The Forbidden Kiss -41- Som bröder |
Nu det "efterlängtade" första - riktiga - bråket mellan grabbarna. Hoppas jag lyckats xD
Trevlig läsning och tack för era kommentarer. <3
- Del 41 Precis som två bröder -
Vi hade lämnat byggplatsen bakom oss, vi vandrade tyst i mörkret. Alla var förvirrade och de flesta uttorkade. Kontakterna hade redan lämnat oss. Så jag var åter själv med mina vänner. Plus Jetro. Jag tyckte det var gulligt av honom att hjälpa Raija även om hon inte var så frivillig. Men han var piggare än vad hon var så det fanns inte så mycket att diskutera. Enligt honom. Men jag höll mig i mina egna tankar ända tills vi var hemma hos Jetro och de började bråka lite allvarligare än innan.
”Låt mig höra din förklaring då?” uppmanade Spike med sin kontrollerade ilska. Jetro hade lite svårare att håll sig lugn, men han var också väldigt självgod. Det skulle bli hans fall.
”Om jag inte hjälper henne och hon hamnar i problem, då får jag skit från dig. Men hjälper jag henne, då får jag också skit!”
”Det förklarar ingeting, bättre att hålla henne vid livet!”
”Hallå, hon är vid livet! Du är sur för att jag lyckades med något du inte …”
”Lyckades? Med vad exakt om jag får fråga? Att lära det avancerade innan grunderna? Använda ett blodsraseri som källa …!” Jag ryckte till och reste mig från stolen. Raija försökte hindra mig från att blanda mig i men jag skakade av henne.
”Det var du som vill få ett blodsraseri, eller hur?” Han vände sig om och log svagt.
”Jag ville inte, men att få blodsraseriet utan en kamp att genomföra kunde jag lära dig att kontrollera raseriet.” Jag nickade sakta men hann aldrig fortsätta frågan utan uppmärksamheten hamnade på Jetro igen.
”Du är avundsjuk”, skrattade Jetro. Spike skakade sorgset på huvudet.
”Du förstår verkligen inte. Det är mer än att slåss. Hon absorberade blodet Jetro!” Jag rynkade pannan. Jetro slog ut med händerna.
”Spelar väl ingen roll. Hon har ju totalkontroll, du såg ju själv ögonskiftningen”, påpekade Jetro. Spike pekade bak mot mig.
”Jag skiter just nu i skiftningen. Hon absorberade blodet, det kan leda till vansinne!” Jag suckade högt och ställde mig mellan dem.
”Nej men ni kommer gör mig vansinnig!” fräste jag. Jetro skrattade men jag satte en varsin hand på dem och skapade två meter mellan dem. ”Så sluta bråka. Det var mitt val oavsett!” Spike struntade i det och kom fram istället.
”Han borde sagt nej.” Jag vände mig helt mot honom.
”Och du borde inte lämnat mig!” fräste jag.
Tystnade lade sig över rummet. Vad sade jag precis?! Det var den märkligaste känslan som spred sig inom mig, hade jag erkänt något? Ljög jag? Eller var det sant att jag inte ville bli lämnad ensam igen. Paniken av att förlora förståndet, att förbli ensam och skräcken med blodet. Jag skakade på huvudet, jag hade tydligen missat fortsättningen på bråket för jag hamnade mitt i deras diskussion.
”Det var du som gjorde Ritualen! Du startade hennes onda cirkel!” väste Jetro. Spike stod inte långt ifrån honom.
”Hon valde att gå med på den, hon ville hjälpa Raija. Sin närmaste vän! Hon riskerar sig själv för att kunna vara hjälpsam för Raija. Hon kände sig Skyldig Jetro, skyldighet!” Jag blinkade till och fick se Raija som försökte hålla fast Spike. Hennes bror fick stå mellan dem båda och agera som en vägg. De skulle börja slåss.
”Vad tror du jag gjorde då, hon bad mig om hjälp!” Jetro försökte faktiskt kasta iväg Kyle men misslyckades med det. Raija var tillbaka till sitt tuffa jag igen och höll fast Spike. Jag stålsatte mig och gick fram till dem där de hade hamnat när de försökte flyga på varandra. Jag tog ett andetag och blundade. Jag hade två val, stanna och separera dem. Eller ta min chans och försvinna. Jag hatade se dem klandra varandra, jag ville inte se Raija kämpa mot sina vänner. Jag satte händerna på höfterna och öppnade ögonen. Jag gick bort till köksluckan för tallrikar. Jag tog två stycken. Kastade den första som en frisbee men träffade väggen bakom dem. De ryckte till och vände sig om. Jag tog den andra och laddade för att kasta.
