Min första novell |
Det var en varm eftermiddag på sommaren, solen lyste starkt och fåglarna kvittrade. Himlen reflekterades i vattnet, chokladen smälte i hettan och de intensiva svettdropparna rann ned från pannan. Klockan var kvart över två och det stod 2-0 till Västergård FC. Nummer 12, Jonas Rosén sköt fotbollen rätt i krysset. 3-0 stod det. Det hårt kämpande motståndarlaget började nu att pressa hemmalaget Västergård medan slutminuterna närmade sig tätt intill, spänningen höjs, publiken jublar, 3-1. Det är fem minuter kvar på matchen, kan motståndarna ta hem det här? Knappast, tänker Jonas tyst för sig själv. Nummer sex i motståndarlaget får en perfekt pass utav nummer nio, han dribblar bollen skickligt mellan fötterna och tar sig förbi backförsvararen. Han siktar, skjuter, bollen närmar sig krysset, den hamnar en aning utanför, stolpe ut. Den runda, leriga fotbollen flyger i kraftig fart mot Jonas, han står redo för att ta emot bollen. Han hoppar upp i luften för att nicka vidare den till sin lagkamrat men bollen träffar olyckligtvis fel. Han faller hastigt ned mot den hårda gräsmarken, det blev tyst, inte ens ett hjärtslag hördes ifrån Jonas. Människorna runt omkring blir chockade och kan inte riktigt begripa vad det var som hade hänt, hade han dött? Jonas mor, Wendy, faller förbrutet ihop och hamnar i gråtelse, mascaran förstörs, tårarna rinner. Hon skriker efter hjälp. Inom kort anländer ambulansen som bär upp Jonas på båret och som sedan ger sig av.
1... 2... 3... Clear!
Ingenting hände.
1... 2... 3... Clear!
Jonas hjärta får en plötslig kick och slår till, ett svagt dunkande hörs genom bröstkorgen. Han läggs omedelbart in på sjukhuset.
Han tog av sig det mjuka, omfamnade bomullstäcket som han hade omkring sig, det räckte ändå ned från topp till tå. Sakta satt han sig på sängkanten, vilken härlig dag, tänkte han. Solens solstrålar penetrerade igenom gardinerna, det var varmt ute. Han satt på sig sin leopardmönstrade morgonrock och begav sig ned för trapporna. Han fick en underlig känsla, déjà vu? Nej, något kändes fel, riktigt fel, som att alltsammans hade blivit ersatt av exakta kopior, eller som att någon iakttog honom, han fick kalla kårar. Han öppnade den aliminiumfärgade kylskåpsdörren och tog ut ett paket mjölk, bäst före 14 juli, 14 juli, det var ju igår! Äsch, tänkte han och hällde upp ett par deciliter mjölk i en skål och tillsatte en näve flingor. Han sköt undan stolen vid köksbordet och satte sig ned. Det låg en lapp vilandes på hans plats. Han tog tag i lappen och läste vad som stod; ”Hej Jonas, jag har åkt iväg för att handla födelsedagspresenter till kusinerna, ha en bra dag! /Kram från Mamma.”
Då kom han plötsligt ihåg gårdagen, han hade varit på fotbollsmatch och han hade nyss satt bollen i krysset, vad hade hänt? Hade de vunnit? Han drack upp det sista utav mjölken som var kvar i skålen och gick upp på sitt rum.
Ett par cendréfärgade chinos hängde på byrån, perfekt. Han öppnade den överste byrålådan för att leta efter en matchande tröja, en sprillans ny girogio armani skjorta fick det lov att bli. Samtidigt som när han knäppte den nystrukna rosa skjortan med svarta knappar så smälldes dörren igen. Var det någon där? Han blev rädd. De kalla kårarna reste sig ännu en gång, han gick sakta emot dörren, tog tag i handtaget, och öppnade. Tomt, ingen var där. Det var märkligt, tänkte han. Lugnet kom tillbaka och han satte på sig skorna, låste dörren och började gå mot skolan.
