I hate (almost) everything about you- del 42 [m/m] |
det här kapitlet väntade jag länge på att få skriva, så jag hoppas att känslorna och bilderna går igenom även till er (:
______________________________________ _____________________
- kapitel 42
Liam vände på kudden för fjärde gången under samma kvart och sparkade sedan av sig täcket i hopp om att han skulle kunna somna om han bara blev lite svalare. Det fungerade inte.
En hand sträcktes ut för att kolla mobilen. 23:40. Han slöt ögonen igen men kände sig om möjligt ännu piggare nu. Jake hade blivit kvar sent igårkväll. Idag hade Liam slutat senare än Andy och på kvällen hade han haft fotbollsträning. Det borde inte kännas som en evighet. Men det gjorde det.
Han bet sig tveksamt i läppen men övergav sedan kudden och den för varma sängen. Jeansen som legat i en hög på golvet drogs på, tillsammans med en t-shirt och så huvtröjan som samma dag lagts in i garderoben. Lite rufsande med handen i håret fick räcka innan han tyst lämnade rummet.
Det kändes nästan som att han gjorde något olagligt när han så tyst han kunde stängde dörren efter sig, tog sig över staketet till Andys gård i mörkret, helt svartklädd och sedan smög runt till den högra kortsidan och första fönstret. Det var alldeles knäpptyst ute och han visste att han skulle flyga minst två meter om någon bil plötsligt skulle dyka upp. Hur mycket han än skulle förneka det efteråt.
Kanske skulle han bara bli jävligt sur. Inte alls uppskatta att bli väckt nästan vid midnatt när det var vanlig skoldag imorgon. Ändå fortsatte han fram den sista biten och höjde handen.
Han förstod inte vad det var som slog emot rutan. Dom var tusentals meter upp i luften, ovanför molnen till och med. Han såg bara blå himmel men det fortsatte att låta som att stenar träffade glaset. Eller så var det mot plåten. Meteoriter! Han hade flugit alldeles för långt. Planeterna dök upp en efter en på den nu svarta himmelen. Herregud.
”Hallå det här är pilot Andy, det verkar som att vi åkt ut i rymden. Ni behöver inte få panik, jag ska försöka vända..” Dörren drogs plötsligt upp till cockpiten och passagerare vällde in, började slita i hans händer som höll i spakarna, dom slog på rutan, meteoriterna fortsatte träffa plåten och glaset och till sist var det en som träffade honom rakt i huvudet.
Ögonen slogs upp och han drog häftigt efter andan. Hjärtat slog så hårt att det kändes som att det skulle slå sig ut ur bröstkorgen. En dröm..
Knack.
Andy hoppade nästan ur skinnet. Knack. Hans blick for iväg mot fönsterrutan och han insåg att det var på riktigt. Det var någon som knackade. Först låg han bara kvar i sängen, drog upp täcket lite högre och väntade på att det skulle sluta. Drömde han kanske fortfarande ändå? Till sist reste han sig upp och skyndade fram mot fönstret, tvekade något med handen vid persiennen innan han drog upp den.
Ögonen vidgades när han såg gestalten som stod där utanför. Han drömde definitivt. Det måste vara minnet från när Liam dök upp efter festen som letat sig in i huvudet på något sätt.
Liam höll frågande ut händerna som att han undrade varför han inte öppnade någon gång. Borde han göra det? Han blinkade till några gånger innan han vred på handtaget.
”Vad är det med dig?” frågade Liam när Andy äntligen öppnat fönstret. ”Du ser helt borta ut.”
”Jag..”, började Andy hest innan han gnuggade sig i ögonen. ”Jag sov. Vad.. gör du här? Har du varit på fest? Hatar du mig?”
Liam rynkade pannan och visste först inte ens vad han skulle säga. Vad fan svamlade han om? ”Nej varför.. nej det gör jag inte. Du går inte i sömnen eller något..?” Det kanske var något Andy gjorde.
Efter att ha övertygat Andy om att han inte drömde och killen hade fått lite frisk luft i ansiktet verkade han klarna till och frågade än en gång vad han gjorde där, utan någon konstig fortsättning om flygplan och stenar.
”Sorry jag borde kanske inte ha väckt dig men.. kan du inte komma ut?” frågade han lågt. Han visste inte hur lättväckt Magda var.
”Nu?” Han drog luggen ur ögonen och nu när Liams ögon börjat vänja sig vid mörkret kunde han se att håret var alldeles rufsigt. Som att han verkligen farit runt i sängen. Men det var klart; han hade ju tydligen kört ett helt flygplan.
