I hate (almost) everything about you- del 40 [m/m] |
det här är ett kortis-kapitel och inte jätteinnehållsrikt, men hoppas det ska gillas ändå :)
____________________________________ _________________
- kapitel 40
”Men hej Liam, vad kul att du kommer över.”
”Tjena.” Liam log snabbt mot Magda innan han gick förbi henne in i hallen. Även om han och Andy hade umgåtts några dagar nu så gick det fortfarande att räkna på en hand, minus tummen, och dom gångerna hade varit hemma hos Liam för att Cathy ändå jobbat. Inte för att hon skulle misstänka något men han skulle inte ha kunnat slappna av helt och hållet, inte än, inte när allt var så nytt. Och ändå så bekant. Och spännande. Och som att den där saknaden äntligen hade fått vad den velat ha så länge. Det kändes därför väldigt nytt, på det där ändå bekanta sättet, att svänga höger från hallen och fram till den vita dörren. Utan att riktigt tänka sig för tryckte han bara ner handtaget utan att knacka. Liam hade alltid varit sån; öppnade dörrar och knackade efteråt ungefär, lämnade inte sittplatser på bussen åt äldre förrän han var absolut tvungen, skulle aldrig få för sig att dra ut stolen till någon och så vidare. Han skulle utan tvivel ha blivit nominerad till dagens ouppfostrade ungdom om det funnits någon sådan kategori. Det var inte alltid medvetet utan bara sådan han var, och delvis för att han skulle ha tagit det som en förolämpning att bli kallad gentleman.
”Tja.. är du typ upptagen eller?”
Andy såg sig om över axeln med händerna fortfarande tryckta mot klädhögarna på garderobshyllorna och fastän han mycket väl hört vems röst det var kändes det lite som en synvilla att Liam stod där.
”Hej, nej..” Han bet sig i läppen och kastade en blick mot garderoben innan han såg tillbaks mot Liam. Som tydligen var tvungen att se onormalt snygg ut bara genom att luta sig mot en helt vanlig dörrkarm. ”Eller jo. Skulle du kunna.. kom hit.”
Liam ryckte på axlarna men höjde sedan en aning på ögonbrynen när han verkade inse vad han var upptagen med. ”Hur fan tänkte du med det här..”
”Jag vet inte”, suckade Andy och försökte för ovanlighetens skull att inte dra in Liams doft, det skulle bara snurra till i huvudet och få honom att släppa allting han hade i händerna. ”Kan du vara beredd att stänga när jag flyttat mig?”
Liam flinade roat till, greppade tag om dörren och såg på alla lutande klädhögar som Andy försökte pressa tillbaka. Det skulle räcka till att begrava dom båda två om det rasade ut. ”Okej. Flytta dig jävligt snabbt då.” Ändå flyttades hans egen uppmärksamhet ifrån den tilldelade uppgiften till hur nära Andys kropp var hans egen. Om han bara lutade sig ner en aning skulle det svarta håret kittla hans ansikte. Ett steg åt sidan och Andys högra och hans vänstra ben skulle tryckas mot varandra. En hjälpande hand mot klädhögen skulle istället kunna fläta in fingrarna med den andres.
”Nu!”
Liam rycktes snabbt tillbaks från sina tankar och i nästa sekund smällde han igen dörren.
”Tack”, flinade Andy och såg först då verkligen upp på honom. Vilket direkt gav honom en rysning som inte bara verkade gå den enkla vägen längs ryggraden utan istället spred ut sig lite varstans den ville.
”Jag trodde inte din garderob såg ut sådär. Kolla ditt perfekta rum liksom”, sa han och kastade en menande blick över det obefintliga stöket. Till skillnad mot Liams rum som inte ens var ett organiserat kaos utan bara ett kaos. Inte så att det låg matrester i sängen eller att man inte såg mattan; men det var inte som hos Andy.
Det kom fortfarande kommentarer som kunde låta lite kaxiga ifrån Liam men det var ingenting som störde Andy. Det var mer på det sättet som det ibland kunnat vara när dom suttit mitt emot varandra och ätit i deras mammors sällskap och ingen utav dom hade kunnat vara elaka på riktigt, när det istället blivit retsamma kommentarer som inte uppfattades som något annat än just det. Då när Andy faktiskt kunnat roas över det hela. Han hade inte velat att den delen skulle försvinna hos Liam, det var ett charmigt drag och hur mycket det än fick Andys kinder att hetta när han tänkte på det så tyckte han att det var sexigt.
”Jag tog med mig..” Liams ord drog tillbaks honom till nuet och när han vände blicken mot honom såg han plötsligt obekväm ut. ”Alltså om du kanske kan.. förklara det där nya på matten”, sa han med ännu en axelryckning och det var först då Andy såg matteböckerna som låg på stolen bredvid garderoben.
”Det är klart”, nickade han med ett litet leende. Han hade ju velat att han skulle lyckas tidigare också, men det kändes som att det skulle bli lättare nu när Liam faktiskt inte behövde maskera frågan om hjälp med en förolämpning. Blicken for snabbt över till honom igen när det overkliga i det hela slog honom. Liam var där. Liam hade känslor för honom. Liam som en gång varit hans och nu kanske..
”Inte något överdrivet pedagogiskt, jag är inte efterbliven liksom..”, fortsatte den blonde och tog upp böckerna innan han gick mot sängen, blicken plötsligt undvikande.
”Nej varför skulle du vara det? Det finns jättemånga som har svårt för..”
”Kan vi bara gå igenom det?” Dom gröna ögonen mötte äntligen hans efter det bestämda tonfallet. ”Snälla?”
