[M/M] De sju dödssynderna. [Del 26] |
skriver mig igenom tvättider och pluggpauser. tentadagar närmar sig med stormsteg.
O Herre, vad du gränsar nära till det som inte finns!
Men se till oss! Vi härdar inte ut längre.
Förinta det onda, som inte gitter neka till sig själv.
Förinta vår dårskaps dröm, som inte orkar göra sig verklig.
Förinta oss.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Oscar drog den långärmade tröjan över huvudet, handen letade sig genast till lockarna för att platta till dem och han lyssnade lite tankspritt till rösterna runtom honom. Under två veckors tid hade han och Alexander träffat varandra så ofta de kunnat, när träningar och annat umgänge inte kom i vägen. Efter första dansträningen hade Jules frågat honom om Alexander och han hade med brinnande kinder och skinande ögon kunnat säga att ja, de träffades. Med orolig mage och svettiga handflator hade han också tvingat henne att inte säga någonting.
”Så, Oscar, din kille känner väl lite snygga fotbollsspelare?” Jules hakade i hans arm när de gick mot utgången och Oscar kände än en gång hur någonting i magen rörde på sig, lyckligt och obehindrat, vid orden din kille. ”Du kan väl se ifall det är några man borde lära känna.” Oscar log och knuffade henne lite lätt i sidan, ett tyst tack för att hon släppt tanken om Alexander så fort. Att hon tillät honom att vara lycklig. ”Jag ska se vad jag kan göra”, lovade han och fick som svar en kyss på kinden innan Jules dansade iväg till den väntande bilen och försvann i ett virrvarr av blont hår och märkeskläder.
Oscar gick ensam förbi parkeringen, förbi den tomma busskuren och vidare in mot stan med väskan slåendes mot benen. Tre gator bort, vid en samling gråa industribyggnader som bolmade rök ur skorstenarna, stod en sliten mörkblå Citroën och Oscar log när han såg hur Alexander lutade sig mot bilens huv, händerna i fickorna och ansiktet vänt mot solen. Ögonlocken var slutna men plötsligt, som om han kände på sig att Oscar var där, spred sig ett leende över hans läppar – stort och obundet och Oscars mage rörde på sig igen.
”Hur länge tills jag får hämta dig vid dörren?” Frågade den blonde och vred på huvudet, fixerade Oscar med de där ljusa, ljusa ögonen. Han tog de sista, oändliga stegen som skilde dem åt och lindade armarna kring Alexanders nacke. Mörka ögon mötte ljusa, trollband varandra och fick världen att stanna upp, som för att hämta andan.
”Du vet att du inte kan”, sade Oscar och Alexander gjorde en grimas, som om de inte gått igenom det här varenda gång sedan Alex kom förbi och hämtade honom vid busstationen en vecka tidigare. Mobilen vibrerade i jackfickan, två gånger, men Oscar ignorerade den och gav istället Alex en utdragen kyss som fick hans ansikte att slappna av igen, som lockade tillbaka leendet och fick honom att dra i Oscars hår på det där magiska sättet som gjorde det outhärdligt att vara ute i det offentliga. ”Kom nu, mamma väntar med maten”, viskade han med hjärtat i öronen och de stannade ett litet tag till, lutade mot bilen, medan jorden fortsatte snurra.
”Så, Anne”, Alexander lade ner besticken och Oscar såg hur han drog ihop ögonbrynen på det där sättet han alltid gjorde när han försökte förstå någonting. ”Hur får du hortensian att växa sådär? Mamm-, mina dör hela tiden när jag ska flytta dem – jag har provat olika jordsorter och placeringar men de vill aldrig ta sig, inte som dina - dina är magnifika.”
Oscar begravde tänderna i underläppen, försökte hålla tillbaka det fåniga leendet när Alexander återigen förde konversationen till växter. Han skulle aldrig ha gissat att Alex var typen som spenderade sommarkvällarna ute på bakgården bland växter och plantor, men han måste medge – bilden av Alex alldeles svettig och lortig i blomrabatten med det där koncentrerade ansiktet han alltid hade när han hängav sig till någonting helhjärtat.. Läxor, fotboll, Oscar. Det gjorde det svårt att svälja runt maten och både Alex och hans mamma såg konstigt på honom när han spillde vatten i knäet.
”Bry er inte om mig, fortsätt prata ni”, sade han och sträckte sig efter hushållspappret, försökte torka bort den våta fläcken som spred sig över hans tröja och fick tyget att klibba mot kroppen. Med ett nöjt leende såg han hur Alexanders blick dröjde kvar innan han, med brinnande kinder, försökte återvända till ämnet och stammade fram de olika jordtyperna han redan provat.
[19:09 nytt meddelande: dolt nummer] Du är en jävla sjukdom.
[19:11 nytt meddelande: dolt nummer] Någon borde fan avliva dig, innan det sprider sig.
