[M/M] De sju dödssynderna. [Del 20] |
Jag har fastnat lite, att skriva på det här sättet med vaga begrepp och tid som rör sig alldeles för fort. Jag ber om ursäkt för det, för att jag inte låter er stanna upp och andas ett tag. Ni är så underbara.
Där är vårt liv. Där är vår själ.
Du som kommer straffande, vad gör du för att lossa oss?
Vet du vägen in, då är allting väl.
Men går vi bort från källorna, ska ökenstormen krossa oss.
- Lättja, De sju dödssynderna, Karin Boye
Oscar stirrade på meddelandet. Han såg sig omkring i rummet. Sedan stirrade han på meddelandet igen. Leendet på hans läppar gick inte att sudda ut och han föll baklänges i sängen med fingrar som letade sig genom håret, som ömsom smekte och ömsom drog. Mobilen vibrerade ännu en gång, nästan otåligt, och han sträckte sig efter den med hjärtat trummandes i bröstet. Vid det, snudd på, panikslagna meddelandet skrattade han och skakade på huvudet medan fingrarna rörde sig över skärmen.
[17:32 sänt meddelande] Lugn, blondie, jag menade vad jag sa. Bio vid nio blir jättebra.
[17:33 nytt meddelande: Alexander] Åh. Men guld! Vill du att jag hämtar upp dig?
[17:34 sänt meddelande] Vi kan ses vid bion en kvart innan. Mamma undrar annars.
[17:34 nytt meddelande: Alexander] Perfekt. Ses där, snygging.
Oscar skrattade till igen och var tvungen att kura ihop sig i sängen och skrika in i kudden för att få lite av glädjen att lägga sig. Han och Alexander skulle gå på bio. De skulle spendera kvällen tillsammans som vilket par som helst. Eller blivande par. Han visste inte riktigt hur han skulle benämna dem än. Han rullade över på rygg och log mot de plastiga stjärnorna i taket. Handen sträcktes ut och det kändes som om han nästan, nästan kunde nå dem. Han behövde bara-
”Oscar!” Handen föll tillbaka på sängen och han kämpade med det fåniga leendet när dörren öppnades av hans mamma. Hennes hår var nytvättat men hon såg fortfarande trött ut, trots två dagars ledighet. Kanske var det så hon såg ut? Kanske levde hon ett liv i konstant trötthet. Hans leende dog ut. ”Tar du hand om Love ikväll?”
Oscar rörde på sig, satte sig upp mer ordentligt och drog handen genom håret, försökte platta till lockarna.
”Love?” Frågade han, trots att han sett efter den stora hunden tidigare. ”Men-”
”Victor kan inte ha honom hemma hos sig ikväll, du sade ju förut att du kunde.”
”Men jag-”, Oscars tunga rörde sig över underläppen och han såg ner på mobilen som låg alldeles tyst i hans säng, nöjd. ”Jag ska på bio.”
Tystnaden som följde tvingade honom att kolla upp och någonting i hans mammas ansikte hade mjuknat och hon log när hon gick genom rummet och satte sig ner på hans säng. Hon hade inte suttit där sedan han var tolv och hade influensan.
”Vem är han?” Frågan fick glädjen att bubbla över.
Oscar blåste på händerna. Han ångrade att han inte tagit med sig vantar, trots att det officiellt var vår. Kvällarna kunde fortfarande vara kyliga och hade det inte varit för alla människor inne på biografen så hade han väntat på Alexander där. Han kollade på klockan, det var tio minuter tills filmen började och Alex hade fortfarande inte dykt upp. Mobilen i hans hand var oroväckande tyst. Tänk om det hela varit-, armarna slingrade sig runt honom bakifrån och Oscars muskler slappnade av, en efter en, när han kände den varma andedräkten mot hans nacke och läpparna som log mot hans skin. ”Ledsen att jag är sen, jag var lite väl optimistisk”, sade Alexander och det sista av vårkylan försvann från Oscar. Han vände sig om och tog Alex hand i sin, gav den en lätt kram och motstod frestelsen att kyssa honom då och där.
