Religion (skrivuppgift) |
Jag hade ramlat när jag åkte skidor och skadat mitt knä, korsbandet var nästan av
”En typisk idrottsskada” hade läkaren sagt.
Jag ville egentligen bara skratta då.
”Idrottsskada? Jag vilket skämt” som alla kände väl till så avskydde jag allt som hade med idrott att göra. Jag hade till och med som mål i skolan att få IG på gymnastiken. Visst det var ju bara något jag sa för att verka lite cool, jag ville verkligen inte få något IG, det hade varit lika med döden, på ett ungefär.
Jag hade fått kryckor också eftersom att hela benet var gipsat så jag kunde knappast gå på det. Men just nu kändes det som att jag stod på ett ben utan något stöd alls och vinglade fram och tillbaka. Det kändes som att jag skulle ramla. Allt på grund av en enda man, en man som nu stod framför mig och stirrade på mig. Han hade precis fällt ner händerna som han hade haft i luften och jag blundade och önskade att det aldrig hade hänt.
Jag och min familj var på parkeringen utanför kyrkan som vi brukade gå till varje söndag, men jag visste att jag aldrig, aldrig någonsin skulle gå hit något mer nu. Jag ville bara skrika, skrika efter pappa som var några meter framför mig men inte hade sett vad som hade hänt.
Mannen framför mig hade precis helat mig, mitt ute på parkeringen, han hade alltså sträckt upp sina armar i luften och mumlat något ohörbart för att sedan säga
”Amen” med en hög klingande stämma.
Just nu visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, men jag fick fram något minst lika ohörbart som tack till honom och hoppade så snabbt jag kunde därifrån på mina kryckor.
Jag var tretton år och jag var från och med nu livrädd för allt som hade med kyrkor och helande män att göra.
|
|
|
|
