I hate (almost) everything about you- del 39 [m/m] |
jag vet att slutet känns avhugget på något sätt, men jag fick inte till det på något bättre sätt tyvärr.
Och en till liten sak; heter det mints? O_o haha
__________________________________ _______________________
- kapitel 39
Andy klev av cykeln men rycktes snabbt tillbaks då väskan visade sig ha fastnat runt sadeln. Dom låga svordomarna slutade tvärt när han hörde rösten längre bort.
”Andy.”
Liam måste ha kommit med bussen och nu stod han där på gatan och.. Det fanns knappast någon annan Andy där så det var onekligen honom han pratade med. ”Hej..”, sa han ändå något tveksamt och kunde äntligen rycka loss remmen från cykeln. På ett väldigt ocharmigt sätt som innebar ett snubblande steg bakåt när motståndet äntligen släppt.
”Du kan väl.. ska du göra något särskilt eller?” Liam lät inte alls nervös. Han lät bara.. som vanligt men utan den elaka tonen och det gjorde om möjligt Andy själv ännu mer nervös. Han skakade dumt på huvudet.
”Kom med och käka något då?” Han nickade mot dörren som Andy sist hade slängt igen till både Magdas och Cathys förvåning.
”Visst.” Äntligen ett ord som hade kommit ut normalt.
Liam plockade fram smörgåsar och pålägg och fick samtidigt tvinga sig själv till att inte vända sig om var tionde sekund för att kolla att Andy verkligen satt kvar vid köksbordet. Det kändes bra att han satt där, ovant och väldigt nytt men.. bra.
”Dricker du te?” Han vände sig om och den svarthårige såg snabbt upp från vad han nu tittat på; sina händer kanske?
”Jaa, eller.. egentligen inte. Jag har försökt lära mig i typ två år men det smakar fortfarande lika äckligt?” Han rynkade pannan lite och Liam kunde inte hålla tillbaks flinet.
”Då är det ju ganska onödigt att fortsätta tvinga i sig det.”
Ett litet leende spred sig över Andys läppar och Liams hjärta bestämde sig samtidigt för att slå ett extra hårt slag. Han hade kysst dom där läpparna mer än en gång nu, han borde inte haja till som att det var första gången han såg dom. Men han var så jävla nervös att det inte skulle vara helt otänkbart att han skulle behöva spy rakt ner i diskhon.
”Kanske det.”
Efter att ha ställt fram allt på bordet, inklusive ett mjölkpaket för att skona killen från teet, satte han sig ner mitt emot. Han hade oroat sig hela vägen hem, egentligen inte för att han tänkte plinga på hos Andy utan mer för hur han skulle reagera, ifall han skulle ha tagit illa upp i skolan ändå, om han hade bestämt sig för att backa undan innan någonting egentligen hade fått börja. Det var en sak att det var en självklarhet för Liam; att han inte bara kunde släppa allt han var i skolan och riskera allt som han byggt upp, men det kunde vara en helt annan för Andy, han hade vetat hela tiden att den andre var känsligare, att han mycket väl kunde ha bestämt sig för att strunta i allting, att det inte spelade någon jävla roll vad Liam medgett eller vad han själv kände. Men nu satt han ändå där mitt emot honom och bredde en macka med dom smala händerna.
”Hörde du om brandlarmet?” Han såg upp från mackan och drog samtidigt undan den svarta luggen ur ögonen.
”Nej? Vadå det var väl bara någon som tryckt igång det som vanligt?”
”Jo fast det var ingen elev, Bengt hade tydligen varit väldigt trött i huvudet för han hade försökt tända lampan inne på sitt kontor.. Bara det att han tryckte på brandlarmet istället.”
Liam höjde på ögonbrynen innan han började flina. ”Skämtar du? Lundkvist alltså?” Andy nickade och den blonde skrattade högt till. ”Men fy fan, han måste ju ha varit full! Hur vet du det där?”