”Det är lugnt”, svarade han och drog honom med sig mot ingången med blickar som aldrig slutade se. Aldrig slutade fråga och undra. Som aldrig slutade le. ”Jag har redan hämtat ut biljetterna, vi ska till den stora salongen. Vill du ha någonting att äta?” Alexander log och i trängseln av människor, när de stod så nära man bara kan komma, lät han läpparna snudda mot Oscars kind.
”Jag kommer vara alldeles för upptagen för att äta”, viskade han och leendet på Oscars läppar fick honom att ta hans hand igen och krama den hårt.
I mörkret på biosalongen kunde Oscar äntligen slappna av. Han hade sparkat av sig skorna och satt hopkurad i sin mörkröda biostol, lutad mot Alexanders sida medan introt började spela och de hyschade rösterna dog ut som en döende bris.
Alexanders arm letade sig runt hans sida nästan fem minuter in i filmen och Oscar log mot den vita duken medan Alex ljusa ögon såg på honom. Handen smekte försiktigt hans sida, fingrarna lirkade lite med tröjan och strök sedan mot Oscars bleka hud. Lämnade brännande märken som inte kunde ses, men bara kännas. Tio minuter in i filmen hade Oscars blick börjat röra sig – när den inte följde karaktärerna så svepte den över resten av salongen för att ständigt fastna vid Alexander som fortfarande såg på honom. ”Du missar det spännande”, viskade han och knuffade till honom i sidan, som för att påminna honom om filmen. Alexander log och skakade på huvudet.
”Jag missar inte ett dugg”, viskade han tillbaka och mörkret i rummet dolde Oscars rodnad, men inte hur han pressade läpparna mot Alex i en flyktig, om än bestämd, kyss som bara fick den blondes leende att växa och handen att våga upptäcka ny hud. När de gick därifrån kunde Oscar bara delge bitar av filmen. Alexander än mindre.
”Oscar! Och… Alex, var det inte?” Den ljusa rösten gick som en stöt genom Oscars kropp, fick handen att genast släppa Alex och steget han tog ifrån honom var diskret men effektivt. Oändligheten sträckte sig mellan dem och Oscar kände sig maktlös när Jules kom fram till dem, håret lika perfekt som alltid och leendet alldeles för äkta. Hans mörka ögon flyttade till Alexander som såg förvånad över att bli igenkänd av någon han inte själv kände. Men, han log och nickade och Oscars hjärta darrade.
”Alexander”, sade han och de ljusa ögonen sneglade som hastigast på Oscar innan de återvände till Jules som inte hade ögon för någon annan än den blonde fotbollsspelaren. Det var inte förrän Oscar såg en annan kille som stod ett par meter bort med ett vilset uttryck som han lyckades avbryta Jules flirtande. ”Jag tror inte jag har träffat din…?”
”Åh”, Jules såg häpen ut, som om hon inte riktigt insett att Oscar faktiskt var där. Eller hennes dejt, för den delen. Hon såg sig om över axeln och vinkade lite, den andre killen vinkade tafatt tillbaka. ”Filip. Han är bara-, vi är kompisar.” Hennes glittrande ögon återvände till Alexander och Oscar kände sig lika vilsen som stackars Filip. Han kände plötsligt en hand pressa mot ländryggen och insåg att oändligheten mellan honom och Alexander hade krympt ihop till ett par centimeter.
”Det var jätteroligt att träffas, Jules. Filip.” Alex nickade åt dem bägge och började leda Oscar mot utgången, trots att Jules inte pratat färdigt. ”Det börjar tyvärr bli sent och jag och Oscar borde gå.”
Jules nickade långsamt och hennes blick förflyttades till Oscar. Ett av de vackra ögonbrynen höjdes och allt Oscar kunde göra var att rycka på axlarna och låta Alexander visa honom ut och vidare till en folktom gata där deras läppar fann varandra igen och i en kamp om vem som var ivrigast berättade läpparna hur trevligt de hade haft. Med ytlig andning och flammande kinder lutade Oscar pannan mot Alexanders, händerna rörde sig långsamt över hans sträva vårjacka och han kunde återigen känna hur de ljusa ögonen färdades över honom – som om de inte sett honom tillräckligt i ljuset av bioskärmen.
