[M/M] De sju dödssynderna. [Del 23] |
den här berättelsen börjar långsamt, långsamt att utveckla sig i mitt huvud och om ni bara visste vad som komma skall. jag tycker om dessa killar, det gör jag verkligen.
Vi sjöng i markerna
i jubel vända
mot nya stjärnor
till tecken tända.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye
Han stängde ögonlocken, vände ansiktet mot solen och för en stund – med ljudet av människor som pratade, människor som skrattade och fåglar som sjöng – så kändes allting som det skulle vara. Hade väskan bara varit lite tyngre, hade böckerna varit utbytta mot fotbollsutrustning, då hade det varit som om det senaste halvåret inte passerat.
”Alexander! Följer du med till fotbollsplanen under lunchen?” Ropet fick honom nästan att hoppa till, han öppnade ena ögonlocket och lokaliserade rösten. Marcus gick med de andra från gruppen, mot ytterligare en lektion de inte delade, och Alex tvekade en stund – letade upp Colin med blicken. Den smalare av dem, med svullen läpp, nickade långsamt och försökte ge honom ett snett leende som Alexander inte visste hur han skulle tyda.
”Vi får se, ramlade med cykeln för någon dag sedan – har så jävla ont i ryggen”, ropade han tillbaka och noterade hur Colin vände bort blicken. Marcus nickade och placerade händerna i byxfickorna och Alex kände hur det sög till i magen, som om han tappat fotfästet. Förlorat en självklar plats bland hans kompisar. ”Men jag kommer kanske förbi och kollar på.” Han såg hur gruppen fortsatte och när klockan ringde började han långsamt röra sig mot andra delen av skolbyggnaden – med käkarna hopbitna och stegen strävande.
[10:34 sänt meddelande] Jag kan inte låtsas som ingenting den här gången. Vi behöver prata, Oscar.
[10:37 nytt meddelande: Oscar x] Jag vet. Men inte idag – imorgon.
[10:38 sänt meddelande] Lovar du?
[10:47 nytt meddelande: Oscar x] Jag lovar.
Alexander hade sett Oscar tidigare på morgonen, i helt andra änden av korridoren, men han hade försvunnit innan Alex hunnit dit och när han satt på kanten av fotbollsplanen med lunchen i knäet och solen i nacken kunde han inte låta bli att knuffa runt matresterna med plastgaffeln.
Han förstod varför Oscar undvek honom, det gjorde han verkligen, men han ville inte. Han ville inte att den andre skulle behöva vara rädd för Alexanders kompisar, för vad de skulle kunna göra. Han ville att de skulle kunna gå hand i hand i korridorerna – han ville att de skulle kunna kyssas i cafeterian som vilket annat par som helst. Han ville-
”Skickar du vattenflaskan?” Colins röst fick honom att se upp och den dröjde ett tag vid hans rödblommiga kinder innan han nickade och sträckte sig efter vattenflaskan som låg slängd bredvid Colins ryggsäck. Smärtan från ryggen sköt genom kroppen och han bet tillbaka ett lågt stön när handen slöt sig runt vattenflaskan. Ett lätt kast och Colin fångade den med en fånig bugning.
De hade inte pratat om det som hände för två dagar sedan. De hade inte pratat om den spruckna läppen eller den ömmande ryggen – när någon frågat hade de båda kommit med sina hopdiktade historier. Som om de spelade ett skådespel för de andra.
”Du.” Alexander såg än en gång upp från sin lunch och Colin stod fortfarande kvar på samma ställe, kinderna var fortfarande lika rödblommiga. ”Ska du med hem till mig efter skolan?”
Tystnad. Alex skiftade lite på sig, ställde undan tallriken på marken bredvid honom och sände Colin en oförstående blick. ”Varför det?”
”Farsan hämtade hem-”
”Nej, jag menar – varför vill du att jag följer med hem till dig?” Avbröt han och såg hur Colin skiftade vikten från den ena foten till den andra, fingrarna snuddade vid den svullna läppen och till slut ryckte han på axlarna.
”För att du är min bästa kompis och det är sådant som kompisar gör, följer med hem”, sade han och slängde vattenflaskan så att den återigen landade vid hans ryggsäck och med ett litet leende joggade han tillbaka ut på planen medan Alexander stirrade efter honom.
Colins rum var sig likt med den låga sängen, bilplanscherna på väggen och den stora TV-apparaten som nästan tog upp hela kortsidan. Alexander tvekade i dörröppningen innan han släppte väskan på golvet och satte sig på den svarta kontorsstolen, snurrade på den medan han lyssnade på Colin som fortfarande letade sig runt i köket efter någonting att äta.
Alex hade fortfarande svårt att vara runt den andra efter allt som hänt, med orden Det är bara så jävla äckligt och sättet han stod där i deras farstu och berättade för Alex föräldrar vad han hade sett och vad Alexander hade gjort medan Alex själv försökte tysta honom med bedjande blickar som ständigt ignorerades.