Han flinade själv och drog ett finger runt kanten på mjölkglaset. ”Simon hade hört några lärare prata om det när han gick igenom källarkorridoren.”
Liam drog en hand genom håret, fortfarande med ett roat flin på läpparna innan det sakta blev till en allvarligare min. ”Simon är.. den där vithåriga du hänger med va?”
Andy nickade och Liam tyckte att blicken blivit mer vaksam. ”Vadådå? Han är en av mina bästa kompisar.”
”Jag menade inte något taskigt, jag undrade bara.” Han hörde det defensiva som smugit sig in i tonen men det skedde automatiskt när någon såg på honom på det där sättet. Han hade ingen direkt åsikt om Simon, han hade inte tänkt sitta och förolämpa honom inför Andy. Var det vad han hade väntat sig? Han ville ju bara.. han ville veta vilka Andy hängde med.
Det blev tyst en stund och Andy såg sneglande upp på Liam som bitit tag i sin ring. Han vände upp den gröna blicken så plötsligt att Andys mage gjorde en volt. Hur kunde dom vara så intensiva?
”Är du klar?” Efter att Andy nickat reste han sig upp och började plocka undan innan den svarthårige snabbt kom på fötter för att hjälpa till.
Andy fick kämpa för att hålla tillbaks leendet som gång på gång var på väg att sprida sig över hans ansikte. Ett nervöst sådant men fortfarande ett leende. Det kändes nästan som att dom förflyttats tillbaks i tiden och ändå var det så himla mycket nytt. När dom varit elva år hade det inte kittlat till inuti Andy när Liam kommit i närheten, som nu när han tog sig förbi alldeles bakom honom för att komma fram till diskmaskinen. När dom varit små hade en liten krock inte varit något märkvärdigt, som nu när Andys axel råkade stöta i Liams och ett lågt hest skratt blandades med ett något ljusare. Nervösa.
När dom gått i tvåan hade en så enkel fråga som ´ska vi gå upp till mitt rum eller?´ inte fått Liam att hastigt dra handen genom håret och det hade inte fått Andys kinder att hetta.
Liam hade väntat sig betydligt värre; att det skulle bli spänt och konstigt och framförallt att han skulle ha fått någon slags ångest och undra vad fan han hade gett sig in i egentligen. Men det hade gått förvånansvärt bra när musiken slagits på och Andy förvånat frågat om han verkligen lyssnade på det bandet. Orden hade bara flutit på.
Tills att Andys fingrar snuddade vid Liams.
Andys blick sökte sig långsamt upp till Liams medans pulsen slog i öronen. Reflexen hade varit att dra undan handen men han hade hållit kvar, väntat på reaktionen och sedan känt hur pulsen ökade ännu mer i takt när dom gröna ögonen nästan kisat mot honom. Andy var den första att sträcka sig uppåt men Liam var inte sen med att möta honom på vägen och gud.
Läpparna trycktes hårt mot hans egna men han tyckte ändå att dom var så lena, mjukt bestämda på något sätt och det var en underbart kittlande känsla som målmedvetet letade sig nedåt i hans kropp. Handen som tidigare bara snällt rört vid Liams fingrar hade förflyttats upp till nacken och allt det blonda. Strävt men med några få mjuka undantag där sprayen hade missat.
Tungorna rörde sig med varandra som att dom aldrig gjort annat, som att dom redan känt varandra länge, länge och känslan av Liams som lekte runt med hans egen fick kittlandet att övergå till något sjudande. Ett plötsligt begär av att vilja ha mer.
Försiktigt öppnade han ögonlocken för att kunna kika på Liam som själv hade ögonfransarna vilande mot den tunna huden och luggen något rufsig ner i pannan, men slöt dom sedan hastigt igen för att våga trycka sig ännu närmare. Han hade ingenting alls emot att Liam i sin tur lutade sig bakåt.
Han luktade gott, så nytt och ändå någonstans.. bekant.
