I hate (almost) everything about you- del 35 [m/m] |
ah jag har så svårt att få ner något i den delen det är tänkt att jag ska påbörja och det känns som att delarna framöver inte kommer vara tillräckligt bra (hej emodepp), men här får ni åtminstone nästa del och jag hoppas att ni ska tycka den är någorlunda fastän det inte är jättehögt tempo.
______________________________________ _____________________
- kapitel 35
”Det kan hända att det inte är superstädat men du kanske överlever?” flinade Sebastian innan han låste upp och lät Andy gå in först. Redan i hallen var det den exakta motsatsen till hur det såg ut hos Lisette; svart, vitt och grått och väldigt stilrent. Han såg sig nyfiket omkring efter att han hängt av sig och kunde snart konstatera att temat fortsatte men utan att vara kallt på minsta sätt. Det var en renoverad vindsvåning så ytan var stor, fönstren halvrundade och en jättemysig vardagsrumsdel med lågt snedtak. Att det skulle vara stökigt var isåfall bara något som Sebastian såg.
”Gud vad mysigt, så här skulle jag vilja ha min lägenhet”, log han stort och såg från den vita klotformade lampan till dom svarta sammetsdraperierna som hängde längs ena väggen.
”Skulle du? Kul att du gillar det”, svarade Sebastian glatt. ”Har du något emot om jag tar en snabb dusch bara? Det är förmodligen bara något jag fått för mig men efter att jag jobbat känns det som att jag har ögonskuggspulver precis överallt, du vet som när man varit hos frisören och det kliar innanför kläderna till och med?”
Andy skrattade och nickade. ”Jaa men självklart, duscha du.”
”Det är bara att trycka igång teven, eller vill du ha något förresten? Det finns cola i kylen, eller kaffe om du vill göra det.. jag har nog te ock..”
”Det är bra ändå, verkligen. Jag kommer ju hit helt oförberett så gör vad du.. brukar göra”, log han svagt.
Det tidigare skrattet började redan kännas långt borta när han blev ensam i soffan. Ofrivilligt drog tankarna iväg med honom till både lördagskvällen och Liams ignorans i skolan. Blicken som varit hård som att ingenting alls hade hänt. Läpparna som så målmedvetet hade rört sig med hans. Allt som varit så perfekt just då. Allt som inte varit perfekt idag. Han visste inte om han var arg eller ledsen. Kanske en blandning som ibland tippade över lite mer åt ena hållet. Ibland arg på sig själv, ibland förbannad på Liam. Ibland nära till tårarna över att allt hade kunnat bli så rätt men att det kändes som en så barnslig förhoppning. Varför hade han gjort det?
Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och lät den första kanalen som dök upp vara på. Han brydde sig inte så mycket i vad han tittade på, bara det var ljud som kunde hålla tystnaden borta. Fastän Sebastian bara befann sig ett rum bort kände han sig plötsligt så ensam ändå. Blicken gled vidare bort mot fönstret där himlen utanför hade börjat täckas med alltmer moln, som att dom samlades för att skapa ett duntäcke inför kvällen.
”Så, nu känner jag mig fräschare.” Andy hade inte ens hört Sebastian komma ut från badrummet och nu stod han där inne i vardagsrummet fullt påklädd, nu i ett par mörkgråa jeans och en stor svart tunnstickad tröja. Håret kunde inte ha blivit tvättat men det syntes att det blivit fuktigt då mohawken lagt sig något vid luggen. ”Du vill fortfarande inte ha något?”
”Nejtack”, sa han och han vred på den gråa kudden han hade i knäet. ”Jag tror inte att jag har sett dig osminkad någon gång”, tillade han sedan när Sebastian hade satt sig bredvid.
”Det är verkligen inte mycket att se heller”, log han snett.
”Det är det väl, du har jättefina ögon”, protesterade Andy utan att ens hinna bli nervös.
Han hade inte alls varit lika osäker med Sebastian idag som han varit när dom sågs i Stockholm, men när det kom till att ge komplimanger brukade han bli nästan lika nervös som när han själv fick någon.
