[M/M] De sju dödssynderna. [Del 21] |
det är inte mig ni ska vända er till, med era blickar och ord, när ni reagerar på den här delen. det var Maudi som fick mig att göra det. (och trötthet, skolpanik, böcker om språk och kön får mitt huvud att snurra och texter att klumpa sig och inte vilja lyda. därför kan den här vara ganska så olik det jag tidigare skrivit. kanske kan den vara lite... oredig)
till madelene.
Dom och soning,
så bjöd rösten.
Och domen sannades,
men aldrig trösten.
- Inledning, De sju dödssynderna, Karin Boye.
Alexanders fingrar strök över Oscars handrygg, letade sig över knogarna och ut längsmed fingrarna innan de letade sig tillbaka igen. Långsamt rörde de sig, som om de försökte kartlägga hur Oscars hand kändes i hans egen och han kände hur den kortare av dem då och då stötte emot hans axel. Som för att påminna sig själv om att han fortfarande var där.
”Du skulle kunna följa med hem”, försökte Oscar, trots att han redan frågat tre gånger och trots de motvilliga svaren. ”Mamma sover redan, jag lovar. Hon skulle inte ens märka något.”
Hans mörka ögon sken där de gick under gatulamporna och jackan var fortfarande uppknäppt – som om värmen från caféet fortfarande omgav honom. Alexander vätte läpparna med tungan, såg ner på skorna som sparkade i gruset och tvingade sig själv att skaka på huvudet.
”Inte ikväll, jag kan inte”, sade han och Oscars hand kramade om hans egen, som om han förstod. Men Alexander ville inte att han skulle förstå, han ville att Oscar skulle protestera. Att han skulle fråga igen och igen och igen, att han skulle tvinga honom att följa med upp på hans rum och stanna där. Så som det skulle ha gått till, om de inte hade varit Alexander och Oscar. Om de hade varit några andra, i någon annan värld.
Ett lätt ryck i armen, en lätt vridning av handen och en liten, liten knuff. Det var allt som krävdes för att trycka Oscar mot den svala lyktstolpen och de mörka ögonen växte – letade sig över Alexanders ansikte så länge de kunde tills läpparna kraschade mot varandra. Med sådana stopp var tionde minut tog det extra lång tid att gå hela vägen till Oscar, men ingen av dem hade bråttom och händerna släppte varandra för att istället ta för sig av den andre. Av håret, av nacken, av armar och axlar, av rumpa och rygg – allt medan läpparna fortsatte att viska till varandra, så lågt och ivrigt att ingen av dem förstod.
”Du måste skämta”
Rösten fick Alexanders ögonlock att slutas än hårdare. Han kunde känna hur Oscar stelnade i hans omfamning, hur händerna försvann från hans rumpa och hur ansiktet vändes bort – som om läpparna försökte fly och låtsas som om ingenting hänt. Alexander tog ett långsamt, ovilligt kliv baklänges och kylan spred sig ner längs ryggraden för att samlas alldeles i ryggslutet i en orolig liten pöl.
”Roligt på sjön?” Frågade han lugnt och öppnade långsamt ögonen, fixerade dem vid Oscar som fortfarande stod pressad mot lyktstolpen med ögon som sade alldeles för mycket, som ångrade alldeles för mycket. Ögon som fick Alexander att önska att han aldrig bjudit ut honom. Ögon som gjorde ont. Tystnaden, den förfärade tystnaden, fick tillslut Alex att vrida på huvudet och se Colin som stod där med sin dumma, stulna cykel. Alexander avskydde den orangea färgen.
De såg på varandra en lång stund, så lång stund att Oscar hann röra på sig – allt längre bort från Alexander utan att säga någonting, utan att fråga igen och igen och igen om han ville följa med. Alex lät honom gå den sista biten själv medan han och Colin bara fortsatte att se på varandra – som om de aldrig hade sett den andra förut.
”Alex, vad fan-”, rösten visste inte ens hur den skulle forma ord och Alexander såg, ganska roat, hur munnen slöt sig runt meningslösa luftbubblor. Han ryckte på axlarna, placerade händerna i fickorna och började gå i motsatt håll som Oscar – hemåt.
Cykelhjulen snurrade runt, runt. Skorna sparkade och sparkade.
”Är det någon jävla-”
”Vem bjöd Fredrik med? Var det Klara?” Frågade han och tystnaden sträckte ut sig igen, som om den trivdes bra i deras sällskap. När Colin svarade var rösten ovanligt låg och långsam, som om han försökte förstå vilket språk Alexander pratade.
”Du hånglade med-, han-, din rumpa-”
”Han har alltid varit lite förtjust i Klara, har han inte? Det är väl någonting med honom och fräknar, antar jag”, sade Alex och ryckte på axlarna. Radhusen började långsamt ersättas av villor, trädgårdarna började växa och staketen tävlade ikapp om vilket som stod rakast. Handen på axeln borde inte ha fått honom att stelna till, borde inte ha fått honom att knyta nävarna och häftigt vända sig om med kalla, bleka ögon. Handen försvann och de gröna ögonen blinkade ett par gånger.
”Jag fattar, okej”, sade Colin, trots att han inte kunde förstå, och Alexander slappnade långsamt av – fötterna fortsatte att gå de sista meterna till garageuppfarten. Colin fortsatte att prata. ”Du har inte fått spela på över två månader, jag fattar verkligen. Du vill hämnas på något vis-, men alltså-”
Alexander pressade ihop käkarna så hårt att det gjorde ont i huvudet.