Men här, i Colins jävla pojkrum som luktade så som det alltid luktat, så var det svårt att tänka sig att det där verkligen hade hänt. Det var inte förrän Alexander flyttade på sig och ryggen gjorde ont som han påmindes, eller när Colin kom in i rummet med färdigbredda mackor och svullen läpp.
”Colin, jag tror verkligen inte-”, började han, med intensionen att dra därifrån och aldrig mer se människan, men Colin fortsatte in i rummet och placerade mackorna på skrivbordet.
”Jag är ledsen, okej?” Rösten fick Alex att höja på ögonbrynen och Colin vände sig om med händerna i fickorna, han ryckte på axlarna. ”Jag fattade inte vad han skulle göra, jag var arg och upprörd. Det var dumt av mig.”
”Du har ingen jävla aning om vad du har ställt till med”, sade Alexander och hatade sig själv för hur rösten plötsligt darrade vid tanken på de kalla ögonen och orden som rev sönder hans insida lika effektivt som hans handlingar rev utsidan. ”Bara för att du-”
”Jag menar det, okej? Jag är jävligt ledsen, Alex. Det var svinigt gjort av mig och jag ångrar det”, sade Colin och satte sig ner på sängen efter att TV:n startats och brusade igång. ”Kan vi inte bara… låtsas som om det aldrig hände? Något av det?” Det var någonting med betoningen vid något. Som om det inte bara gällde Alexander och hans pappa, men även Oscar. Låtsas som om det aldrig hade hänt. Att Colin inte brydde sig, att han ville återgå till hur allting varit innan. Som om han aldrig sett dem. Han skulle inte berätta det för någon. Någonting som tidigare varit hopknölat i Alexanders bröst började sakta svälla och hans kropp slappnade av, som om den tidigare varit på helspänn. ”Vi kan försöka”, svarade han med ett svagt leende och fångade speldosan som kastades mot honom. Han och Oscar hade fortfarande en chans.
[16:37 sänt meddelande] Kan vi ses? Jag har pratat med Colin. Har jag sagt att jag tycker om dig?
[17:40 nytt meddelande: Oscar x] För många gånger för vad som är bra för mitt ego, är jag rädd. Du kan väl komma över en stund, efter åtta. Jag har dansträning innan.
[17:41 sänt meddelande] Jag skulle kunna hämta dig?
[17:46 nytt meddelande: Oscar x] Alexander, lugn. Du vet att du inte kan. Vi ses sen.
[17:48 sänt meddelande] Jag vet. Vi ses.
vad tycker ni? vad tror ni om min ondskefulla plan? det tar inte så lång tid att skriva ner ett par ord, men skillnaden det gör för mitt skrivande är enormt. era kommentarer är anledningen till att jag ens skriver på den här och jag vill så gärna veta vad ni tycker. ni är så väldigt, väldigt fina, mina kära läsare.
|
| Kommentarer | | ilenna - 11 mar 14 - 23:37 | Åh Oscar har fått sitt namn i Alex mobil :´)
Jag gillade att vi fick mycket Alexander-tankar i det här kapitlet, jag har nog inte vetat om att jag velat ha mer sånt förrän jag fick det nu :D Så gärna ännu mer av det. Det var så plågsamt och fint på samma gång det här; Han ville att de skulle kunna gå hand i hand i korridorerna – han ville att de skulle kunna kyssas i cafeterian som vilket annat par som helst. Han ville-´
Blev förvånad över Colins reaktion! Hade mer väntat mig att han bara skulle ignorera Alex eller göra något ännu jävligare, så det här var spännande! Även om jag bara vill skrika åt honom att ett jävla ´jag är ledsen´ inte räcker -.- Och åh jag vet inte om jag tycker det är bra eller dåligt att Colin bara vill glömma allt - det känns som att det kommer bli något slags kaos ändå och jag blir mest orolig för Oscars skull nu :s
Jag undrar också om Colin redan innan visste vad Alex pappa gör mot honom (jag har för mig att han sa något i stil med ´bara för att din pappa´ tidigare) och det får mig att undra när och hur han fick reda på det - om Alex verkligen berättade om det själv eller om han fick reda på det på annat sätt. Det är väl inget som är jätteviktigt för storyn men jag blev bara nyfiken (och samtidigt gör det så himla ont i mitt hjärta varje gång Alexander känner smärtan i ryggen eller när han säger att han ramlade med cykeln </3)
Det är superbra att du börjat få storyn klar i huvudet (mer än vad jag har med min :() men var inte -för- elak nu DD: jag behöver få läsa lite sockersöta scener med pojkarna innan dom måste råka ut för något mer!
Precis som vanligt flyter texten på så himla bra, hoppen är smidiga och språket perfekt. Älskade sms:en!! Du skriver så okomplicerat och fint att man bara sitter och suckar med ett leende på läpparna (med undantagen då jag istället ser ut så här --> DDDDD: haha) |
|
|
|