”Äsch.” Sebastian ryckte leende på axlarna och den här gången var det han som nästan såg generad ut. ”Ska vi se någon film? Jag har några inspelade, ifall det är någon du kanske inte har sett.”
Den första kvarten hade dom varit helt inne i filmen, men efter det gick den stegvis utför och i samma takt hade deras uppmärksamhet dragits allt mer bort ifrån teven till varandra istället. Det var inte alls som att det skulle ha gått år sedan dom verkligen pratade ordentligt, och inte ens då hade dom nog pratat lika mycket som nu.
”Du, den var inte så himla bra den här”, flinade Andy som sjunkit ner ännu lite längre i soffan och därmed hamnat med huvudet nästan lutat mot Sebastians som hamnat i ungefär samma position en halvtimme in i filmen.
”Det var ändå snällt sagt, värdelös skulle jag vilja kalla den”, skrattade Sebastian lågt. Han vände sedan blicken mot Andy en sekund efter att den isblå blicken sökt hans och skrattet tystade.
Andy svalde tyst och log sedan. ”Väldigt.”
Sebastian såg tillbaks mot teven och greppade än en gång fjärrkontrollen. ”Ska vi chansa på den andra?" Han hade knappt avslutat meningen förrän Andy lutat sig dom få centimetrarna mot honom och tystat hans läppar med sina.
Fjärrkontrollen slog i golvet.
Han kysste honom först tveksamt men när den andre inte verkade vara på väg att göra motstånd placerade han händerna om Sebastians nacke och särade läpparna. Det dröjde inte länge förrän kyssen besvarades, om än något mer försiktigt.
”Andy..”
”Vad är det?” andades han fram med läpparna bara millimeter ifrån Sebastians. När han inte sa något mer utan istället lät några egna fingrar stryka över Andys nacke kom han upp på knäna innan han tryckte Sebastian bakåt mot soffans kortsida och lutade sig efter. Hetsigt och nästan desperat lät han deras tungor röra sig med varandra, lät kyssen djupna ytterligare och drog sedan tag om linningen på den stickade tröjan. En slät axel blev synlig och han lät handen smeka över den för att sedan fortsätta ner mot bröstkorgen. Andetagen var snabba och ojämna på ett väldigt jobbigt sätt och..
Ignorera det.
Sebastian kysste honom häftigare tillbaks och det dröjde inte länge förrän det var Andy som istället låg tryckt mot soffkuddarna. Mjuka fingrar letade sig upp i håret innan dom gjorde den andra handen sällskap längre ner där dom varsamt började smeka av den långärmade tröjan. Dom känns fel.
Andy kysste honom hårt tillbaks och kände hur deras höfter trycktes alltmer mot varandra när Sebastian inte längre tog stöd av sina armbågar.
Det kändes inte likadant. Inte läpparna. Inte fingrarna som rört vid hans hår. Inte pirret i magen.
Hans egna fingrar flätade sig in i det silveraktiga håret som kändes både fuktigt och stelt utav stylingprodukter och andetagen blev allt mer jobbiga att ta.
Metallkulan som gång på gång kom i kontakt med hans tunga kändes fel.
Nästa inandning bröts mitt i.
”Gjorde jag något fel? Vi behöver inte..” Läpparna försvann och dom gråaktiga ögonen som såg ner på honom var plötsligt större än dom hade varit sist han såg in i dom. ”Gud Andy, förlåt, jag..” Händerna som alldeles nyss smekt över hans hud drogs tillbaks, tyngden försvann och Sebastian såg helt förfärad ut. ”Förlåt, jag skulle inte.. jag menade inte att göra något du inte ville. Andy..?”
Det var först då han kände smaken på läpparna. Inte smaken utav Sebastian utan av salt. Det hade inte bara varit en inandning. Det hade varit en snyftning som snart fick sällskap av en till.