Det var en väldig konstrast med dom lena, mjuka fingrarna som greppade så hårt om hans nacke och samtidigt var det oerhört sexigt..
Medans den svarthårige pojkens kropp trycktes mot honom famlade han med handen bakom sig för att försöka få bättre fäste mot täcket. Att sängen för en gångs skull var bäddad visade sig vara oerhört dumt då handen gled över det glansiga överkastet och han i nästa sekund hade slagit i bakhuvudet i sänggaveln.
Andy slog snabbt upp ögonen och såg så chockad ut att Liam började skratta. ”Aj fan.. om du ville ha ner mig på rygg kunde du bara ha frågat..”
Dom bleka kinderna blossade genast upp vilket fick Liams hesa skratt att leta sig ut igen.
Andy kom hastigt upp på knä och drog ner luggen över ena ögat igen. ”Gick det bra..?” frågade han men kände sedan hur leendet, om än något generat, började leta sig fram över läpparna. ”Kan du sluta.. flina sådär”, mumlade han och gjorde en mental anteckning om att han skulle kolla upp om det fanns något magiskt puder som kunde täcka rodnande kinder. Det här var ju pinsamt. Han hade totalt gett vika för den pulserande känslan i kroppen och bara velat komma närmare och närmare.
”Vadå, gör det dig något?” Liam som fortfarande låg halvt lutad mot sänggaveln höjde ena ögonbrynet men Andy kunde se att även hans bröstkorg rörde sig något snabbare än normalt. Han var absolut lika påverkad som Andy, bara att han orättvist nog inte led av samma problem som honom själv; töntigt nervös utan att kunna dölja det och ett onormalt kraftigt blodflöde vars favoritdestination var ansiktet.
”Jag bara..” Han vred på sig så att han kunde luta ryggen mot väggen istället. Andetagen hade fortfarande inte återgått till helt normala.
”Vad?” flinade Liam och satte sig upp han med, tydligen fortfarande road utav dom röda kinderna.
”När.. ändrade du dig?” det roade hade försvunnit och han såg på Andy som att han väntade på en fortsättning, så han fortsatte; fastän det kändes svårt att få fram orden rätt. Han var rädd att något skulle ändras igen, att han skulle fråga för mycket så att den andre istället drog sig undan. ”Jag menar, när började du.. tycka om mig istället?”
Liam slog ner blicken men vände lika snabbt upp den igen, alltid lika noggrann med att inte visa sig osäker fastän Andy säkert redan sett motsatsen. Han ville inte tänka på vad Andy tagit åt sig av, hur långt han tänkt tillbaka, om han bara varit förbannad på Liam under alla år eller om han varit leds.. Han föredrog ilska framför tårar i alla situationer, precis som att han i Andys rum tidigare hade mått dåligt på riktigt när emopojken tittat ner som någon hundvalp, han hade föredragit att han skrikit på honom, fräst till någonting om att han kunde dra därifrån. Att Andy nu ställde den där frågan drog direkt tillbaks honom till alla jobbiga tankar han ville undvika. Han var inte redo att helt ta sig till dom och ännu mindre att dela dom med.. honom. Men han kunde ge ett svar på vad han faktiskt frågade, utan att låta svaret grävas fram från något djupare. Dessutom var han själv osäker på när det hade inträffat.
”Jag vet inte riktigt. Inte så länge sedan tror jag.” Han drog upp ena knäet och följde den slitna revan med en fingertopp. ”Det kanske har legat där under längre men.. jag fattade det väl egentligen först när jag sa att jag inte ångrade mig.” Han såg upp och märkte att Andy satt och tittade rakt på honom och det fick honom direkt att vrida på sig. ”Jag vet inte, okej?” Rösten blev lite hårdare utan att han egentligen menade något elakt, det blev bara för mycket, för mycket känslor som han hade svårt att sätta ord på och som gjorde honom obekväm.
”Det gör inget”, sa Andy snabbt. ”Jag fattar inte heller riktigt ju.” Liam lät honom möta sin blick och drog lite snett på munnen.