”Jag önskar att jag kunde ta med dig hem till mig”, viskade Alexander och hans armar letade sig återigen runt Oscars midja, pressade honom närmre. Oscar kysste hans nästipp och fick honom att le, om än för en kort stund. Ögonen såg så väldigt allvarliga ut och läpparna lovade uppror, när de fann Oscars. Trots att de inte skulle överleva ett krig.
”Det finns ett café som har öppet sent, alldeles bredvid ån”, föreslog Oscar och den här gången försvann inte leendet, det spred sig vidare till ögonen och Alexander vägrade att släppa taget om honom när de återvände till gågatan för att vandra under stadens lampor, sida vid sida, till det lilla caféet. Där spenderade de timmarna fram till stängning över en varsin kopp kaffe, i ett hörn med röster som aldrig slutade fråga. Som aldrig slutade berätta. Läppar som fann varandra mitt i meningar, som smakade varandras drycker och som skrattade över allt och ingenting bara för att de kunde.
Den kvällen svävade Oscar på moln.
Vad tycker ni? Vad tänker ni? Vad ser ni, som inte jag ser? Frågorna är så många, svaren så få.
|
| Kommentarer | | ilenna - 2 mar 14 - 18:18 | åh tyckte det blev en bra ändring med ´vem är han?´ för även jag tycker att det känns som att Oscars mamma borde veta (ser än en gång likheten med min andy hihi) I övrigt: Jag tycker inte du har nånting att be om ursäkt för, man hinner andas ändå eftersom det förra kapitlet var mer ´klump i halsen´ och det här var bara ´sockersött´ :D Tycker tempot är bra som det är!Älskar hur Alexander är värsta gentleman och först bjuder ut Oscar på dejt och sedan erbjuder sig att hämta honom :´)Redan vid den här meningen ´ Tänk om det hela varit-, armarna slingrade sig runt honom bakifrån och Oscars paralyserade kropp slappnade av när han kände den varma andedräkten mot hans nacke och läpparna som log mot hans skin.´ började jag le och sedan höll det sig kvar genom hela kapitlet. ”Jag kommer vara alldeles för upptagen för att äta”, viskade han – alltså ihihii det här var nog nästan min favoritreplik haha.
Tycker att du är otroligt duktig på att få en att se och höra så mycket med bara några korta meningar och som egentligen inte är jättedetaljerade. Som slutscenen när dom sitter på cafèet – jag ser allt (även sånt som inte beskrivs) framför mig och det flyter på så himla bra. Tyckte det var så fint och gulligt att Alex ledde Oscar ut, så att Oscar slapp känna sig vilsen och utanför när Jules kom fram sådär, tusen pluspoäng till Alex för det! Och hela biosalongsdelen *_* älskade! Hur söta Oscar rodnar, hur fingrar känner på hud, deras ännu sötare kommentarer – perfekt helt igenom och jag skulle ärligt talat ha kunnat sitta en stol bakom dom och bara titta på dom genom hela filmen – hur creepy det än skulle kunna uppfattas haha. Det var mysigt att det var så mycket närhet mellan dom i det här delen, att Alex fortsätter hålla armarna om Oscar även utanför biosalongen och att ingen av dom vill att kvällen redan ska ta slut.
Du är så bra! | | JennnyJ - 2 mar 14 - 17:13 | | Maudi, du underbara, min stjärna i detta skrivandets mörker! Jag håller med om det där med Oscars mamma - självklart vet hon. Detta ska nu ändras! (iiiih vad jag gillar dina kommentarer) | | Maadelen3 - 2 mar 14 - 17:08 | Jag sitter mest och väntar på när kaoset kommer bryta ut. när alla får reda på Oscar och Alex och när det verkligen blir ett äkta kaos. Liksom, superäkta kaos.
sen är jag också förvånad. jag är förvånad över att Oscars mamma inte vet om hans läggning. Jag vet inte varför, men jag hade bara fått känslan av att hon visste. Tycer det är jättebra skrivet, verkligen. Lagoma förklaringar och det går snabbt nog utan att gå för snabbt. Man hänger med. Det är beskrivet nog detaljerat även fast det inte är särskilt detaljerat alls ibland. Det är en bra blandning, helt enkelt. Keep going miss. |
|
|
|