”Nej jag väcker dig nu för att fråga om du vill komma ut imorgon. Ja nu”, sa han och drog sedan på munnen.
”Okej.. Är det kallt?” Efter att den blonde skakat på huvudet vände han sig om och Liam kunde inte låta bli att lägga märke till att t-shirten han sovit i var i perfekt längd för att låta honom se ett par boxers sticka fram. Den pulserande känslan i nederdelen av magen fick honom att slå ner blicken och nästa gång han hörde Andys röst var han klädd i jeans och en tunn långärmad tröja.
”Jag trodde inte du var typen som ville ta månskenspromenader”, flinade Andy retsamt efter att ha klättrat ut genom fönstret och noggrant stängt det efter sig.
”Nej exakt, det är därför det står en bil runt hörnet som väntar på att ta med oss till ett övergivet hus där jag tänkte att vi skulle övernatta, bara för spänningens skull liksom.”
”Verkligen? Och chauffören är en dömd brottsling eller något?”
Liam flinade lite och körde ner händerna i jeansfickorna. ”Jag bara.. ville se dig eller något”, sa han med en axelryckning. ”Kan vi inte bara gå en bit? Och nej det är inte ens månsken.”
Andy log smått åt Liams kommentar men nickade. Nu när han vaknat till hade han ingenting alls emot att han dykt upp. ”Vänta.” Han sträckte sig upp mot honom och placerade en snabb puss på hans läppar som genast besvarades med ytterligare en.
”Kan vi inte.. vi borde kanske gå tillbaks.” Andy drog händerna över sina armar för att försöka få upp värmen. Det var dock inte den huvudsakliga anledningen till att han ville gå tillbaks utan för att Liams fötter var på väg att fortsätta ner för sluttningen i gräset, den som skulle leda till sjön. Faktumet att han inte var ensam lyckades ändå inte jaga bort känslan som den mörka sjön alltid framkallade och även om han ville komma över rädslan så kändes inte inatt som det bästa alternativet.
”Måste vi?” Liam såg på honom under skenet av gatlampan och Andys hjärta smälte lite bara av hans uppenbarelse. Det blonda rufset som var helt ostylat, tillsammans med huvtröjan(den huvtröjan insåg han), dom osminkade ögonen och den långa kvisten han hade i handen gjorde honom plötsligt så mycket mer lik en pojke.
Han ryckte på axlarna men fötterna ledde honom ändå fram till Liam och förbi. Det fanns ingenting i mörkret.
Ett hasande ljud fick honom att snabbt vända sig om och trots mörkret hann han se hur Liam precis lyckades hålla sig på fötter.
”Behöver du hjälp eller?” retades Andy och fick ett fnysande tillbaks.
”Bara för att du har några dobbskor på dig.”
”Jag har converse. Precis som du.”
”Det var i alla fall asmycket blöta löv precis här.”
Andy log roat för sig själv medans han tog sig ner sista biten. Åsikten han haft tidigare om att Liam var så himla töntig ibland hade inte ändrats. Charmigt töntig i och för sig.
Blicken sökte sig direkt till det svarta vattnet och obehagskänslan spred sig långsamt från en punkt i magen och ut i resten av kroppen. Det var så löjligt. Vem var mörkrädd vid 18 års ålder?
Liam blev mindre och mindre synlig i mörkret tills att han inte såg honom alls. Han tänkte inte följa med närmare mot vattnet.
”Andy? Visste du att det fanns en brygga här?” hörde han plötsligt ifrån det svarta och han tog tveksamt några steg närmare.
”Nej?”
”Kom.”
Han följde efter rösten och krockade helt plötsligt in i Liam. ”Oj”, flinade han men insåg sedan att han haft rätt. En brygga, som i och för sig såg rejält sliten ut, gick ut i sjön alldeles i närheten av vassen. Nästa sommar skulle den säkerligen vara övervuxen av allt det gröna som såg så svart ut nu. Han borde inte ha blivit förvånad över att Liam utan vidare eftertanke gick ut på den, precis som att han aldrig tänkt efter innan han gjort något som liten.
”Jag tänker inte dra upp dig om du ramlar i, bara så du vet.”
”Nej du skulle säkert skratta och hoppas att jag drunknar.”
”Så du kan inte simma alltså?” frågade han med spelad förvåning.
”Jättekul. Verkligen.”
Andy höll tillbaks ett skratt och tog sedan några steg ut då bryggan uppenbarligen hade hållit.
Liam hade haft rätt i att det inte var månsken. Några få stjärnor syntes men annars täckte molnen det mesta.