”Ni båda!” började jag. ”Lyssna nu på mig. Jag skiter i valen som har gjorts då det inte är något att förändra. Det som har hänt går inte att göra ogjort oavsett vad ni tycker om varandra. Jag gjorde ett val och det blev som det blev. Så sluta mucka gräl!” Jag kastade den andra mellan dem, nästan så jag träffade Kyle som stod mellan de båda vampyrerna. Jag grimaserade och små skrattade lite skrämt. ”Herregud, förlåt!” Han skakade på huvudet men log lite roat. ”Jag ångrar inga av de val jag gjort, även om jag inte gillar hur utgången har sett ut. Men jag föredrar ha risker än att ha dödsfall!” Raija tittade chockat på mig men hennes ansikte sprack långsamt upp i ett roat leende. Kyle slappnade av mellan grabbarna då de släppte graden lite. ”Dessutom”, sade jag och log oskyldigt. ”Ni beter er som bröder”, sade jag och blinkade. Jetros ansiktsuttryck var oslagbart.
”Inte en chans, med ett Tamdjur!?” Jag skrattade svagt elakt åt honom. ”Ta tillbaka det!”
”Den dag ni slutar bråka som två bröder, tar jag tillbaka att jag sade bröder.” Raija började skratta svagt hysteriskt, vilket drog med sig hennes bror.
”Vi är inte som bröder”, sade han sammanbitet. Jag ryckte på axlarna.
”Kanske, men du önskar.” Han for efter mig men jag snurrade ur vägen. ”Ah en öm punkt ser jag.” Spike började också skratta lite lågt. ”Vem vet, han kanske inte tar illa upp.” Han missade mig en andra gång och nu föll jag också in i skrattandet. ”Ledsen Jethro.”
”Ger mig inga konstiga smeknamn!” Jag himlade roat med ögonen.
”Förutsägbart”, sade jag och blinkade. Då förstod han och stannade upp, skrattade lite förläget. ”Förstår du nu hur jag lyckade övermanna dem?” Han nickade.
”Omvänd logik.” Jag slog ut med händerna.
”Jag sade att du inte skulle underskatta mig.” Han suckade men sneglade på Spike. Jag drog efter andan precis som om något avslöjades, lade till med en teaterröst. ”Det är sant!” Jetro gav mig en misstänksam blick. ”Du ser honom som en bror!” Raija brast i nytt hysteriskt skratt. Jag ryckte oskyldigt på axlarna men han försökte skratta lite skadeglatt.
”Men då ska väl du erkänna också”, började han. Jag satte huvudet på sned. ”Dina tankar är inte så oskyldiga när det kommer till Tamdjuret”, sade han och nickade mot Spike. Raija tystnade och tittade spänt mellan oss. Jag började gå ut från köket och kastade en blick över axeln.
”Det visste vi alla redan”, sade jag och blinkade. Raija tryckte ihop sina läppar för att inte skratta. Hans så överlyckliga uttryck blåstes ut på två sekunder.
”Vi är inte som bröder!” Jag vinkade bak mot dem.
”If you say so.” Sedan så lämnade jag rummet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fribergska - 9 mar 14 - 22:19- Betyg:  | Funderar kring det där med att absorbera blodet... o gillar delen skarpt.
Kul att Spike är på banan igen. Och bra att Cass försa sig o sa att han inte borde lämnat henne.
Ännu roligare när hon öppet deklarerade att "det" var ju inte direkt en nyhet...
Avslutningen med att Jetro o Spike är som bröder är också kul.
Level up! | | mizzkitty - 9 mar 14 - 15:02- Betyg: | Haha, herregud. Dem två kan verkligen bråka. Men en bra
del för övrigt, lätt att hänga med i språket, det finns
en röd tråd som löper igenom texten och den är lätt att läsa
och man förstår vad allt handlar om. Fortsätt så och hör
gärna av dig när du lägger upp en till del :). |
|
|
|