”Okej.”
”´Okej´” härmade Andy och flinade sedan roat.
Dom tre senaste dagarna hade varit så omtumlande att Liam mest kände som att han åkt runt i torktumlare när dom äntligen lämnade skolan på fredagseftermiddagen. Chocken slog till varenda morgon, som att han haft någon konstig dröm som inte ens gick att definiera. Var det en mardröm? Var det en sån där bra dröm att man egentligen bara ville få blunda och komma tillbaks till? Eller var den bara så konstig som just en dröm kunde vara? Han hade alltid tyckt att det lät oerhört töntigt med fladder i magen och annat trams, det gjorde han i och för sig fortfarande, men ändå var det sådant han kände när han fick syn på Andy i skolan. Bara för att sekunden senare önska att han inte var där, för att det komplicerade saker, för att det var omöjligt att undvika att möta honom i korridoren, för att han ibland kände det som att det skrek om honom vad han tänkte och kände, att dom andra skulle märka. Och när han ändå lyckades slappna av, när han skrattade åt ännu något sjukt som Johan sagt eller när dom bara satt i cafeterian allihop och snackade massa onödigt skit, så insåg han ännu mer hur viktigt det var att inget kom ut, och därefter slog oron till igen. Det gick upp och ner minst sagt.
Extra mycket upp när han och Andy träffades efter skolan. Då när allt var tryggt och säkert. När Andy inte nämnde någonting om skolan och han vågade hoppas att det faktiskt skulle funka, att allt faktiskt kunde gå bra.
”Det här är ju helt sjukt”, sa Jake och drog av sig jackan för femte gången sedan dom lämnat skolan. Tre utav gångerna hade varit på bussen. ”Är det normalt att det blir tjugo minus direkt solen går i moln eller?”
Liam flinade och såg på sin kompis. ”Det är du som har problem ju, jag har gått så här hela dagen utan att behövt hålla på som dig”, sa han och gjorde en gest mot sin långärmade tröja.
”Ja men vi konstaterade ju för länge sen att du övergått till någon slags vampire-style så du har väl säkert en annan slags kroppstemperatur också.”
Dom gick in på Liams gård och han var noga med att inte låta blicken glida vidare till Andys gård. Han ville berätta för Jake, ändå så fick han inte sig själv till det. Han hade varit på väg ett antal gånger men det hade alltid dykt upp något annat och så hade han liksom fegat ur. Hur jävla pinsamt skulle det inte bli om Andy plötsligt insåg att; nej jag vill inte umgås med den där idioten, hur kunde jag ens se något i honom? Och så skulle han dagen efter få berätta för Jake att; nej du vet det där med Andy? Det är redan bortglömt, det var bara något konstigt vi höll på med i några dagar. Jag blev dumpad av någon jag inte ens är tillsammans med. Liam blev inte dumpad – och skulle han bli det skulle ingen få höra om det.
Varför var han så jävla komplicerad? Tjejer var komplicerade men Liam började tro att han själv var värre än dom till och med.
”Hej killar.” Cathy kom leende ut i hallen efter att Liam dragit upp dörren. ”Är det bra?”
Liam rynkade på näsan samtidigt som han släppte ner väskan på golvet. ”Vad är det som luktar?” Det hela kändes väldigt oroväckande.
”Du behöver väl inte låta så negativ, jag har bakat chokladmuffins, det luktar ju jättegott.”
Bränt.
”Verkligen?” Jake sken upp i samma stund som Liam höjde på ögonbrynen. Det kändes inte bara oroväckande längre, det var oroväckande. ”Du kan ju inte baka.”
Cathy var redan på väg in i köket igen med någon kommentar om att hon hade lyckats den här gången.
”Mer saft?” frågade Liam roat och sköt över tillbringaren åt Jakes håll.
”Dom blev kanske lite torra ändå”, medgav Cathy.