”Fryser du?” frågade Liam efter att han hade följt Andys exempel och satt sig ner på kanten. Andys ben nådde inte till vattnet medans Liam fick hålla ut sina ben en aning för att inte fötterna skulle doppas i det blöta.
”Lite”, sa han med en axelryckning men ångrade tyst för redan femte gången att han inte tagit på sig mer än den enkla tröjan.
Liam rörde på sig bredvid honom men Andys blick hade fastnat på vattnet nedanför igen. Han visste inte vilket som var värst; den svarta sjön eller skogen som omgav dom på tre sidor.
”Här.”
Han vände sig om mot Liam igen. ”Va?”
”Ta den.”
Det var först då han märkte att den andre höll fram sin huvtröja mot honom, nu sittandes i en t-shirt.
”Men nej du kan inte bara sitta sådär, det är ingen fara. Verkligen.” Fast bara grejen att han höll fram den till honom..
”Lägg av, ta den bara”, Liam lät nästan besvärad så Andy tog den och sekunden senare drog han in Liamdoften igen. Den som han på sätt och vis börjat bli van vid men som ändå påverkade honom lika mycket varenda gång.
”Tack.” Han visste inte om det var värmen ifrån tröjan eller bröstet som värmde honom mest.
”Jaja.”
Liam såg ner på sina skor som nästan smälte in i mörkret innan han istället la sig ner på rygg och lågt andades ut.
Det var så tyst. Inte ens träden rörde sig.
”När visste du det?” frågade den svarthårige alldeles bredvid honom och Liam kunde känna hans axel snudda vid sin egen när även han lagt sig ner. ”Att du var.. vad är du ens?” frågade han och lät plötsligt så förvirrad att Liam blev tvungen att andas ut i ett lågt skratt.
”Om jag är gay? Nej jag är straight egentligen.” Han drog fingrarna genom håret innan han fortsatte. ”Jag är väl bi antar jag, även om.. alltså jag har väl lutat mer åt killar ändå.”
”Okej”, svarade han tyst.
”Jag fattade det nog ganska tidigt, sjuan kanske? Men det var först i nian som jag accepterade det själv om du fattar vad jag menar?” Han pratade aldrig om det här. Jake visste förstås men han hade aldrig frågat sådana här frågor och Liam hade aldrig tagit upp det. Det var ovant och han visste inte riktigt vad han tyckte om det. ”Jag vill bara inte att.. det räcker att jag vet liksom.”
”Men din mamma vet va? Inte om oss men.. att du är bisexuell?”
”Nej.”
Andy såg förvånat på honom. Han var medveten om att Cathy inte hade en aning om att dom två.. hade någonting, han hade ju själv inte sagt någonting till sin mamma heller, men han hade ändå väntat sig att Cathy skulle veta om att han faktiskt gillade killar också. För ingen av hans kompisar visste, förutom Jake, och.. han förstod bara inte riktigt hur han kunde eller ens ville dölja det för alla. Det var ju ändå en stor del av honom. Liams korta svar gjorde det tydligt att han inte ville ha några fler frågor om det så han släppte just det. Men inte ämnet.
”Har du haft någon pojkvän?” Han fuktade läpparna och vände upp blicken mot himlen. Dom hade inte pratat någonting alls om det här och han var nyfiken, samtidigt som han var nervös av någon anledning.
”Nej inte direkt.” Liam såg mot Andys håll men han verkade ha fastnat med blicken bland det svarta ovanför dom. ”Jag var med en kille ett tag men det var liksom inget seriöst.” Ändå skulle han aldrig glömma det, det hade varit hans första steg in på den där okända planhalvan.
”Men du har inte.. jag menar med en kille, om du..” Andy tystnade tvärt när han förstod vad hans läppar försökte forma för ord. Helt utan tillåtelse från honom. Det hade inte alls varit meningen. Han hade inte tänkt fråga om det. Kanske hade Liam inte förstått eller så skulle han bra släppa det om Andy var alldeles tyst en liten stund. Dra igen, kasta bort nyckeln, tyst.
”Om jag har knullat med en kille?” frågade Liam roat.
Andy var nära att sätta i halsen fastän han inte ens hade något i munnen. ”Nej! Alltså.. jag mena.. nej. Ja.” Han bet sig hårt i läppen och försökte i tankarna förflytta sig någon annanstans.
”Ja det har jag. Har du?”
