Asperger i populärkulturen och media (artikel) |
När jag hörde att det skulle komma en film, I rymden finns inga känslor, som skulle handla om en kille med Aspergers syndrom, blev jag först glad och tänkte: "ja, då kanske andra kan få större förståelse för oss med en NPF-diagnos". Men när jag sedan såg filmen grusades allt mitt hopp. Filmen är bra som film, det kan jag inte säga något om, men jag tycker inte att porträttet av Simon är särskilt bra. Han framställs som en robot utan känslor. Dessutom var det många skämt som byggde på hans beteende och alla "knäppa" saker han gjorde. Jag kände att man skrattade åt honom, inte med honom. Och det gjorde mig nästan förbannad! Hur ska andra kunna få en rättvis bild av diagnosen om man framställer den på det sättet?
Är det så att det går "trender" i olika diagnoser? Jag misstänker att det är så, och nu har det blivit NPF-diagnosernas tur. Jag vet inte riktigt om jag tycker det är bra eller dåligt. Troligtvis kan media ibland ge en rättvis bild av de olika diagnoserna, men oftast tycker jag att man enbart tar upp dess negativa sidor. Det är bra att andra kan bli medvetna om att diagnoserna finns, för en del vet faktiskt inte ens om att de existerar, men varför anstränger man sig då inte mer för att ge en rättvis bild av diagnoserna?
Det är alltför ofta man läser i tidningar att mördare eller våldsverkare av olika slag har en NPF-diagnos. Jag tycker inte alls att det skapar en rättvis bild av diagnoserna, eftersom andra människor får helt fel uppfattning om vad diagnosen egentligen innebär och kan bli rädda och osäkra när de sedan möter oss med en diagnos. Det skrevs väldigt snabbt att Anders Behring Breivik hade Aspergers, vilket sedan visade sig vara felaktigt.
Jag har också fått intrycket av att media och filmskapare tycker att det är "coolt" med till exempel Aspergers, att det gör karaktärerna mycket mer intressanta samt att man kan komma på väldigt många situationer som går att skratta åt. Det känns även som att det har blivit så att vissa "strävar" efter att få diagnoserna Aspergers eller ADHD för att det ger status. Detta tycker jag bara är helt fel! En diagnos ska inte ge status, snarare skapa förståelse och leda till rätt hjälp. Med en diagnos är det lättare att få rätt hjälp i dagens samhälle.
Det känns som att det varje dag är någon kändis som ska sitta och tala ut om sin ADHD- eller OCD-diagnos i teve. Programledarna studsar nästan runt av lycka när de får höra att deras intervjuoffer har en sådan diagnos. Sedan tror jag att en del av alla dessa kändisar med diagnos skulle inte skulle ha kommit så långt som de har kommit om de inte hade haft sin diagnos. Väldigt många med ADHD kan vara väldigt drivna och framåt. Men ibland kan man ju ha för många bollar i luften, det blir ju inte heller bra.
I den omåttligt populära serien Bron har huvudrollsinnehavaren Saga Aspergers syndrom. Men hur framställs hon? Ja, inte framställs hon som en varm, snäll och omtänksam person i alla fall. Snarare som en väldigt fyrkantig och känslolös person. Hon pratar som en robot och slänger ur sig olämpliga kommentarer hipp som happ.Men egentligen tror jag att vi med Aspergers har ett mycket större känsloliv än andra personer. Alla intryck gör ju att man får svårt att sortera och då tror jag också att man får ett bredare spektrum av känslor. Så att framställa en person med Aspergers som känslolös är ju bara ett tecken på att manusförfattarna inte har läst på eller träffat någon med Aspergers syndrom.
En film som ger en mer rättvis bild av Aspergers är Millennium-trilogin. Visst kanske Lisbeth Salander framställs som lite robotaktig och känslolös, men hon har ju också fotografiskt minne, vilket ändå rätt många med Aspergers har. Hon är även väldigt kunnig inom data, som verkar vara hennes "specialintresse" (många med Aspergers syndrom har ju specialintressen). På så sätt ger den en rättvis bild av diagnosen. Dessutom upplever jag att man ger en bra bild av hur livet med Aspergers syndrom kan vara. Att man kan ha en förvaltare eller god man samt svårigheter med olika myndigheter. Men det man oftast glömmer är att även personer med Aspergers kan gråta!
En annan serie som har blivit extremt populär, men där manusförfattarna hävdar att deras huvudperson inte har Aspergers, är The Big Bang Theory, där man ju verkligen driver med diagnosen - åtminstone enligt mig. Men samtidigt är serien väldigt populär i NPF-kretsar, själv känner flera med diagnos som gillar serien. Jag kan väl själv inte säga att jag ogillar den, för den är bra! Men jag tycker ändå att de ibland kan driva lite väl mycket med diagnosen, som de då enligt sig själva inte gör! För enligt manusförfattarna har ju Sheldon Cooper inte Aspergers.Anledningen till att serien har blivit så populär kan bero på att Sheldon Cooper ändå är väldigt framgångsrik, han har ett bra jobb med bra lön. Men när det kommer till hur han klarar sig i vardagen blir det en helt annan fråga, han säger ju verkligen vad han tycker och tänker till allt och alla. Samtidigt framställs han som en person som inte har några som helst känslor och som att han inte kan känna någon som helst empati med sina medmänniskor.
Är det verkligen så? Känner inte personer med NPF-diagnoser med sina medmänniskor?