Liam svalde och började sedan bläddra fram till rätt kapitel i boken. Han var tacksam att Andy ville hjälpa honom, det var han, värmen som spridit sig i kroppen när han gick över tröskeln var fortfarande kvar, och känslorna han hade för honom gav honom inte längre ångest. Men inget utav det där tog bort hur jävla jobbigt det kändes att uttala orden högt. Att be om hjälp. Att sitta där och känna sig dålig och som att han fattade mindre än alla andra. Det var någonting som han bara ville hålla inom sig och inte låtsas om, hoppas att problemet bara skulle lösa sig av sig själv och att han som något slags mirakel skulle fatta precis på nästa mattelektion. Han tyckte inte om att visa svagheter. Oavsett om det handlade om matte eller att vara väldigt osäker på sig själv.
”Okej.” Andy kom och satte sig bredvid honom och det korta ordet fick det hela att kännas ännu jobbigare.
”Jag menar bara..”
”Jag fattar, okej?” Det mjukare tonfallet fick åtminstone en liten lättnad att sprida sig och han nickade.
”Gjorde det ont?”
”Vadå?” Andy såg upp från det han höll på att rätta.
”När du föll från himlen, vad tror du”, sa Liam och himlade med ögonen innan Andy kände hans fingertopp stryka över den tunna huden på handleden, över dom svarta bokstäverna. Han skämdes nästan över hur mycket han påverkades av det. ”Gjorde det ont att göra den? Det är ju så.. tunt här.”
Andy såg på hans finger som långsamt följde varje bokstav och både rös och njöt av beröringen.
”Du kittlas”, sa han lågt och drog på munnen. ”Men ja det gjorde det väl. Jag vet att alla säger att det knappt känns men det är ju bara töntigt, varför inte bara erkänna?”
Liam nickade. ”Det är jävligt mesigt faktiskt.” Fingertoppen fortsatte upp till handflatan innan den långsamt vände ner igen. ”Jag älskar den låten.”
Andy log igen. Det var tusentals, säkert miljoner, som hade just den låten, just dom raderna, som favorit, men på något sätt kändes det ändå extra bra att Liam var en utav dom.
”Kommer du ihåg den där gången när vi köpte hur många tuggummin som helst för att få alla olika tatueringar?” Andy bet sig i läppen efter att han hade sagt det. Det kanske var för tidigt för att börja ta upp.. gamla minnen. Fast det var ändå därför dom satt här nu. För att alla dom där andra åren fanns bakom. Med många års uppehåll. Han ville inte tänka på det, han ville inte tänka på det som ens varit för två veckor sedan. Han lämnade dig. Han strök luggen ur ögonen med den lediga handen och vägrade lyssna på den negativa rösten som ville påminna honom om allt det dåliga nu när det faktiskt var bra.
Liam skrattade lågt och nickade. ”Just ja, gud. När jag gnuggade fast en blå dinausarietatuering på kinden och vi tog skolkort samma dag? Det tog ju år för morsan att tycka att det var charmigt istället för fruktansvärt pinsamt. Hon satte inte ens upp porträttkortet på väggen som dom tidigare.”
”Gjorde hon inte?” skrattade Andy, och Liam tystnade i samma stund.
Han hade aldrig trott att han skulle få, aldrig trott att han velat heller för den delen, höra det skrattet igen, inte i samma rum, tillsammans med honom. Det både värme och värkte i bröstet samtidigt.
”Nej, hon ställde det i bokhyllan bland allt annat så att det liksom smälte in och försvann”, flinade han.
”Stackars”, log Andy roat innan hans blick drogs till fingret som Liam fortfarande rörde över hans handled. Han sneglade upp på honom och kunde göra det ganska obemärkt då luggen fallit ner igen och dolde hans ögon. Dom blev dock snart synliga igen då Liam höjde en hand för att stryka undan det svarta håret. Emopojkens läppar särades som att han var på väg att säga någonting men innan några bokstäver hunnit komma ut hade Liam stoppat dom med sina läppar.
känns det fortfarande trovärdigt eller har dom ´hittat tillbaks till varandra´ för snabbt? Vad tyckte ni om kapitlet? :)
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 10 mar 14 - 22:10 | | Det är lika underbart som det alltid är, kort eller lång del! Jag tycker inte alls att de hittar tillbaka till varandra för snabbt - men som Likeyoudcare säger, det kan vara idé att tänka på att det förflutna alltid kommer vara med dem och att de kommer behöva prata om det någon gång :) Annars, jättefin del - jag gillar hur du låter vardagen fortsätta ändå och att Liam faktiskt kommer över för att få hjälp med matten. Det är så otroligt, otroligt fint just nu och jag bara väntar på att All seven hells kommer bryta ut ;) Grymt! | | Likeyoudcare - 10 mar 14 - 00:14 | | Åh så himla bra! Jag tycker absolut det känns trovärdigt, i alla fall om det inte flyter på så bra som det gjort i det här kapitlet hela tiden. Om du förstår vad jag menar? Vissa stunder kan ju kännas precis som förr, men jag tycker mig ana en viss osäkerhet och rädsla hos Andy fortfarande. Jag tänker främst på "Han lämnade dig". Du skulle kunna spinna vidare på det, eftersom jag personligen tror att det är just en sak som de båda måste komma över tillsammans. Att Liam faktiskt har sårat Andy under en längre tid, och hur bra det än känns att kunna prata normalt och veta att den andra har känslor tillbaka så måste ju "verkligheten" glimta fram lite då och då :) Nu känns det som om det blev rörigt, men jag hoppas du fattar! |
|
|
|