Andy skakade på huvudet med hettande kinder. Ångrade sig sedan och nickade istället. Varför betedde han sig som att han fortfarande väntade på att Liam skulle håna honom? Han ville inte vara orolig över det. Han visste ju att han inte skulle.. Det skulle han inte.
”Det såg tveksamt ut, var du full?” undrade Liam och fastän Andy inte tittade på honom kunde han se det lite roade uttrycket i ansiktet framför sig.
”Nej. Jag har.. inte gjort det. Okej?”
Liam sa tack och lov inte någonting mer och Andy började långsamt slappna av igen. Tills att han kände läpparna som strök mot hans. Han kände tyngden över bröstkorgen när Liam lutade sig ner över honom och han besvarade långsamt kyssen.
”Vad är du rädd för här nere..?” frågade han lågt, fortfarande med läpparna alldeles nära.
Andy sa ingenting utan slöt bara ögonen och lät en hand leta sig upp till Liams hår.
”Jag vet att det är något. Är du fortfarande.. typ mörkrädd?”
Det lät inte hånfullt, bara.. nyfiket. Ändå tog det emot att erkänna något så känsligt för honom. Hur visste han att Liam inte plötsligt skulle ändra sig igen? Imorgon kanske han skulle välja bort Andy igen, han kanske inte tyckte att det hade varit så stor grej det han gjorde på mellanstadiet, att allt var glömt och lugnt nu. Att Andy inte alls oroade sig. Tänkte Liam någonting alls på vad som hade hänt? Hur det började? Hur det varit under åren? Ändå tyckte han så fruktansvärt mycket om honom.
”Jag tycker bara inte om det”, sa han till sist tyst, flätade långsamt in fingrarna bland det blonda rufset.
Andys fingrar skickade pulserande rysningar nedför nacken på honom och han lät läpparna snudda vid hans igen, lirkade långsamt upp dom så att tungan kunde leta sig in till den andre. Han kände sig försiktigt in under både ett och två lager tyg där fingrar trevade fram över revben och len hud. En liten utandning hördes under hans läppar innan Andy nafsade tag i hans underläpp, höll kvar innan han långsamt släppte den. När han kände två händer röra sig ner längs hans höfter var det Liams tur att ansträngt andas ut och han placerade en lätt puss alldeles i mungipan innan han motvilligt hävde sig upp för att till sist lägga sig ner på rygg bredvid igen. Nära.
Han skulle precis till att fråga varför han sprang ner till sjön om han nu var rädd men den andre hann före.
”Är du fortfarande rädd för blod?” Andy lät skeptisk, som att han tyckte att det var onödigt att ens fråga för att han visste vilket svar han skulle få. Egentligen hade han rätt; Liams första tanke var att förneka det, påpeka hur fånigt det skulle vara att vara rädd för något sådant, att det var nästan tio år sedan han haft några som helst problem med lite blod.
”Du vet..” Han letade sig fram med handen tills att han hittade Andys och lyfte den för att sedan dra upp tröjärmen en aning. ”Jag vill tatuera mig..”, sa han och lät tummen stryka över texten som han visste var där, även om han inte kunde urskilja bokstäverna i mörkret. ”Men jag fixar det inte på grund av blodet. Smärtan skulle jag klara utan problem men.. jag skulle inte kunna sitta kvar där om det började tränga fram blod.”
”Säkert?”
”Säkert”, andades han fram med ett lågt skratt. ”Skittöntigt. Jag är fortfarande rädd för spindlar också.”
Den här gången var det Andys tur att lågt skratta till. ”Inte vidare coolt.”
”Inte det minsta”, flinade han och dom låg där en stund och bara skrattade. Små, låga skratt som knappt skulle höras ifall vinden fått träden att röra på sig, ifall bilar kört förbi på vägen ovanför eller om fåglarna skulle ha vaknat.
”Just ja..”, sa Andy när dom nästan var framme vid husen igen. ”Förlåt för det där iförrgår.. att jag bara kom in.”
”Äh det är lugnt. Jake vet nu så”, sa han och drog handen över nacken. ”Jag hade ändå tänkt berätta för honom. Kanske under lite andra omständigheter men.” Det hade inte varit någon av dom andra som satt där och det var det enda som betydde något.
”Vad sa han..?” frågade Andy försiktigt och drog i tröjärmarna på den för stora huvtröjan.
”Alltså.. Jake.. han har egentligen inte haft någonting emot dig på, rätt länge.” Han kunde ha berättat att Jake skämtat med honom sedan ganska långt tillbaks om att Liam borde lägga in en stöt innan han själv tänkte göra det, att det var han som påpekat att det var konstigt att hata en person som han varit bästa kompis med, att dom knappast hade fått helt nya personligheter, att det var Jake som påstått att Liam gjort saker för Andys skull utan att han kanske ens var medveten om det. Men han sa ingenting utav det där.
