[M/M] De sju dödssynderna. [Del 24] |
här kommer en kort liten del, bara för att jag är så snäll.
Vi trodde att sanning segrade
av egen kraft.
Men starkare lockar lögnernas
hetsande saft.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye.
Oscar satt med armarna lindade runt benen, tekoppen stod varm och rykande på fönsterbrädet och hans ögon färdades över Alexanders ansikte där han satt i fotändan med sin egen kopp, såg hur en muskel ryckte till när han brände sig på vattnet – hans rörelser alldeles för ivriga för att kunna handskas med för mycket på en och samma gång.
”Lugn, lugn – ställ ifrån dig koppen innan du pratar, okej? Bränn dig inte”, skrattade Oscar och lutade sig över sängen, lirkade försiktigt koppen ur Alex hand och ställde den bredvid hans egen. Muminmotivet skar sig mot den rutiga koppen, men han tyckte att det såg ganska så vackert ut när vattenångorna slingrade sig runt varandra innan de fortsatte upp mot taket. ”Så, vad-”
Han tystnade när Alexanders läppar, alldeles lugnt och försiktigt pressades mot hans kind och Oscar kunde inte låta bli att le, kunde inte låta bli att vrida på huvudet så att läpparna skulle hitta rätt. Deras händer undersökte försiktigt varandra, som för att dubbelkolla att den andra faktiskt var där och läpparna rörde sig långsamt, tungorna strök längsmed.
”Låt mig aldrig glömma hur jävla fin du är”, viskade Alexander medan hans mun letade sig längs Oscars käke, den andre andades ut ett tyst skratt – knuffade honom lite lätt ifrån sig.
”Säg nu då, vad pratade ni om?” Frågade han, leendet var så stort att det inte tillät oron att ta över, att växa sig större och starkare där nere i magen. ”Slog han i huvudet och har tappat minnet?”
Alex himlade med ögonen och hasade sig ner till sin ände av sängen, lutade sig mot väggen och sträckte sig efter muminmuggen, trots att den rutiga koppen varit hans. Oscar brydde sig inte.
”Inte riktigt, men han ville att vi skulle glömma allt”, sade han och ögonen hade så fullt upp med att le att han glömde bort det varma vattnet som återigen brände hans tunga. ”Han kommer inte säga någonting, Oscar. Det är lugnt.”
Oscars leende föll en aning, men han gömde det bakom tekoppen. ”Det där var väl det sista jag väntat mig, verkligen”, sade han med ett snett leende och tryckte undan den där tanken som fick allting inom honom att ruttna. Att skrumpna ihop och bli till en mörk sörja. Alexander nickade och spillde ytterligare lite vatten när muggen återvände till fönsterbrädet och deras bägge kroppar krockade.
”Hur är ryggen?” Viskade Oscar mot Alexanders mun och han andades in Alexanders svar, att det kunde ha varit värre. Att det redan höll på att blekna bort, att han inte behövde oroa sig. Oscar slöt ögonen och lät Alex krama honom, lät honom linda sig runt hans kropp och isolera dem från omvärlden.
”Han kommer inte säga någonting”, viskade Alex igen och igen medan läpparna pressade mot Oscars tinning. Oscar slöt ögonlocken och njöt av närheten. ”Vi behöver inte oroa oss, Oscar. Ingen behöver veta, ingen som inte skulle förstå.”
”Din pappa…”, började Oscar, alldeles långsamt och försiktigt, men sättet Alexanders grepp hårdnade kring honom fick honom att döda meningen där. De behövde inte prata om det, inte just nu. ”Alexander, har jag någonsin sagt att jag tycker om dig?” Läpparna pressades mot punkten alldeles under Oscars öra och han skrattade, placerade händerna på Alex armar så att han inte skulle släppa honom. ”Jag kan säga det en gång till, om du vill?” Alexanders skratt borde samlas upp och säljas till sådana som inte visste vad lycka var.
[22:01 nytt meddelande: dolt nummer]
[22:14 nytt meddelande: dolt nummer]
[23:05 nytt meddelande: dolt nummer]
[3 olästa meddelanden raderade]
Oscar stängde av mobilen, lät den landa på högen av kläder som låg slängd bredvid sängen, vände sig om och lindade armarna runt Alexanders nakna kropp, pressade läpparna mot hans axel innan han drog täcket högre upp och lyssnade till den andres djupa, lugnande andetag. Försökte andas i samma takt, försökte få hjärtat att sluta slå så hårt.
Med Alexander så nära, så nära, tvingade han sig själv att slappna av och sluta ögonlocken. Bara tanken på att få vakna upp bredvid honom gjorde det lättare, att få mötas av ett trött leende och ljusblåa ögon som ännu inte lokaliserat sig men som trots det sken. Som om det räckte bara att veta att Oscar var där. ”Försvinn inte, snälla”, viskade han mot Alexanders bröstkorg, omgiven av mörker och tystnad.
jag är väl medveten om att det inte var tillräckligt men jag behövde få den här scenen ur huvudet innan jag kunde ta tag i resten av livet. lämna en kommentar, snälla?
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 13 mar 14 - 22:40 | jag litar fortfarande inte på Colin. det är bara something thats not really right med honom men jag kan inte sätta fingret på vad, men jag litar inte på honom. Han har inte bevisat att han kan bli litad på, haha.
ANYWAY! Förra delen var ASbra (förlåt att jag inte kommenterat innan men har inte riktigt haft någon lugn stund då jag suttit vid datorn förrän nu) och denna delen var en mysig en, sådan perfekt mellandel som man behöver ibland, där inte alltför mycket händer men då ändå nog mycket händer så att man inte ska bli uttråkad. Du vet vad jag menar! Asbra iallafall, avgudar Alex. Är intrigued att se vad som komma skall, och hoppas att du lägger ut snartsnartsnart.
Förresten, måste bara säga detta: du blir bättre på att skriva för varje del som går. Trodde inte att detta var humanly possible men du är ju då ett levande bevis på det. Det är bara så rätt alltihopa. SÅ STOLT ÖVER DIG. Hur bra som helst, verkligen. Keep up the good work, mate! <3 | | ilenna - 12 mar 14 - 23:13 | Söt Oscar, Söt Alex, te (jag som inte ens tycker om te), pussar, gulliga kommentarer, klädhögar på golvet - <3333 så sött och fint och iiih :D
Förutom den lilla(stora) punkten när Alex är så lycklig över vad Colin sagt men Oscar känner något annat inombords :(
Och ´dolt nummer´ >.< Jag hade fått för mig att det var Colin som var en av dom värsta bakom det där numret men nu känns inte det lika troligt (men det är säkert jag som är dum och den enda som inte vet vem/vilka det är hehe)
Tyckte väldigt mycket om det här kapitlet i alla fall!! och ja du är snäll :D
Men för att inte göra kommentaren helt värdelös borde jag kanske säga något mer specifikt.. en enda liten grej jag tänkte på, men som du inte behöver bry dig i egentligen var i den här meningen ´Oscar stängde av mobilen, lät den landa på högen av kläder som låg slängd bredvid sängen, vände sig om i sängen och lindade armarna runt Alexanders nakna kropp[..] Istället för att nämna ´sängen´ två gånger tätt efter varandra kanske det kan ändras till exempelvis ´högen av kläder som låg slängd på golvet nedanför´ eller ´vände sig om på den mjuka/hårda madrassen´ fast något bättre än dom där förslagen ;) Men som sagt; det var kanske bara nått som jag själv tänkte på (: |
|
|
|