”Det är inte du..” viskade han och slog ner blicken, klarade inte av att se in i dom gråa längre. Det var fel ögon.
”Vad.. Andy vad är det?”
Han drog långsamt ner tröjan, slätade till den med händerna och drog sig sedan upp i något mer sittande ställning. Tårarna fortsatte envist rinna och lika envist försökte han torka bort dom. ”Förlåt. Du måste tycka att jag är..” Han andades darrigt ut. ”.. helt dum i huvudet. Du gjorde inget fel, jag lovar, det var jag som.. inte borde ha gjort det där. Förlåt.”
När han motvilligt höjde blicken möttes han av Sebastians oroliga. ”Vad är det då?” undrade han försiktigt och sträckte fram handen, lät tummen hjälpa till med några utav tårarna.
”Jag kom hit för att.. det har hänt saker.. som känns jättejättejobbiga och jag vet inte vad jag ska göra eller känna eller.. jag vet inte.” Orden dog ut i samma stund som blicken föll ner till dom smala händerna som vreds fram och tillbaka i varandra.
”Vill du berätta för mig?” Sebastian kom närmare igen och tog mjukt tag om händerna med en egen för att få dom att stanna.
”Liam.. vänta den Liam som var så elak? Han som hängde med.. vad hette dom andra?”
”Pontus bland andra”, suckade Andy lågt. ”Det var förresten han som var på klubben när du dök upp. Förlåt att jag ljög, jag ville bara inte..” Han ryckte på axlarna.
”Va? Var det han?! Shiet jag kände inte ens igenom honom, fast jag såg honom i och för sig inte i ansiktet heller.” Sebastian såg förvirrat på honom och han bestämde sig hastigt för att behålla den andra hemligheten. Vad Pontus mer hade gjort den kvällen.
”Mm. Och ja det är den Liam jag pratar om.”
Han berättade allting. Från den första kyssen för flera veckor sedan fram tills att han lämnat skolan. Känslorna som dykt upp. Liam som ignorerat. Ilskan. Tårarna. Pirret.
”Och jag känner mig bara så.. billig.” Han hade dragit upp filten över sig men kände sig ändå så kall. Som att det var inuti han frös och att någonting varmt utanpå inte skulle kunna hjälpa. Inte längst där inne.
”Gör inte det, jag förstår att du är skitledsen och jävligt arg på honom, men du ska inte känna dig billig, jag tror inte att.. inte ens jag som bara har sett Liams dåliga sidor tror att han skulle utnyttja dig på det sättet. Då skulle han inte ha sagt att han inte ångrade sig. Om han bara var ute efter.. ta inte illa upp för jag menar det inte på det sättet; men då hade han kunnat välja ett enklare offer. Någon som det skulle ha blivit mindre komplicerat med, särskilt efter att han redan hånglat med dig en gång och var väldigt tydlig med att det varit ett misstag?”
Andy nickade.
”Vilket bara måste ha varit bullshit, uppenbarligen kunde han ju inte hålla sig ifrån dig efter det. Du tror inte bara att han.. fegade ur lite idag? Skulle han inte annars ha sett till att skapa sig tillfälle att säga åt dig att glömma det som hände där i helgen?”
Han ville tro på Sebastian. Att Liam också kunde bli osäker och att han bara inte vågat prata med Andy, men det kändes så otänkbart att Liam skulle bli det. Att Andy för det mesta var en känslig emo var ingen hemlighet, men lika lite var det en hemlighet att Liam alltid varit populär och aldrig haft några problem med att säga rakt ut vad han tyckte och tänkte. Allra minst till Andy.
”Jag vet inte. Jag tror inte det. Och jag menar.. jag borde egentligen inte ta det så jävla hårt, för det första är det konstigt att jag ens blivit kä..” Han bet tag i läppen men släppte den igen. ”.. kär i honom, och för det andra så borde jag inte ha haft några förhoppningar, just för att det är Liam och att det borde vara helt och hållet omöjligt att han skulle känna något för mig. Så egentligen borde jag bara ha blivit lite besviken och inget mer än det. Men när han.. jag vet inte, när vi var på hans rum kändes det plötsligt väldigt bra och som att det just då inte var helt omöjligt. Jag fattar inte ens varför jag skulle vara en sån idiot och dra därifrån, det kanske var det som gjorde att han ångrade sig.”
