bet han av och rätade på sig från glasväggen. ”Vad gör du ens här?”
”Med tanke på hur du lät och vart du sa att du befann dig så kändes det som att någon behövde komma och kolla vad fan som hänt, emohörnet Liam..?”
Han svalde hårt innan käkarna pressades ihop igen. Ilska var tusen gånger bättre än det andra alternativet.
”Okej kom”, suckade Jake och greppade tag om hans arm och mer eller mindre drog ut honom mot gatan.
”Men han sa liksom inte att han aldrig mer ville se dig?”
Liam höll så hårt om latteglaset att det inte skulle förvåna honom om det sprack. Han hade berättat vad som hänt efter att han kommit in till Andy och Jake hade varit smart nog att inte nämna någonting om vad han frågat tidigare ´Är Andy verkligen okej med det?`
”Nej men det fattar du väl själv! Du såg honom inte, han var fan asledsen och hur positivt är ´Jag vill vara ifred, kan du gå? Snälla.´ Han bad till och med om det!”
”Liam!” avbröt Jake. ”Ta dig samman, okej? Du behöver inte bli sån dramaqueen..”
Han andades ut mellan sammanbitna läppar och såg ner i glaset en stund. ”Men jag ville ju inte att det här skulle bli förstört, hade det bara varit för kul så hade det väl inte gjort något men.. det är inte direkt som med Emma, och jag och Andy är ju inte ens..” Han bet tag om ringen i läppen och såg sedan upp på Jake. ”Jag skulle bara ha hållit käften om att jag kände någonting från första början, det var bättre som det var innan.”
Jake skakade på huvudet. ”Det där menar du inte. Fan, du har ju inte lett så här mycket som på sistone sen.. jag vet inte ens på hur länge”, sa han och fortsatte innan Liam hunnit svara något. ”Kolla, jag fattar att du inte.. tänker avslöja något för killarna, för jag tänker inte ljuga och säga att dom säkert skulle tycka det var okej, och jag fattar att du inte skulle palla det. Men det behöver inte alls vara kört, han kanske faktiskt bara vill få vara ifred ett tag och.. jag vet inte gråta ut?”
”Sluta”, kved Liam.
”Nej men seriöst. Du har alltså berättat tidigare vad det ens beror på? Varför du fortsätter bete dig som, förlåt men ganska svinigt mot någon som du säger dig tycka om?”
Han nickade. ”Men ja, flera gånger, jag har ju sagt att det bara är för ett tag och..” Han drog hetsigt fingrarna genom luggen. ”Jag vet att det inte gör det mer okej och att det är jag som är så jävla feg bara men..”
Jake drog en hand genom sitt eget hår och såg en stund på Liam innan han suckade. ”Han kanske släpper det, om han verkligen tycker om dig ändå så.. han sa ju inte att du aldrig mer skulle komma tillbaka. Låt honom vara en stund bara, det kanske kändes extra jobbigt för honom idag bara. Vilket är ganska förståeligt eller hur?”
Det var förståeligt. Han ville bara inte låta honom vara. Han ville vara där och krama den tunna kroppen, dra fingrarna genom det svarta håret och få honom att förstå hur mycket plats han faktiskt tog i Liams bröst. Hur han fick hjärtat att dunka och vidga sig så mycket att lungorna nästan fick flytta på sig.
”Det känns extra jobbigt för honom varje dag Jake.” Han tittade envist ner på bordet och försökte hålla alla känslorna i schack. Han kunde inte tappa kontrollen. Inte här. Han borde ha stannat på sitt rum. Med dörren stängd och hög musik där ingen skulle höra.. fast han grät inte. ”Och det enda jag borde göra är att säga att vi inte kan fortsätta det här. För jag bryr mig om honom, du fattar inte hur mycket..”
”Jag fattar..”, sa Jake ovanligt lågt och det var först när Liam såg upp som han insåg att hans kompis hade svårt att veta vad han skulle säga för något. Orolig för att säga någonting fel när Liam redan såg ut att vara på gränsen till att tappa fattningen. ”Du skulle inte sitta och snacka om känslor om du inte brydde dig enormt mycket.” Den brunhårige log försiktigt. ”Så jo jag fattar. Och ja, det kanske vore det allra schysstaste egentligen, men tror du att någon av er skulle må bra utav det i längden? Jag vet inte men..” Han ryckte på axlarna. ”Ni skulle förmodligen bli sjukt deppiga båda två. Fast du har ju ändå..”
”Vad?"
Jake skakade på huvudet och tog en klunk ur sin kopp. ”Det var inget.” När Liam fortsatte se på honom gav han till sist med sig och fortsatte. ”Jag vet att du inte vill höra det och ja jag vet att det skulle vara asjobbigt för dig, men du skulle kunna skita i vad alla andra tycker för en gångs skull och.. du har ju åtminstone mig om dom andra inte skulle fatta.. eller det skulle dom ju inte, det vet vi båda två.” Han ryckte på axlarna igen och såg ner i sin kopp, förmodligen beredd på ett utbrott ifrån Liam för att han ens föreslog att han skulle göra hela grejen med Andy officiell, när han visste att bara tanken gjorde hans kompis illamående. Blickar. Viskningar. Kommentarer. Den inte längre självklara platsen i gänget. Ovissheten. Rädslan. Osäkerheten.
”Och om jag inte kan det”, kom det till sist som svar när tänderna släppt underläppen. ”Då är allt redan förstört nu. Du såg honom inte..”
”Han kanske släpper det för den här gången. Ibland behöver man bara få vara ifred ett tag..”