[19:13 nytt bildmeddelande: dolt nummer]
[19:15 nytt meddelande: dolt nummer] Du gillar det där va? Fyfan. Du är så jävla äcklig, jag fattar inte att de låter dig vara bland barn. Är det så jävla svårt att ta livet av sig?
Oscar svalde och svalde, slöt ögonen och tvingade tillbaka tårarna.
”Sagan om ringen eller Star Wars?” ropet letade sig från hans rum, genom korridoren och in till den lilla toaletten. Oscars hand skakade när han tvingade ner mobilen i byxfickan. Han svalde ett par gånger till och harklade sig.
”Spelar ingen roll, ta vad du vill”, ropade han tillbaka, så säker på rösten som han kunde vara, sköljde ansiktet med kallvatten och räknade långsamt från tio innan han lämnade toaletten. Med ett leende sjönk han ner på sängen och såg hur Alexander letade igenom hans dator. Han svalde och svalde och leendet lyckades stanna på hans läppar tills de släckt i rummet och Alex dragit honom intill sig medan introt till Sagan om Ringen började spela. Med Alexander bredvid sig, stor och varm, och hans röst som levererade replikerna samtidigt som karaktärerna var det lite lättare att andas. När handen tankspritt ritade cirklar över Oscars höft började hans kropp slappna av och det krävdes ett par stulna kyssar för att tvinga ner den hemska bilden och gömma den så att ingen någonsin skulle se. I slutet av första filmen, när de ljusa bedjande ögonen frågade om en andra, var leendet lite mer äkta.
[19:49 nytt meddelande: dolt nummer]
[21:37 nytt meddelande: dolt nummer]
[21:51 nytt meddelande: dolt nummer]
[3 olästa meddelanden raderade]
ni är ju så otroligt fina, som kommenterar. jag sitter här med ett lika fånigt leende varje gång, rörd av era ord. det är onekligen en underbar känsla, att få läsa kommentarer om mina favoritpojkar. låt dem fortsätta komma! vad tycker ni om Alexander och hans trädgårdsintresse? vad tänker ni om dolt nummer? oh, det är så mycket jag vill veta om vad ni har uppfattat och klurat ut.
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 18 mar 14 - 18:55 | jag är så förälskad i Alex. Han är bara så himla himla fin. Åh. Älskar honom.
Dolt nummer däremot älskar jag inte. Känns som det är Colin bara pga han är en jävla idiot men samtidigt tror jag inte riktigt att det är han. Det känns alldeles för uppenbart, liksom. Men jag vet inte, jag är ju inte känd för att vara särskilt smart att lista ut såna här saker, höhö. Jag litar inte på Colin men detta känns bara inte som honom....
ANYWAY. de här två delarna jag inte läst (pga var borta i helgen) gjorde en pissbajsdålig skitdag genast mycket bättre. Jag tycker du ska skriva mer idag så att jag har mer att läsa på min pissbajsdåliga skitdag så det kan få mig på bra humör. För jag är nyfiken och vill veta vad som hända skall. Asbra iaf. Älskar det du skriver. Du är bäst. KRAM | | ilenna - 18 mar 14 - 00:11 | Åh så fint. Älskade bilden jag fick i huvudet av Alex lutande mot motorhuven och händerna i fickorna - snygging!
Och alltså Alexander och blommorna hahah! När jag läste första meningen trodde jag att han skämtade, men när man förstod att det faktiskt var sant, att han faktiskt har koll på att det finns olika slags jord och att han ´testat olika placeringar´ - det är ju bara så fruktansvärt gulligt! Förstår inte ens hur du kunnat komma på något så random och så perfekt! Plus också för Oscar som plötsligt får svårt att hålla ordning på tankarna och spiller ner sig själv haha - du är så himla, himla bra på att få till dom där små gulliga och humoristiska inslagen som får en att le fånigt och sitta och småskratta för sig själv.
Men dolt nummer! Alltså nej det är inte okej att göra så mot Oscar!!! Jag vill bara att han ska berätta för Alex eller att Alexander kanske råkar se ändå, jag vill inte att Oscar ska behöva plågas alldeles ensam :´´´( och nej jag är fortfarande dum och har inte klurat ut vad det är för nån. Det känns ändå inte som Colin så ah jag vet inte. Det jag vet är att jag vill att Alex ska leta på den/dom personerna...
Otroligt fina beskrivningar som vanligt, jättebra flyt i texten och bara så himla fint. Gillade verkligen delen när dom sitter och tittar på filmen och Alex dragit Oscar intill sig :´) (om bara dolt nummer kunde sluta förstöra så hade det varit Helt perfekt!)
Ursäkta min halvdåliga kommentar nu men fryser så mycket att fingrarna inte riktigt vill samarbeta. |
|
|
|