Jo, det gör vi förstås! Som jag tidigare skrev kan vi nog känna tusen gången mer än många andra. Jag har aldrig stött på någon med diagnos som är känslokall och saknar empati. Jag upplever själv att jag kan ha alldeles för mycket känslor inom mig och att jag nästan är för inkännande och empatisk. Jag vill att alla runtomkring mig ska må bra och jag mår själv väldigt dåligt om de inte mår bra! Och jag upplever nog att alla jag har träffat har liknande problem. Det blir för mycket av alla känslor på en och samma gång. Att man därmed ibland stänger av för att det blir för mycket gör kanske att kan uppfattas som empatilös och känslokall. Men, som sagt, det är mer som ett inbyggt skydd mot alla osorterade känslor.
På ett sätt kan man förstå att folk som aldrig har träffat någon med Aspergers syndrom, och går in och läser diagnoskriterierna, kan få en väldigt felaktig bild av hur man egentligen är. Det känns dock som att man ofta glömmer att det räcker med att uppfylla en eller några av punkterna för att få en Asperger-diagnos, man behöver absolut inte uppfylla alla kriterierna. Jag tror att det egentligen inte finns någon som uppfyller precis alla kriterierna av en diagnos. Det handlar också om hur man var som barn, i det fall man får diagnosen senare i livet. Om en manusförfattare bara går in och läser diagnoskriterierna riskerar det alltså att bli väldigt fel. Det är ju bättre att ägna sin research åt riktiga människor. Och inte bara en människa, utan flera olika. Alla människor är ju olika!
|
| Kommentarer | | Sockerina - 16 mar 14 - 17:49 | Tack så hemskt mycket för din kommentar! Känns kul att någon har orkat läsa hela :P
Jag tycker bara att det är bra att folk har olika åsikter om det hela helt ärligt!
Och jag har själv inte läst DSM-5 (eler vad det heter) så noggrant och jag har inte heller läst psykologi.
Så det är bara kul att läsa din åsikt om det hela, eftersom att min åsikt kanske inte är det som är rätt i allas ögon! | | Likeyoudcare - 16 mar 14 - 16:51 | Jag tycker det du skriver är väldigt intressant, speciellt eftersom jag läser till psykolog och har fått läsa en del om bland annat Aspergers. Jag håller med dig om att diagnoskriterierna inte beskriver hela människan och alla individuella undantag, men det är heller inte diagnosmanualens uppgift. Det vore alldeles för svårt, långt och även meningslöst då diagnoser just syftar till att ge en samlad bild av kärnsymptomen för att underlätta för både professionella samt individer med diagnosen att ge respektive få rätt hjälp. Däremot kan jag absolut hålla med dig om att detta ju gör att man kan få en väldigt ytlig bild av en individ med exempelvis Asperger och det kan bli otroligt missvisande att generalisera detta till alla. Diagnoskriterierna stämmer på många av dessa individer, men alla individer med Asperger uppfyller inte kriterierna på samma sätt. Vissa upplever mildare symptom samt är kanske bättre på att kompensera i vardagen och andra individer kan passa klockrent med beskrivningarna i diverse diagnosmanualer.
Så även om jag inte riktigt håller med dig om att just den bilden som målas upp av Asperger i I rymden finns inga känslor – den som kanske kan sägas vara ”diagnosprototypen” – är fel i sig, så kan det bli missvisande ändå ifall det är den enda bilden som media visar. Jag håller heller inte med dig om att man får se Simon som en ”robot utan känslor”, men alla får ju ha sin egen åsikt. Jag tänkte dock förklara lite hur jag tänker kring den filmen, för jag uppskattade den väldigt mycket (sen är jag ju medveten om att jag kan tolka den annorlunda då jag inte ser den från samma perspektiv som du då jag inte har en NPF-diagnos). Jag tolkade filmen som att Simon uppfattades, av de andra karaktärerna i filmen, som en robot utan känslor men att han egentligen är mycket mer. Exempelvis försökte han ju hitta en annan jävla tjej till Sam för att han bryr sig om honom (såsom jag tolkade det) och han blev även mycket upprörd och sårad när hans bror skällde ut honom för detta. Han visar även missnöje (ilska?), även om det råkar vara i samband med en kanske lite överdriven porträttering av att han inte gillar beröring. Vidare försöker han ju även verkligen förstå Jennifer när hon var ledsen och hur det kunde komma sig om hon några för bara några minuter sedan var glad. Jag tycker också det blir tydligt att han verkligen uppskattar både Jennifer och Sam för att de är de enda som förklarar så att han förstår. Man får även se att Simon fattar tycke för henne då han i slutändan även vill att hon ska vara med hans bror för att få ha henne kvar i sitt liv (eftersom han själv anser att han inte är värd henne då han är… vad är det – 972 gånger sämre?). Så kort sagt, jag tycker att det var en bra porträttering av en komplex individ (för ingen människa är någonsin enkel i mina ögon) som absolut har förmågan att känna. Däremot, i kontexten att nästan alla individer med Asperger i media är ”diagnosprototypen”, håller jag som sagt med om att man sammantaget får en väldigt ensidig bild.
Och Big Bang Theory kan jag absolut hålla med dig om! Där får man faktiskt knappt se några känslor överhuvudtaget hos Sheldon. Tyvärr kan jag inte uttala mig om Bron, då jag inte sett den serien. Jag hoppas att jag kunnat besvara det du skrev och få fram mina tankar på ett bra sätt. Det känns dock som att det kanske blev lite rörigt så du får gärna fråga om du tycker att jag uttryckt mig klumpigt eller otydligt någonstans. Jag vill också gärna se fler porträtteringar av NPF-diagnoser i media så att fler får en förståelse för dessa individer, men det kräver ju också att porträtteringarna är olika och ger utrymme för just den individuella variation som tyvärr inte tillåts i diagnosmanualerna. |
|
|
|