”Nu ska jag komma ihåg den här i alla fall..” Andy hade börjat dra av sig huvtröjan men Liam stoppade honom.
”Du kan få den.” Andy såg förvånat på honom. ”Du behöver ju kanske inte ha den på dig bland allmänheten med tanke på att den är lång som en klänning men..” Och absolut inte i skolan. Men det fattade han väl? Han ville inte.. förstöra den här kvällen, natten, genom att säga något som skulle såra honom. Andy var inte korkad. Han förstod.
”Tack. Säg till om du ångrar dig”, log Andy innan han sträckte sig upp för att snudda vid Liams läppar. ”Godnatt.. om det ens är någon idèe att gå och lägga sig.”
”Antagligen inte”, flinade han tillbaks och förundrades ännu en gång över vem det var som stod framför honom, att det var han som fick det att pirra till längst där inne. Han saknade redan läpparna. Mer än läpparna. Han ville få smyga in med händerna under tröjorna en gång till, känna med fingrarna över den släta huden, komma närmare. Liam sköt snabbt tankarna ifrån sig då han visste att det bara skulle plåga honom resten utav natten annars.
snälla berätta vad ni tyckte om kapitlet, det gör så himla mycket!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 15 mar 14 - 14:06- Betyg:  | Så grymt bra del, allting är så perfekt. När han vänder och
vrider på sig för att försöka somna om när han märker att
klockan inte var speciellt mycket, tills han ger upp och
klär på sig för att se om Andy är vaken. Och hur Andys
drömmar är med men att du väver in det så perfekt i berättelsen
att det blir en del av det hela och inte står för sig själv,
det är riktigt bra gjort. Och hur dem kan prata om förhållanden
där vid sjön men inte annars. Och om allting annat som t.ex.
sex, hans mamma och hur det känns att vara med en annan kille.
Jag tror att Liam är väldigt osäker på sin läggning eftersom
han inte har kommit ut förrns nu och det gjorde han för sin
kompis Jake. Det är riktigt bra att den här delen byggdes upp
bara kring dem, för då får man en inblick i hur dem beter sig
mot varandra då dem är själva och inte som det är när man
får följa dem i skolan. Det är riktigt gulligt att följa hur
deras kärlek byggs upp steg för steg, allt dem säger till varandra
faller på plats så bra i novellen. Allt som ska finnas med
finns. Och det är de som gör den här delen komplett.
Fortsätt. Hör av dig när en till del ligger uppe. | | JennnyJ - 15 mar 14 - 12:01 | | Vart ska jag börja? Det var ju så vackert från allra första stund, när Liam vänder och vrider på sig - vänder på kudden, tar av sig täcket. Den här delen är väldigt målande från allra första början och fortsätter i samma stil hela delen igenom. Det är så otroligt fint, att han känner att han måste träffa Andy - att det inte spelar någon roll att det egentligen inte var så länge sedan de träffades. Det är på pricken hur det känns i början, när man är kär och man bara vill vara runt hen hela hela tiden. Och Andys drömmar, hur du väver in det i berättelsen och sakta men säkert låter drömmarna övergå till vaket tillstånd - riktigt fint gjort! Jag gillar att du valde sjön av alla ställen som en plats att gå till och att de hittade bryggan, en skyddad plats där inne i vassen. Du har alltid återkommit till den här sjön berättelsen igenom och det känns så bra att den faktiskt får spela en så stor roll - det är vid sjön som Andy och Liam faktiskt pratar om förhållanden, om Liam och hans mamma, om sex och huruvida de har haft det med en annan kille eller inte. Det är fint, kan jag tycka, att Andy inte har haft det medan Liam har - trots att det är Andy som längst har varit OK med sin läggning. Och jag gillar verkligen hur allting byggs upp runt dem, hur man faktiskt får följa deras kärlek från steg ett och hur det långsamt utvecklas - det är någonting jag själv har väldigt svårt med, att låta folk komma så pass nära mina egna karaktärer, att få till det där med en naturlig känsloutveckling men det tycker jag verkligen att du får till och du gör det riktigt bra! Och alltså. De är ju så fina. Det finns så många bitar jag älskar i den här delen så jag kan inte ens börja ta ut dem för att visa utan att fylla alldeles för stor plats. Men alla tankar. Alla ord som delas. Så fint. |
|
|
|
