[M/M] De sju dödssynderna. [Del 27] |
jag måste erkänna att delarna inte är så genomarbetade. inte alls, faktiskt. men jag orkar faktiskt inte mitt bland läxor och träningar och allt annat jag borde men inte gör. därför får ni dem så som de är. hoppas det duger.
Vik samman rummet
och släck tiden,
förgör allt
och skapa friden!
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
”Är det Anne?” Fingertopparna strök mot hans panna men det var knappt att Alexander hann reagera innan de försvunnit igen och hans mamma hade återgått till tröjan hon försökte laga. Huset var sådär tyst igen, men de var ensamma och Alex hade kunnat lägga sig på soffan med fötterna på soffbordet. Han bet sig i läppen, såg på hennes runda profil och funderade för en stund om han kunde berätta det för henne – säga att nej, det var Oscar. Han som pappa slog mig för att jag kysste. Han som jag är tillsammans med. Min pojkvän, du vet, dansaren.
”Nej”, han lät telefonen försvinna ner i byxfickan och skakade på huvudet. ”Hon har gått vidare, förstod att jag inte-, att det inte skulle fungera mellan oss.” Anne var nu tillsammans med Mike i fotbollslaget, men trots det hade hon gjort en stor scen av Alexanders uppbrott mitt i cafeterian där han suttit med Colin och de andra. Med flammande kinder och blickar som brände av nyfikenhet hade han lyssnat på vart dräpande ord hon slängde mot honom. Hur han hade spelat henne, att det hela hade varit ett skämt lagkompisarna emellan. Han lät henne tro det. Oscar hade inte sagt någonting om uppbrottet, men hans mörka ögon hade inte varit lika vilsna sedan dess.
”Du mamma”, han vände på sig så att han låg på mage, mobilen pressade mot bröstet och han såg hur hans mamma höjde blicken med det där lilla leendet som de brukade ge varandra när de var ensamma. När huset var en tillfällig fristad. ”Jag tänkte börja med dans.”
Leendet försvann och bara sådär tjocknade tystnaden, gjorde det lite svårare att andas. Alex hade inte tänkt så mycket på det, mer än att han behövde röra på sig regelbundet och Oscar hade visat honom lite olika rörelser – inte balett då, men breakdance. Och Alexander hade gillat det, gillat utmaningen – styrkan och koncentrationen som krävdes – trots att Oscar hade skrattat så att han grät när Alex dansade i deras vardagsrum. Och. Oscar skulle vara där. De skulle kunna umgås utan att folk tänkte så mycket på det, de behövde inte gömma sig.
”Älskling-”
Han pressade ihop käkarna och vände på sig igen, återgick till mobilen. ”Glöm det, det var inget.” Han ignorerade sättet som lungorna drog ihop sig på, som om blicken inte hade varit nog. Fingertopparna letade sig än en gång till hans panna men han vred undan huvudet, ville inte ha någon närhet.
”Gör det inte värre för dig själv”, viskade hon och Alex bet så hårt i kinden att skinnet gick sönder och han kände smaken av blod, men han lyckades i alla fall svälja de dräpande kommentarerna. Alla i stil med att ingen av dem, varken hon eller hans pappa, hade ett skit att göra med hans liv.
[17:35 nytt meddelande: Oscar x] Du skämtar? Eller hur, Alexander?
[17:41 sänt meddelande] Vadå, har man inte tights? Hon i affären sa att det var det vanligaste..
[17:42 nytt meddelande: Oscar x] Nej, jag menar, är du verkligen säker på det här? Dans?
[17:45 sänt meddelande] Måste du ta deras parti?
[17:45 nytt meddelande: Oscar x] Det var inte så jag menade! Jag bara undrar, har du tänkt igenom det här? På riktigt, alltså.
[17:51 sänt meddelande] Du vill inte ha mig där.
[17:52 nytt meddelande: Oscar x] Så klart jag vill! Jag vill ha dig överallt, hela tiden, dummer. Men, är det verkligen så klokt? Vad kommer din pappa säga? Vad kommer han göra?
[17:55 sänt meddelande] Han kan göra vad fan han vill. Det är bara dans.
[17:57 nytt meddelande: Oscar x] Var inte dum.
[18:01 sänt meddelande] Vad fan Oscar, sluta! Jag vill det här! Jag vill få göra vad fan jag vill, jag vill kunna vara med dig utan att smyga hela jävla tiden. Om du inte vill ha mig där, bara säg det – var inte så feg! Dra inte in min jävla pappa i det här.
[18:03 nytt meddelande: Oscar x] Du är omöjlig idag, vet du det? Tror du helt seriöst att jag inte vill ha dig där? Att jag inte vill umgås med dig? Tror du att jag vill smyga? Som fan heller!
[18:09 sänt meddelande] Förlåt. Jag menade inte att säga sådär.
[18:10 nytt meddelande: Oscar x] Jag vet. Ge det lite tid. X
Alexander hade aldrig varit bra på det där med att tänka först, göra sen. Redan den torsdagen hade han kört sin slitna Citroën till dansskolan, parkerat den bredvid de nypolerade bilarna och gått upp till entrén med långa, beslutsamma kliv. Det kändes lite fånigt, med tights som stramade runt benen och de personliga delarna, men han slappnade av lite när han såg de andra inne i salen. De gick klädda precis likadant, om man inte räknade med Alexanders slitna bandtröja. De andra hade linnen, men riktigt så långt var han inte villig att gå. Inte än.