Det var varmt ute, han gick på trottoaren längs den nyasfalterade vägen, de stora gröna träden svajade lugnt och sansat med den ljuva sommarvinden. Helt plötsligt kom en kraftig vind från tomma intet, det kändes som att någon tog tag i Jonas axel, han vände sig fort om, ingen där. Han ökade farten och fortsatte att gå mot skolan. Han hade varit fullt upp i sin egna lilla värld och filosoferat, han höll nästan på att gå in i en lyktstolpe, han skakade huvudet på tvär, kollade fram och såg den gamla skolbyggnaden framför sig. Det var inga bilar på parkeringen. Belysningen var tänd, han gick in i den gigantiska entrén på frontsidan. Han satt på sig sina hörlurar och tryckte igång en låt, ”Made Of” med Nause. Han gick i takt till låten samtidigt som han redan hade tappat bort sig i sina tankar. Han tänkte inte på omgivningen utan gick raka vägen till sitt klassrum. Bara en sekund ifrån dörren, framme. Han kollar in genom det lilla fönstret på dörren, ingen verkar vara där inne, han drar ner handtaget sakta, dörren går ej att öppna. Han tar av sig sina hörlurar och kommer tillbaka till realiteten. Det var ingen i skolan. Helt upptagen i sina egna tankar så hade han gått igenom korridoren helt själv. Det var tyst. Han hörde ett svagt oljud, det lät som att någon slog på väggen eller i taket ifrån skolans nedersta våningsplan. Han gick längs korridoren, påväg till närmsta utgång, det blev strömavbrott. Han tappade bort sig i den stora korridorhallen, gick rakt fram och hoppades på det bästa. Oljudet nedifrån hördes allt högre, det bankade, högre och högre. Det blev allt tydligare, någon var på nedervåningen. Han kollade upp och såg en skylt hänga ned från taket,
”Våningsplan B”, B som i basement. Han visste inte vart han skulle ta vägen, han gick ned för den långa, konkreta betongstrappan. Han tog tag i det svarta metall trappräcket, det var iskallt. Han ryste till och tog små, tysta steg ned för de sista trappstegen. Det hördes inget dunkande längre, det var tyst.
Han går mitt ut i korridoren på nedervåningen och ser en nödutgång diagonalt upp till hans höger. Med tunga steg går han emot nödutgången. Bankandet hörs igen, det blir högre och tydligare för varje steg han tar. Han börjar att springa emot den gröna exitskylten och hör bankandet bli allt högre och intensivt, han känner hur någonting tar tag i hans högra axel, han får panik, springer så fort som han möjligtvis kan, hör hur ljudet blir allt mer aggressivt, han tar tag i dörrhandtaget, det är låst. Han vänder sig om, känner hur någonting tar sig närmre honom, det är för mörkt för att se, han hör det eländiga, argsinta bankandet, han stänger ögonen, blundar och somnar in.
Beep. Beep. Beep.
Han öppnar ögonen sakta, blir bländad av det starka ljuset från lampan som hänger i taket. Han ligger fastbunden i en säng, det står två tomma trästolar till hans vänster och ett bord med ett glas vatten på hans högra sida. Han sträcker sig efter glaset med vatten i, dricker en klunk och ställer sedan tillbaka glaset på bordet. Han var på sjukhuset. Kunde allting ha varit allting en dröm? Hur kom han hit? Plötsligt så kom han ihåg vad som hade hänt på fotbollsmatchen, han hade försökt att nicka till bollen men den hade träffat fel, han hade fallit omedvetslös mot marken. Han kollade på almenackan som satt uppsatt på väggen framför honom, den 21 Augusti. Han kunde inte riktigt förstå vad som hade hänt, fotbollsmatchen var den 14 juli. Han insåg efter ett tag att han måste ha legat i koma, det fanns ingen annan förklaring.Han kollade sig omkring ännu en gång, det var någonting som inte stämde på sjukhuset. Det var underligt tyst, ingen personal som gick gåendes i korridoren. Han hörde ett bankande. Lampan flimmrade till snabbt och Jonas blev helt skräcklagen. Han kände igen oljudet. Lampan släcktes. Det blev kallt i rummet, han hör bankandet bli allt högre och högre, han hör hur någonting går utanför rummet i korridoren, han blundar, hör bankandet och känner närvaron utav någonting som står bredvid honom....
Mina första novell någonsin, nyss fyllt 15 år och behövde skriva en novell på svenskalektionen.
|
|
|
|