”Lite?” Liam flinade innan han vägde bakåt på stolen, något som hans mamma inte ens orkade säga åt honom om längre.
”Jag tycker dom blev perfekta”, sa Jake och Liam var tvungen att ge honom cred för hur uppriktig han fick lögnen att låta. Tills att han råkade släppa ut någonting väldigt misstänkt likt ett skratt mellan läpparna.
”Ni är verkligen otacksamma”, skrattade Cathy. ”Men ni har väl tyvärr rätt, det här blev inte bra alls. Ska vi ta och kolla på dom där stygnen istället då Jake?”
Det hade självklart varit Jake som frågat ifall Liam inte kunde höra med Cathy ifall hon kunde hjälpa honom istället för att han skulle behöva åka tillbaks till sjukhuset efter läkningstiden. Men å andra sidan skulle Liam ha gjort likadant; det var någonting med sjukhus som fick en att må dåligt så fort man gick innanför dörrarna. Det var dom skrikorangea dynorna på stolarna, lukten som satt i dom bleka väggarna och särskilt dom långa korridorerna som gav någon skräckfilmskänsla. Han skulle lätt ha kunnat hitta på en spökhistoria om en flicka med svarta ögon som vandrade runt på sjukhuset också. Andy. Tänk att han hade mints det där. Ett svagt leende letade sig fram när han själv kom ihåg dom där mjukisdjuren dom haft med sig, så töntigt men ändå..
”Liam..?”
När han såg upp möttes han av Jakes höjda ögonbryn. ”Det är inte första gången du är helt borta idag, vad fan är det med dig?”
Liam insåg att Cathy dessutom måste ha lämnat köket. Hur djupt hade han tillåtit sig att hamna i tankarna egentligen?
”Inget, jag bara tänkte”, sa han och ryckte på axlarna, tvingade sig själv än en gång att inte vända blicken ut genom fönstret.
”Jaha.” Jake såg inte lika road ut längre men hann inte säga någonting mer förrän Cathy kom tillbaks med sitt sjukhuskit.
snälla, söta ni: berätta vad ni tyckte :D
|
| Kommentarer | | JennnyJ - 8 mar 14 - 00:45 | | Hur ska jag kunna mäta mig med denna mästerliga kommentar nedanför? Hur ska jag kunna sätta ord på vad din berättelse får mig att känna, när orden inte riktigt räcker till - hur mycket jag än sliter i dem för att nå runt alltihop. Den här historien är i sig så otroligt simpel, den handlar om två pojkar och deras vardag. Men den handlar också om så otroligt mycket mer, det är ett så tydligt porträtt av deras inre - det är en så tydlig studie av vad som händer när man blir kär, av vad som händer när folk pratar med varandra och bygger relationer. Jag tycker du är underbart bra på det där, interaktioner mellan karaktärer, och som LisaHoglund säger: scenen när de kysser varandra på Liams säng. Det är en sådan bit som liksom lirkade sig in i mitt hjärta och vägrar att lämna mig i fred. Och om det är någonting som fångade mitt intresse så var det den allra, allra sista meningen. Jag vill veta precis vad Jake hade på tungan. Vad som gjorde att han inte längre såg lika road ut. Alltså. Den här berättelsen! (och usch, vad jobbigt det är att försöka mäta sig med andra kommentarer. Jag ber om ursäkt, för denna kommentarens simpelhet - jag önskar att jag kunde skriva som henne) | | LisaHoglund - 7 mar 14 - 22:41 | | Och kom ihåg att detta bara är min läsning av den lilla scenen, sådant som JAG tycker och absolut ingen lag. Du får ta till dig precis vad du vill och strunta i precis vad du vill om du tycker att jag snackar goja! | | LisaHoglund - 7 mar 14 - 22:34 | Jag har inte läst hela berättelsen och inte hela denna del heller, har bara skummat lite tidigare (och är väldigt intresserad!) men måste ändå lämna en liten kommentar.