”Det är bara så jävla äckligt.”
I efterhand är det alltid lätt att säga vad man borde ha gjort. Att bara vända sig om och gå därifrån, låta Colin tro vad han vill. Låta honom tycka att det är äckligt. Att Oscar och Alexander är äckliga. I efterhand, med en rygg som gör ont så fort man rör på sig, med en pappa som skriker om bögar, med Colin som står i dörren med en blödande läpp och en mun som inte bryr sig om konsekvenser. Då, sådär i efterhand, då är det lätt att se att man inte borde ha slagit sin bästa kompis.
Fan.
Fan.
Fan i helvetes fan.
Och det är ännu lättare att säga "Mamma, du fattar inte."
ni vet väl, att era ord får mig att vilja fortsätta? att varje kommentar, lång som kort, får fingarna att klia. jag vet att ni inte tänker så mycket på det, men för mig spelar det så galet stor roll om ni skriver en rad eller ej. det är vad som får mig att inte ge upp. jag tycker ju om er.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ilenna - 6 mar 14 - 12:26 | Åh så himla bra precis som vanligt. Kan verkligen se framför mig hur dom går längs vägen och ännu en gång drar ut på det hela, genom att stanna vid varje lyktstolpe, för att ingen vill att det ska ta slut. Älskar också hur Alex vill att Oscar ska tjata mer :´) (gillade hela det stycket! Från att Alex säger att han inte kan - till att det skulle ha varit annorlunda om dom levde i en annan värld, verkligen JÄTTEFINT alltihop.)
och den lilla hångelscenen; hihii *fangirl*. Tycker att du fick till Alexanders reaktion oerhört bra när han hör Colins röst, hur han sluter ögonen men står kvar och sedan svarar med blicken fortfarande fäst på Oscar, kylan i kroppen osv. Där kände man verkligen med honom!
Och mitt hjärta brast lite när Oscar till sist fick gå ensam hem </3 För att inte tala om det sista stycket!! Jävla Colin, Jävla Alex´s pappa, argh! Men även där ett väldigt bra exempel på att du får fram så mycket känslor och bilder i huvudet genom ett ganska kort stycke och inte några specifika detaljer - så himla proffsigt!
Allt var som sagt perfekt som vanligt, och jag tycker också att du är väldigt bra på att ge båda huvudkaraktärerna lika mycket tid och känsla eller hur man ska säga - jag ändrar ju favorit från kapitel till kapitel ungefär haha, men enligt mig är det något bra :) Beror nog också på att jag ser likheter av mig själv i båda pojkarna. BRA JOBBAT :D | Chillaah - 6 mar 14 - 01:53- Betyg:  | | Alltså, det kyliga grepp som vred sig runt mitt hjärta då jag läste "Du måste skämta" var ungefär som den gången en kompis till mig sa att Twilight hade mer känsla än Harry Potter - förutom att den här gången blev jag inte arg. FY HELSIKE du kan ju inte sluta där! Fy HELSIKE vad bra jobbat av Madds som fick in dig på det här spåret. Hur mycket jag än hatar att säga det - för tycker ju såklart väldigt synd om Alex och Oscar och oroar mig stenhårt för vad som kommer hända nu - så behövde detta hända. Ah, blir galen. Tankarna bara går runt nu hur det kommer bli i nästa del. Felfritt språk, precis som alltid, meningsbyggnader TO DIE FOR, och så mycket känsla att det är som att man osynlig sitter i en svävande fåtölj med en cola zero i ena handen och popcorn i andra och bara följer med dessa härliga killar vart de än går. Ser kalasmycket fram emot 22! | | Maadelen3 - 6 mar 14 - 01:51 | Ååååh jag är så glad att kaoset äntligen börjar utbryta. SOM JAG LÄNGTAT (vilket du vet haha). Är så taggad för att se vad som komma skall, vill veta just precis hur detta påbörjade kaos kommer urarta sig och hur allting kommer gå mellan alex och oscar.
Alex är så fin. så finfinfinfinfin. Och jag tycker synd om honom. Och jag tycker verkligen synd om honom på grund av att han har det kompisgäng och den familj som han har och det värsta är väl kanske att attityden just de har är en så himla vanlig attityd bland människor. och just därför känns det så himla hemskt men sanningstroget.
Du skriver som en gudinna förresten. Lagoma förklaringar till allt. Det blir inte för mycket så det blir jobbigt att läsa men det blir inte heller för lite så att man inte förstår. Det är helt lagomt och helt perfekt! Åh. Jag älskar att läsa din historia Jenny. Den är SÅ HIMLA BRA. BÄST till och med.
Nej, nu ska jag sova för jag är utmattad efter att jag har gråtit ca tio gånger (läxor, du vet) och jag ska ju trots allt till skolan imorgon och kommer väl hinna gråta på morgonen också, haha. Så jag behöver all sömn jag kan få.
Men fortsätt såhär, okej? Det är skitbra och det är i precis sån här stil du bör skriva för du gör det till så bekvämt att läsa. jag älskar det. okej, jag vill ha en ny del nu snart. bra taaaack
ps tack för tillägnandet. du äger på att skriva oki<3 <3 |
|
|
|