”Äh, jag skulle också ha reagerat som dig tror jag. Inte så konstigt att du var beredd på att höra den töntiga förklaringen en gång till.”
”Du tänker inte dra härifrån nu då?” lyckades han skämta och Sebastian skakade flinande på huvudet.
”Nej det tänker jag inte. Fast det drar ju ner lite på självförtroendet att förstå att jag inte är en lika bra kyssare som Liam.”
Andy drog på munnen igen innan han lutade sig bakåt. ”Det är du kanske, jag tror bara att jag är en sån där person som.. jag känner ju uppenbarligen något för honom, och det gör väl sitt till.”
Sebastian nickade mer allvarligt. ”Det är ju den bästa kombinationen, attraktion och känslor. Även om det också riskerar att såra en jävligt mycket mer. Men.. ibland kanske det är värt att chansa?” Han vände blicken mot Andy. ”Ge inte upp, okej?” Leendet spred försiktigt ut sig på hans läppar innan han la armen om honom. ”Människor kan förändras, hur omöjligt det än verkar. Och Liam kanske bara är bra på att dölja sina förändringar?”
”Det går en buss.. eller nej den gick halv fem. Det finns ett nattåg..” Sebastian vände sig om för att se på Andy över axeln. ”Har du någon superviktig lektion imorgonbitti?”
Han rynkade pannan lite. ”Nej, eller.. i-val tror jag.” Han lutade sig närmare för att se på datorskärmen.
”För alltså, du får ju stanna här inatt om du vill. Om du vill slippa åka nattåg, det är ju rätt dyrt och.. allvarligt talat ser det inte ut som att du är i skick för att ta dig ut något mer idag.”
Andy försökte svälja ner pingisbollen, som åtminstone hade minskat i storlek från tennisbollen, i halsen och såg osäkert på Sebastian. Han kände inte alls för att ta sig ut på stan igen, sitta på ett tåg och förmodligen tvingas ha en stolsgranne, och sedan komma hem och försöka få fram någon vettig förklaring till Magda utan att börja gråta igen. ”Är du säker?..”
”Jaa men självklart. Har du tur har jag till och med en oanvänd tandborste.”
Som väntat hade hans mamma inte blivit jätteglad över att få ett samtal efter nio på kvällen om att han skulle sova kvar hos kompisen som hon inte ens hade träffat och som bodde i Örebro och som han dessutom skolkat för att åka och träffa. Det fick det dock vara värt. När han kunde skjuta ett tag på att behöva se Liam.
Utsikten från fönstret var sagolik. Lamporna som såg ut att vara i miljontals liknade mest eldklot, tillsammans med bilarna som rörde sig som i långa lysmaskar. Och i bakgrunden syntes silhuetten av slottet som han inte visste namnet på.
”Jag la en tröja på sängen, ifall du vill ha någonting att sova i.”
Han vände sig om för att se Sebastian komma ut ifrån sitt sovrum med en kudde i händerna.
”Tack. Fast..” Han såg på kudden igen och sedan mot sovrummet som han lämnat. ”Jag sover ju på soffan såklart.”
Sebastian skakade på huvudet. ”Absolut inte, du får ta sängen.”
Andy hade sett den tidigare när han fått en liten rundvandring. En svart stor låg säng med gråa sängkläder och nästan löjligt många kuddar.
”Vi kan ju sova där båda två. Om.. det inte känns konstigt för dig? Jag ska inte.. börja kyssa dig igen”, sa han och kände bedrövat hur kinderna började hetta.
Sebastian började skratta. ”Du är fortfarande lika söt. Men jag lovar att jag inte ska kyssa dig heller.”