Han kunde inte hjälpa det fåniga leendet när han såg de mörka lockarna i ena änden av rummet och han gick, stelt och klumpigt i jämförelse med de andra, över till Oscar som stretchade med några tjejer. Den ena av dem kände han igen från biografen och det var henne han fick ögonkontakt med först. Någonting i hennes blick tycktes fånga Oscars uppmärksamhet och han vände sig om när Alexander fortfarande hade ett par meter kvar. De mörka ögonen vidgades och det var någonting med uttrycket i hans ansikte som fick Alex att sakta ner. Det svävande hjärtat började dala, röra sig allt lägre mot magens skrovliga botten. Han ville inte ha honom där.
”Alexander?” Rösten var avvaktande och de mörka ögonen färdades runt i rummet, som för att dubbelkolla vilka som såg dem tillsammans. Det var så fånigt. Alex satte sig ner bredvid honom, lite för nära, och försökte kopiera deras rörelser – hans kropp protesterade genast. ”Vad gör du här?”
”Fröken Amina sade att torsdagsträningarna var bäst för nybörjare”, sade han med en lätt axelryckning och besvarade leendet som den ljushåriga tjejen gav honom. Jules, var det inte? Oscar hade sagt att hon var trevlig. Han kunde känna hur de långa fingrarna slöt sig runt hans handled och innan han visste ordet av hade han dragits upp på fötter och de mörka ögonen var tysta och allvarliga när han drogs ut ur rummet och in på den tomma toaletten. Alex försökte kyssa honom, försökte få de missnöjda linjerna runt munnen att försvinna, men Oscar vände sig bort från honom trots att ingen kunde se.
”Vad gör du här?” Frågade han igen, som om Alexander inte svarat första gången han frågade.
”Jag sa ju-”, började han med hopdragna ögonbryn men Oscar skakade på huvudet och greppet runt hans handled hårdnade. Någonting i Alex hållning förändrades, stelnade och blev vaksamt.
”Du kan inte komma hit, Alexander.”
”Jag har börjat dansa”, protesterade han, backade ett steg för att skapa mellanrum mellan dem trots handen som fortfarande höll honom på plats.
”Nej, Alex”, Oscars mörka ögon såg på honom med medlidande. Som om han tyckte synd om honom. ”Du har inte börjat dansa och du kommer inte heller börja. Det här är bara ett fånigt-”
”Är det så fånigt att jag vill vara med dig? Det här är enda sättet jag kan komma på!” avbröt Alexander honom med gäll röst och Oscar slöt ögonen. Det gjorde det lättare för Alexander att kyssa honom, att tvinga undan den varma, pulserande ilskan som Oscar inte förtjänade. Att guida honom ner på toalettstolen.
”Alexander”, rösten var så liten och greppet kring hans handled hade mjuknat. Han kunde känna hur Oscar darrade, men inte av rädsla. ”Vi kan inte göra-”
”Vi kan göra vad vi vill, Oscar”, viskade han mot hans läppar och han kunde höra Oscars låga skratt. Det som fick hjärtat att sväva igen, som om det bara glömt hur man gör.
”Jag visste att du skulle vara jävligt sexig i ett par tights”, viskade han tillbaka med en hand som återupptäckte formen av Alexanders baksida.
”Lova att inte skratta åt mig där inne, inte för mycket i alla fall”, mumlade Alex medan läpparna letade sig över Oscars kindben och han kunde känna hur Oscar log.
"Jag lovar, älskling."
vad tycker ni? era tankar gör skillnaden. snälla, lämna en rad eller två.
|
| Kommentarer | | ilenna - 19 mar 14 - 18:49 | först trädgårdsintresset och nu dans! Alex alltså <33 Och jag vill också se honom i tightsen haha! Jag har väldigt svårt för det överlag, men skulle det vara någon som fick mig att ändra uppfattning så skulle det ju vara alexander haha.
Tycker det är så hemskt att Alexanders mamma inte kunde säga någonting positivt, vad som helst, när han faktiskt berättade något sådant. Hon borde uppskatta att han inte stänger ute henne helt och faktiskt försöka upprätthålla deras relation, som åtminstone är bättre än den han har med sin jävla pappa, och inte förstöra den -.- och hon borde flytta ifrån farsan och ta med sig alex :(
Tycker det är bra att du låter alex vara den som är lite osäker nu, när han flera gånger tror att Oscar inte vill ha honom där, så att man får se fler av hans sidor liksom :)
Det enda som gjorde mig lite förvirrad var i början då jag trodde att det var Oscars mamma dom pratade om. Sen insåg jag att Alex förra flickvän också hette Anne. Nu antar jag att hon inte kommer ha någon plats i storyn eftersom dom gjort slut så det spelar egentligen ingen större roll :)
Annars var allt perfekt som vanligt och jag blir så avundsjuk på ditt sätt att skriva haha! <3 dom delar jag genomarbetat flera gånger om kommer inte ens upp i samma nivå som dina icke genomarbetade - det är bra betyg! ;D | | Maadelen3 - 19 mar 14 - 17:59 | haha assåååååå Alex. Gubben. Du SKA inte dansa, du är ju fotbollskille. Hahahha. Så himla gullig iallafall.
Tycker så synd om honom. Avskyr att hans mamma inte stödjer honom heller, även om jag till viss mån förstår henne/förstår att det är på grund av Alexs pappa, men ÄNDÅ liksom. Trodde att hon skulle vara på hans sida no matter what. Åh.
hahaha. tycker det är roligt att Alex ska dansa. Dör typ åt det. Skitbra idé, dock! Hoppas det kommer kaosa när det kommer ut, för antar att Jules eller någon annan dansare på något sätt kommer berätta, eller att någon kommer se. Hahha. Kul kommer det bli iaf, för mig som gillar drama.
Det spelar förresten ingen roll att delarna inte är genomarbetade, för dom är asbra ändå. Kan inte riktigt greppa hur bra du är, och inte heller har jag nog bra ord för att kunna prisa din storhet. Du äger, och du skriver som en gud. ASBRA! |
|
|
|