Jag känner inte dina karaktärer jättebra, men måste säga att scenen där Andy och Liam kysser varandra vid sängen var urläcker. Jag älskar intensiteten mellan dem, det märks att det när något lite "förbjudet" de håller på med, som de är nya med och inte riktigt bekväma med men samtidigt inte kan stå emot. Det är underbart när Liam (om jag inte missuppfattat?) halkar på överkastet, där började jag skratta högt för mig själv. Det kändes lite pinsamt men ändå gulligt och de verkar inte riktigt veta hur de ska reagera på situationen. Jättesnyggt att det tog en sådan vändning!
Några tankar (du vet hur jag är, kan inte låta bli....):
- "Tills att Andys fingrar snuddade vid Liams.
Andys blick sökte sig långsamt upp till Liams medans pulsen slog i öronen. Reflexen hade varit att dra undan handen lika snabbt som den rört vid den andres fingrar men han hade hållit kvar, väntat på reaktionen..."
Jag hakar upp mig lite på "Reflexen hade varit att dra undan handen lika snabbt som den rört vid den andres fingrar", jag tror att det är "den andres" som ställer till det. Jag var tvungen att läsa ett par gånger för att hänga med - först trodde jag att det var Andys andra hands fingrar det syftade på. Jag tycker också att det är lite mycket upprepningar av "fingrar" och "hand" i stycket, så mitt förslag är att i denna mening "Reflexen..." ta bort "lika snabbt som den rört vid den andres fingrar", så att det blir "Reflexen hade varit att dra undan handen men han hade hållit kvar, väntat på reaktionen..." Man förstår att det är Liams hand eftersom det står på raden ovanför :)
- Varför kisar Liam?
- Varför är Liams läppar hårda? Spänner han dem när han kysser Andy? Han kanske är nervös? :) Jag kan nog tänka mig hur du menar, men "hård" låter lite roligt i sammanhanget. Jag får upp en bild av att han står och gör "ankmun" eller liknande så att läpparna blir hårda :D Kanske att de är lena men inte för mjuka? Att de blir lite hårdare när Andys läppar möter dem?
- Jag tycker att den här scenen är så intressant att jag skulle bli glad om den var liite längre. Det är självklart inte min sak att säga eftersom jag inte läst så mycket innan, vet ju inte riktigt vad de har för relation eller hur du vill framställa den, och eftersom allt känns så nytt är det naturligt att de inte kommer så mycket längre. Men jag skulle tycka att någon detalj om HUR Liams tunga mot Andys känns, hur hans hand i nacken känns, kanske att Andy smygtittar på Liam under kyssen innan han lutar sig mot honom - någon mer detalj som gör scenen ÄNNU MER spännande. För spännande är den och det känns som en ganska avgörande scen för deras fortsatta relation.
- Jag älskar pulsen som slår i öronen! Igenkännelse på hög nivå och något som levandegör scenen.
- Bra att de har olika hårfärger så att man kan hålla isär dem!
- Tycker att du får till en väldig spänning från att de ser på varandra till att de kysser varandra och övergången till Andys huvud och känslor är fantastisk. Jag hamnar inuti honom och känner nästan själv hur Liam smakar, känner igen mig i det där att bara vilja ha mer och mer. Så snyggt gjort!
- Återigen: Det är SÅ roligt när Liam ramlar! Jag älskar hans försök att hålla sig kvar och den där smällen i huvudet känns som om den är ganska hård. Hör ett högt "klonk" medan jag läser och förstår Andys chock - det står i sådan kontrast till hans starka känslor och jag blir lite ledsen att han blev avbruten, haha.
Jag har som sagt inte läst hela delen eller berättelsen i sin helhet, men var bara tvungen att kommentera den här scenen nu när jag skummade. Den innehåller så mycket på samma gång och det är jag säker på att berättelsen gör också. Jag måste fortsätta plugga nu men så fort jag får tid vill jag läsa hela! (Och Crash så klart, saknar Trey och Max)
<3 |
|
|
|