Andy drog generat till luggen men följde med honom in i sovrummet och medans Sebastian bäddade iordning bytte Andy snabbt om till den stora t-shirten. Fördelarna var få med att vara kort men en utav dom var att andras kläder passade väldigt bra att sova i; den gick en bit ner på låren och fick honom därmed inte att känna sig för avklädd.
Nedkrupen under det svala täcket kom han till insikt om att han aldrig skulle ha trott på det här för ens en månad sedan. Om någon skulle ha sagt att han ens skulle träffa Sebastian igen, och att han senare skulle sätta sig på en buss för att åka hem till honom utan någon som helst plan, att han skulle kyssa honom och till sist sova bredvid honom. Och allt det på grund av att han fått känslor för Liam. Han skulle ha skrattat den personen i ansiktet och frågat vad han eller hon rökt på för något.
”Känns det någorlunda okej..?” frågade Sebastian. Så nära av rösten att döma men så långt borta då mörkret dolde honom.
”Jag vet inte, okej som i att jag inte tänker börja gråta igen i alla fall.” Bristen på ljus tillät honom att strunta i det påklistrade leendet. Han borde inte vara så negativ; det kunde mot all förmodan vara så att Sebastian haft rätt.
”Jag antar att det får duga”, svarade han lågt och det lät som att åtminstone han hade ett leende på läpparna. Det där tröstande han hade haft precis innan han släckt lampan. ”Eller vill du att jag ringer och tar ett snack med den där liraren?”
”Jag har inte hans nummer.”
”Det kan vi väl fixa med en enkel sökning isåfall.”
Andy kunde inte hålla tillbaks det låga skrattet som var mer utav en utandning. ”Vad förvånad han skulle bli.”
Det var trots allt inte särskilt länge kvar av terminen, skulle det i värsta fall bli så jobbigt som han befarade så var det åtminstone bara för en begränsad tid, sedan skulle han inte behöva se Liam i skolan längre och Andy skulle förmodligen flytta in i någon studentkorridor och därmed inte behöva se honom från sitt fönster heller. Aldrig mer behöva se Liam igen. Det ville han ju. Trots allting så ville han inte tänka på att han kanske aldrig mer skulle se honom efter sommaren.
”Sov gott”, viskade Sebastian och när Andy gosade ner sig bland kuddarna kändes det som att han faktiskt kanske skulle kunna göra det ändå.
Skulle uppskatta jättemycket ifall ni vill säga vad ni tycker
|
| Kommentarer | | Likeyoudcare - 2 mar 14 - 14:48 | | Jag kan inte annat än att hålla med om allt som JennyJ säger. Jag saknade Liam väldigt mycket i det här kapitlet, men det är ju skönt att få längta lite hehe! Då vet jag att nästa kapitel kommer vara fullt av Liam och hans reaktioner, och jag kan knappt bärga mig! | | JennnyJ - 1 mar 14 - 23:10 | | Jag tycker att den är underbar. I ett par dagar har jag nu gått och funderat på hur sjutton jag ska formulera mig för att få dig att se det fina i det du skriver. Du behandlade biten med Andy och Sebastians kyssar på ett otroligt bra sätt och det gjorde så väldigt, väldigt ont att läsa. Jag ville ju att han skulle vara glad och lycklig, att han skulle må bra. Så är han ledsen och mår dåligt. Det är så väldigt, väldigt fint hur Sebastian och Andys förhållande utvecklas, hur han har någon att prata med allt det där om - ventilera sina känslor. (”Jag vet inte. Jag tror inte det. Och jag menar.. jag borde egentligen inte ta det så jävla hårt, för det första är det konstigt att jag ens blivit kä..” Alltså. SHIT) jag saknade Liam i det här avsnittet, måste jag erkänna, men det ska bli skönt att få läsa om honom i kommande delar. Och läsa om hur han reagerar när han hör att Andy varit i Örebro och sovit över hos en random kille som Liam inte vet vem det är. Det är bra det här, så väldigt väldigt bra. |
|
|
|