”Hey, är du okej?” Jakes tonläge hade ändrats och det var först då Liam insåg hur länge han måste ha suttit och tittat ner och att knytnäven på bordet inte längre var hårt knuten utan snarare darrade.
”Ja det är klart”, sa han snabbt och harklade sig. ”Ska vi.. gå eller?”
Jake nickade och visade än en gång tydligt hur bra han kände Liam. Han frågade ingenting mer, han nämnde inte hur sorgsen den gröna blicken nyss varit och han rörde inte vid hans axel som någon slags tröst.
”Du kommer ha rökt ihjäl dig innan du fyllt tjugo.”
”Jag drar inte ner röken så djupt.”
Jake skrattade till i samma stund som Liam drog på munnen.
”Det var fan det sämsta jag hört på länge.”
”Jag är nog beredd att hålla med.” Han blåste ut röken innan han släppte ciggen på marken. ”Jag ska sluta någon gång. Men du själv då?”
”Jag röker typ lika många cigaretter på ett år som du gör på en dag eller något”, sa han med ett höjt ögonbryn och Liam blev tvungen att flina till igen. Vilket faktiskt var ganska skönt för omväxlingens skull. Dom hade käkat på mcdonalds och kanske var det tack vare lite mat som han gått från att känna sig gråtfärdig, fastän han aldrig skulle ha låtit en endaste droppe komma ut, till att fungera någorlunda normalt. Om han bara lät Andy vara tills imorgon så kanske.. Tanken fick klumpen i magen att växa igen och han slog genast undan den.
[23:12 sänt meddelande] Sover du?
[23:13 nytt meddelande- A] Nej inte det minsta.
[23:13 sänt meddelande] Jag försökte att inte skriva eller ringa men.. det är svårt att låta bli när man gjort någon man tycker väldigt mycket om illa.
[23:14 nytt meddelande-A] Det gör inget att du skriver, jag behövde bara få vara ensam ett tag..
[23:14 sänt meddelande] jag fattar det
[23:15 sänt meddelande] men jag menade det jag sa: jag tycker om dig. Jättemycket. Även om det inte märks och att jag fattar om du inte tror att jag gör det.
[23:17 nytt meddelande] Det märks visst.
[23:17 sänt meddelande] Inte tillräckligt ofta och jag vet det. Och jag skulle vilja ändra på det, jag är bara inte lika modig som dig. Det har jag aldrig varit. Jag har alltid bara låtsas.
[23:18 nytt meddelande-A] Är det på riktigt för dig? Jag menar, jag märker att du tycker om mig, även om du gör dumma saker, men om det bara är på lite kul för dig, för att du vill testa eller något så.. då vill jag inte.
[23:20 sänt meddelande] Jag har aldrig känt något så riktigt som för dig, det är därför jag känner mig ännu jävligare. Men det kommer ordna sig, jag lovar.
[23:50 nytt meddelande-A] Vi är okej.
[23:52 sänt meddelande] …? Säkert?
[23:52 nytt meddelande-A] Säkert. Godnatt.
[23:53 sänt meddelande] (: Sov gott.
ni får väldigt gärna berätta vad ni tyckte.
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 19 mar 14 - 23:30 | Alltså. Alltså. Hallå? Det här var. Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det, men dina ord - besvikna, mer spännande om vi skrivit etc etc - de passar inte alls i sammanhanget. Inte någonstans, om jag ska vara helt ärlig. Jag älskar att jag inte vet vad som kommer hända, jag älskar att du inte alltid tar historien i den riktning man tror och tänker och hoppas. För liksom. Det här är Andy och Liam och ingen förstår dem så bra som du gör. Självklart ska det vara såhär, nu när man faktiskt läser om det. Självklart ska Andy säga sådär, självklart ska Liam reagera som han gör. Det är så otroligt vackert, det du skriver - jag hoppas du själv ser hur mycket du har utvecklats och hur mycket du utvecklas för varje ny del! Dina sms blir bara bättre och bättre och det syns verkligen att du jobbar på det - att du, till skillnad från mig, ger berättelsen den kärlek den förtjänar! Jag älskar hela biten när Andy och Liam pratar, när Andy drar sig undan, när han säger åt Liam att sluta. Alltså mitt hjärta. Liksom Likeyoudcare så håller jag fortfarande Jens varmt om hjärtat och alltså - den twisten, jag är helt säker på att du skulle klara det galant, om du ville ta det i den riktningen! Att skriva är att vara konstant livrädd för att göra fel, men vännen - än har du inte gjort någonting fel, det är så rätt så rätt! Men ja. Jens.
Kärlek. | | Likeyoudcare - 19 mar 14 - 22:05 | Vadå inte spännande! Jag hade precis satt mig ner med min mat och skulle läsa den här delen - och min mat hann kallna. Kunde inte slita mig! Åh, så fint, så otroligt fint att man äntligen får se precis hur mycket Andy betyder för Liam!
Men jag tycker absolut du ska plåga dem lite mer (hehe, novell-sadisten i mig kommer fram) och fortsätta spinna vidare på det här temat lite. Fastän Andy säger att de är okej NU, så kommer det ju komma fler gånger då Liam behöver bete sig som ett svin i skolan. Och så Jens som finns där vid sidan av (och som jag hoppas kommer börja tycka om Andy på DET sättet)som kan visa Andy precis hur bra det ska vara och kännas HELA TIDEN :)
Ja, vad ska jag säga. Jag ser helt enkelt fram emot nästa kapitel så otroligt mycket. Blir galen av denna väntan haha! |
|
|
|
